Nostalgi. Var spel bättre förr, eller lurar man sig själv?

Den största skillnaden förr mot nu är nog att man vågade testa olika saker, vilket gav oss många unika upplevelser. Nu när spelindustrin är så stor så ska allt vara strömlinjeformat för att generera så mycket pengar som möjligt. Därför är alla spel i stort sett likadana (sandlådespel eller onlinespel)...

Tack och lov för indiescenen, där finns fortfarande modet och kreativiteten!

Sådana här diskussioner dyker ju upp lite då och då och jag tycker alltid att det är svårt att svara på. Jag tror definitivt att jag påverkas en hel del av nostalgi. Känslan av att dra igång Zelda till SNES är mycket speciell.

Det är få spel som fångar den fantastisk äventyrskänslan på samma sätt när du ger dig ut i den regniga natten. När jag spelar spel som 33-åring så är det kanske inte samma uppspelta känsla kring spel men jag tror att det beror mer på mig och att jag har fina minnen kring exempelvis A Link to The past än att spelen skulle vara sämre idag.

Och andra sidan så har jag påverkats av storyn i de två Last of us-spelen på ett sätt som jag naturligtvis inte hade gjort på samma sätt om jag varit sju åtta år när jag spelade de första gången.

Självklart var spelen mycket sämre på alla sätt, men de var nyskapande. En ny spelmekanik, en ny estetik osv., är alltid roligt. Super mario, Quake, Resident Evil mfl skapade helt nya genrer och för att imponera oss i dag måste man göra det bättre.

Tyvärr blir det då lätt att man bara hänger på fler saker likt en julgram och resultatet blir inte lika fokuserat som det enkla originalet.

Indiespelen kommer dock med helt nya grepp och kan därför imponera med enkla medel.

Min personliga åsikt är att det är lite nostalgi som färgar glasögonen lite rosa, men samtidigt är där en poäng.

I en tid där man inte var bortskämda med de fantastiska grafiska verktyg man har idag kanske man förlitade sig mer på berättarteknik, ljussättning mm (ludonarrativ dissonans! Yay!), dvs det som verkligen ger känslan i en gammal klassiker.

Antagligen är det en kombination av de båda men jag är ganska övertygad om att vi är för bortskämda idag med det grafiska och att spel inte kittlar vår fantasi som förr.

Slutligen: get off my lawn

För egen del är det en blandning.

Tycker spelen var bättre förr men då var det "nyplöjd" åker. Numer är ju allt gjort förr så jag upplever det som att allt bara är återupprepningar.

Ska inte nämna gamla spel utöver t.ex Settlers 2. Jisses vad timmar jag la ner på det. Laddade ner sexan och sjuan nyligen jag köpte på rea för några år sen. Ska testa mer men snabbtestet gav inte någon jättelust att fortsätta.

Å andra sidan finns det spel som suger tag i mig nu och vägrar släppa taget. Måste tvinga mig från dem för att ta pauser i perioder. "Mercury Fallen" och "Industries of Titan" och de är "bara" i EA och visst är uppläggen något som gjorts förr. "Små" utvecklare som bräcker de stora.

Att spela gamla spel ger sällan eller aldrig samma kick som då. Man kan inte göra om ett första intryck. Känslan av nåt nytt och nyskapande är svårt att göra om, speicellt när det oftast numera redan finns i en annan färg eller annan smak.

Battlefield 1942 med allt det bjöd på. Flyg, tanks, infanteri. Allt var stort och sammanlänkat. De flesta hade inte ens bredband när det släpptes. ADSL 0.5mbit hade exploderat och utbyggnaden var enorm.

Drar personligen paralellen till 70-talsmusik. Jävla dynga då också men speciellt idag men de som älskade den då och älskar den idag har den varma känslan från när de växte upp med och levde med eländet.

Gamla spel gör sig bäst i minnet. Detsamma gäller väl egentligen film också. Nya spel idag kommer till viss del vara de spel en del pratar om sen som de gamla goda spelen. När 3D på riktigt slagit igenom och inte alls är i närheten av dagens usla 3D så kommer man se tillbaka på 2D-eran som spelens barndom. Battlefield 5 kommer klumpas ihop med Space Invaders "från den tiden".

