Spel och sorgearbete

Först och främst, jag beklagar å det yttersta. Jag förstår att det måste ha varit hemskt, och fortsätter att vara hemskt.

Jag har absolut använt spel för att komma undan sorg en stund, men det är ju ett tveeggat svärd. Någon gång måste man hantera den men du verkar också ha förståelse för det, och att folk i din närhet behöver dig.

Spel är så himla bra på att stjäla hela ens uppmärksamhet en stund men som med allt annat behöver det ske med någon form av måtta.

Beklagar verkligen sorgen..

Oavsett om det är sorg, stress, oro, ångest eller något annat som gör att man inte mår bra så kan spel definitivt vara ett hjälpmedel att hantera situationen. Eftersom spel är en så pass stark verklighetsflykt så får hjärnan en paus att återhämta sig lite.

Att förklara hur spelandet hjälper en brukar fungera för omgivningen i min erfarenhet och jag tycker det definitivt är något som hjälper mig när det är svårt.

Men jag liknar det mer vid en Alvedon, det dämpar smärtan ett tag och hjälper med återhämtningen, men det löser inte grundproblemet. Att bara äta värktabletter för att hantera situationen hjälper inte i längden.

Även om det kan vara en svår tröskel att ta sig över så tycker jag man inte ska vara rädd att söka hjälp, att prata med någon professionell kan vara skönt som ett komplement i att hantera situationen.

Beklagar verkligen. Svårt att själv sätta sig in i den situationen känns det som även om man ibland skulle vilja byta plats med någon som är i sorg. Usch.

Själv har jag jättesvårt att spela när jag är nere, jag blir helt instängd och stirrar mest in i väggen. Blir helt handlingslös vilket ibland gått ut över mina barn som velat hitta på saker. Har ofta ångest för detta och det hjälper ju inte då man redan har ångest för allt annat i livet. Pannkaka på pannkaka så att säga. Tror du skall försöka vara med din fru och dina barn istället för att försöka fly verkligheten, speciellt just nu. Jag har varit dålig på det men i längden tror jag det är bättre för alla parter och för dig själv.

Sitter här med tårar i ögonen... jag är verkligen så hemskt ledsen att ni fått uppleva detta. Jag har inga egna barn så jag kan inte ens försöka förstå mig på vad ni gått igenom. Jag har tyvärr hellera inga tips, om jag mår dåligt över något, känner psykisk stress eller liknande så har jag väldigt svårt att få något som helst sug för att spela.

Jag brukar då istället fly in i tv-serier. Det är enklast för mig, kräver inget engagerande och jag slukas upp av seriens värld och händelser.

Det är verkligen ett väldigt tungt läge du hamnat i och jag beklagar sorgen. Har själv inga barn så jag kan inte förstå bredden av hur det påverkar dig, men däremot har jag mycket erfarenhet av väldigt dåligt mående.

Spel kan vara oerhört bra att distrahera hjärnan med i detta läge, men det gäller ändå att vara försiktig med att det inte blir något som tillåter för mycket eskapism. Då blir risken stor att "bagaget" ligger kvar och ruvar oprocesserat, så det jag egentligen säger är densamma som Calle att det är oerhört viktigt att gå igenom det med närstående också.

På något sätt så lyckas man ändå ta sig igenom de mörkaste prövningarna med spel som hjälp, du grejar detta. Balansen mellan att kommunicera om ens plågoandar och att spela, det är kanske där nyckeln finns? Detta vet du bäst själv såklart, ta hand om dig!

Ja, jag har använt spel som verklighetsflykt efter en hemsk upplevelse. Men inte på en gång. Efter att min pappa och bror dött var TV-spel inte riktigt det första jag tänkte på. Koncentrationen fanns inte där, kroppen var så slutkörd både fysiskt och psykiskt att all kraft gick åt till att klara vardagliga sysslor som att kliva upp på morgonen, äta osv.

Däremot ser jag att jag köpte både spel och en och annan CD-skiva månaderna efter, vilket jag inte riktigt kommer ihåg att jag gjorde. Det visar nog att jag bär med mig intresset för och behovet av spel genom vått och torrt. Jag tror absolut att spel kan erbjuda en nödvändig verklighetsflykt när man har det tufft - eller en stund att få må lite bra. Det konstiga är ju att man kan skratta mitt i all sorg (och sedan komma på sig och nästan ha dåligt samvete för det). Men det är väl tur det.

Aldrig på samma tragiska nivå än som tur är. I mitt fall har det varit när relationer tagit slut och man vill inte slänga sig ut i dating-världen omgående så är det skönt med ett spel att fly till. Single player kan ju komma med otroliga storys eller nåt multiplayer där man träffar en bra grupp människor (undvik trolls och toxic communities), skönt att integrera med människor där kön, ras, nationalitet, sexualitet, utseende osv inte spelar roll, bara i grunden en jävla människa att prata med. Ibland är det rätt bra.