Tycker spel var bättre förr. Det var inte bara "nykänslan". Det var mer kärlek i spelen. Soundtracken brukade vara mycket häftigare, och många gamla spel är tidlösa. Köpte nyligen ett Gamecube och har börjat spela spel på den som jag aldrig har spelat tidigare. Och det är roligare än spelen som släpps nu för tiden då jag snabbt tröttnar efter fem minuter.

Man lurar sig själv delvis, men sen är det ju att man upplevde det där och då på ett annat sätt.

t.ex Warcraft 1, jag och polaren tappade hakan när vi såg det, man kan väl inte göra bättre grafik? Sen kom tvåan och då var man säker på att det här var peak. C&C såg ju galet realistiskt ut då (nu för tiden not so much)... Jag kan fortfarande uppskatta grafiken i Warcraft 2, men visa den för dagens ungdom så kommer de skratta och lägga bort det efter 1 minut, inte bara för att de har dålig smak (skämt), men de tilltalas inte av vad som vi såldes in på.

Har ett gäng polare som försökt få sina barn att spela NES-mini, och det funkar inte för 5 öre. Barnen förstår inte grafiken, de gillar touchpads osv.

så sammanfattning - spel film och musik är precis lika bra nu som då, fast inte för oss, men vi är inte längre den unga coola målgruppen heller.

Som många andra är inne på så är så mycket av nostalgin baserat på att man inte hade några direkta referenser innan man spelade de gamla klassikerna. Eftersom det i många fall är den första upplevelsen i en genre kommer alla efterföljande spel med liknande mekanik att jämföras med favoriten.

Till exempel kommer World of Warcraft för alltid vara måttstocken för alla MMORPG jag testar, och jag är så hårt insnöad på mekaniken och världen att inget annat någonsin kommer kännas lika. Spelen kan objektivt sett vara bättre, men spelupplevelser är subjektiva.

Ja, det är nog det viktiga att poängtera. För mig kommer Star wars galaxies vara måttstocken för mmo och ångrar verkligen det. Inget mmo har varit ens nära att komma upp i samma spel-mekanik, möjligheter osv. Älskade wow classic också när tiden begav sig men det var inte samma sak. Kunde inte bygga upp en stad med min guild eller bjuda över polarna på fest.

Att spela SWG-EMU (Emulator) ger inte samma känsla då nästan alla som spelar där redan kan spelet. Mycket handlade ju om att upptäcka, lära sig från och med andra. Går nog aldrig att återskapa.

TLDR: Bra spel har alltid funnits, de skapas av spelälskare, inte stora företag. Men förr fanns inte samma likartade massa av medoikra AAA-spel som pressade undan de bra spelen från allas uppmärksamhet med enorma reklampottar.

Jag har insett att i stort sett alla mina favoritspel genom tiderna har gjorts av relativt små studios (i dagens mått) drivna av en stor andel drivna spelälskare som vill göra ett bra SPEL snarare än en PRODUKT som säljer bra på marknaden.
Jag har favoritspel från allt från mitten på 80-talet till spel som släppts de senaste par åren, tycker de är lika bra, om kanske på olika sätt.
Men det som de alla har gemensamt är att de flesta, kanske alla, har skapats av studios på högst 20-30 personer. Det faller ju i stort sett helt inom vad som kallas indie idag, men som var mainstream på nittiotalet+/-5 år.

De senaste generationernas AAA-spel som är de som får mest publicitet ger jag i 90% av fallen bottenbetyg, tycker de är så himla hjärndöda, själlösa och rent ut genomtråkiga ur ett spel-perspektiv. På ett sätt som spel på 80/90/tidigt 2000 aldrig lyckades sjunka till trots att det fanns bra mycket massproducerat skräp då med.
Det gör att man får leta mer efter de riktigt bra spelen numera. En del tar sig förbi AAAs järnridå av reklam, men inte jättemånga. De flesta bra spel upptäcker jag numera via vissa youtubers/streamare snarare än via reklam eller spelnyhetssidor (såsom FZ) som nästan bara berör AAA.

Spelen var bättre förr, helt klart. Men mycket på grund av att det var nytt, något som inte hade upplevts tidigare.

Idag så är i stort sett varje spel som kommer bara en uppdatering av något gammalt. Alltså inte alls samma revolution som tidigare.

För min del så var spelen bättre förr. Mängden fantastiska spel från slutet av 90-talet och början av 00-talet får dom senaste åren verka väldigt spelfattiga för min del. Det gäller främst de två genrerna Immersive sims och JRPGs.

När det gäller Immersive sims så hade vi Thief, System Shock 2, Deus Ex och Thief 2, och sedan har genren i stort sett varit i dvala och tittar fram lite då och då, som Prey under 2017.

När det gäller JRPGs så var ju PS1-tiden dess guldålder, med stora episka berättelser och fantastiska musik. Idag så handlar dom mest om trams och fanservice med stereotypiska fantasilösa karaktärer. Gillade dock Ys VIII, så jag hoppas Ys IX är bra som släpps denna vecka. Sätter också mitt hopp till Eiyuden Chronicle.

Rent generellt så tycker jag också spelmusiken har blivit sämre. Spel idag, speciellt med stor budget, har musik som är mer som "filmmusik" som gömmer sig lite grann i bakgrunden och man knappt märker av. Tråkig utveckling. Jag vill ha "spelmusik", inte "filmmusik".

Stör mig också på den ökade populariteten av "loot leveling", hur allt du hittar i spel nu i större utsträckning bara är något slumpmässigt beroende på vilken level du har. Om du besegrar sista bossen av elakhet vid lv35 och hittar "ultimata svärdet" vid tronen och sedan vid lv45 öppnar farmors skåp som har ett "rostigt svärd", så visar det sig att farmors svärd är bättre, för du hade högre level när du hittade det. Det finns inga riktigt unika föremål i spel längre, inget du hittar spelar någon roll, för oavsett vad du hittar senare, så är det bättre än vad du hade.

Om man däremot går tillbaka ännu längre i tiden, till Amigatiden, så märker jag ganska så tydligt att ett flertal spel som man verkligen gillade då inte har åldrats så bra. Om man spelar dom nu så spelar man dom i kanske 10 minuter innan man tröttnar.

Sonic 2. Tomb Raider. Shenmue. Resident Evil. Silent Hill 2. Vilka spel, vilka minnen.

Till viss del förblindas vi nog alla av nostalgiska minnen av spelupplevelser från förr. Bäst är oftast att inte återbesöka de där spelen många år senare, även om ovanstående titlar faktiskt håller fortfarande. Min känsla är ändå att vi fick stora titlar förr som vågade bryta ny mark. I dag känns det inte riktigt så. Visst finns det massor av indietitlar där ute som kan vara hur bisarra som helst, och AAA-spelen blir bara större och mer realistiska. Men de är överlag rätt fega och följer en ganska förutbestämd mall för hur spel ska vara. I takt med att spelutvecklingen blir allt dyrare är det inte så konstigt att utvecklare och utgivare blir försiktigare.

Överlag är det ganska få spel från 90-talet som håller i dag, skulle jag säga. Jag spelade dock om Resident Evil 2 på Dreamcast för några år sedan (ett bra tag innan remaken kom), och det höll förvånansvärt bra fortfarande. Ser ut som stryk och kontrollen är ju som den är, men ett spännande och välgjort spel.

Är en enorm nostalgiker och, samlar på spel, etc etc. Har insett att mina bästa spelminnen aldrig kommer överträffas och det beror inte på att spelen var bättre förr utan för att allt var nytt och jag var (relativt) ny på denna jord. Då var i princip varje spel något nytt, utvecklarna behövde inte ens försöka göra något nytt utan det blev bara så eftersom det inte fanns så mycket att konkurrera med.

Dock så såg man ju redan då spel som inspirerades av andra titlar men bara du gjorde en liten knorr på det så ansågs det vara annorlunda. Plattformsspel var ju plattformsspel precis som FPS är FPS idag och precis som många idag hävdar att alla FPS är lika varandra så var det de som tyckte att alla plattformsspel var lika eftersom de inte brydde sig om genren. Jag tyckte tex så om beat em ups och shoot em ups. Final Fight och Double Dragon var same same, R-Type och Gradius var same same, men frågar du de som uppskattar genren så var det ju väldigt olika.

Sen så tycker jag också att man ska skilja på att spel är sämre och att spel tillhör en genre som jag inte gillar. Är ju samma sak med musik. Vissa hävdar att musiken var bäst på 60-talet, andra på 70-talet, några på 80-talet, etc etc etc och de kommer troligen säga att efter deras high point så har det bara gått utför, allting låter lika, ingen innovation. Medan somliga hävdar att det aldrig varit lika innovativt som nu tack vare alla tekniska möjligheter som finns tillgängliga för musiker.

Samma sak för spelutvecklare. De kan göra vad fan de vill och har svårt att se hur man inte skulle kunna hitta något som man uppskattar. Gillar du inte "mainstream"-spelen som släpps av de stora studiosarna så finns det gott om utvecklare som satsar på helt andra spår, på samma sätt som det finns filmstudios som gör Marvel-filmer och det finns de som gör små indiefilmer, eller som att det finns musiker som toppar Spotify-listorna och det finns de som bara släpper Vinyl.

Så tycker det är en underbar tid just nu, man kan välja och vraka. Vill jag ha ett AAA-spel i stil med God Of War så kan jag spela det. Vill jag spela en actionplattformare i stil med det som kom till 8 och 16-bitarsmaskinerna så kan jag ta mig an The Messenger som i min mening är bättre än något av det jag spelade på 80/90-talet. Det finns något för alla helt enkelt.

Som någon sa: Giganterna har tappat kreativiteten och kärleken till hantverket och pumpar bara ut likvärdiga spelupplevelser nuförtiden.

Därför man (personligen) nästan uteslutande spelar indiespel idag, känns som att det enbart är där man kan bli överraskad och få känna spelglädjen igen.

Vissa spel var bättre förr och vissa nya spel idag är bättre än förgående generationer.
Jag tycker alltid att speldesignen, fun factor,bra gameplay och teknisk innovation slår högt som en röd tråd.

Det är ingen som försöker lura någon alls: Det var bara så att det var bättre förr.

Svaret på frågan är både ja och nej

Har återgått gång på gång till äldre spel, särskilt till spel från 90-talet och blir deprimerad över hur spelindustrin har blivit idag. Det är svårt att beskriva med ord, men det var en speciell känsla att få längta till nästa nummer av pc-gamer, läsa om sina favoritspel där och kommande lir.

Det mesta som görs idag (i alla fall i AAA-världen) har redan gjorts tidigare för minst 10 år sedan. Ibland kommer något lite annorlunda ut som försöker ta ut svängarna lite mer men i grund och botten är det samma mat på tallriken men med lite andra kryddor.

Klart vi ser unika spel även idag men inget "groundbreaking" längre. Tittar man på årets bästa spel från 1998 (bara för att ta ett år från 90-talet), så har den listan betydligt bättre spel i sin top 20-lista än vad vi fått de senaste 15-20 åren:
https://www.metacritic.com/browse/games/score/metascore/year/...

Spelar just nu donkey kong country på SNES och jäklar så kul det är, kan inte sluta spela. Är det nostalgin som talar? Nej, spelet håller otroligt hög standard för att vara från 1994. Och som många redan noterat, indiescenen är där magin och potentialen finns idag.

Spel idag är snyggare och betydligt mer avancerade men kreativiteten, fantasin och glädjen verkar ha stannat kvar på 2004.

Åh, ja. Titta bara på Half-Life. Det är helt otroligt att det kom ut bara fem år efter Doom. Jämför bara Half-Life med Doom och jämför sedan valfritt spel från 2023 med något från 2018. Nog känns det som att spelutvecklingen har stagnerat de senaste årtiondena! Annat var det då på 90-talet. Då såg man dessa gigantiska hopp i utvecklingen med bara några få års mellanrum. Mario-spelen är ett annat exempel. Super Mario World kom väl 1991 och bara fem år senare kom Super Mario 64. Vilket hopp alltså! Spel var mycket, mycket mer intressant på den tiden.