Varför kan inte spel få vara ett spel?
story i spel är väl som sångtext i en låt, inte nödvändig, men gjort rätt så tillför den något.
att spela spel är väl ungefär som att spela ett instrument som spelar spel ist för musik.
sen att det finns spel som är mer som att dirigera en orkester eller skriva noter osv ser jag inget fel med.
alla spel behöver inte vara superutmanande heller, kan ju även vara skönt att spela något mer avslappnande ibland.
Bortsett från Tetris så har jag rätt så svårt för att komma in i spel idag som inte har någon engagerande berättelse, samtidigt om det är för många mellansekvenser så tröttnar jag snabbt och bara skippar dom och håller mig till spelets gameplay. Det är lite av en balansgång.
Det är två saker som jag ser som speciellt med spel, interaktiviteten när det gäller gameplay och interaktiviteten när det gäller berättelsen. Spel där du bokstavligen bygger din egna berättelse med dina val är något jag verkligen gillar, även om jag med stor sannolikhet alltid väljer det snälla valet, men det känns ändå som det är "min".
Första inlägget i den här tråden låter mer som en extremt begränsad historiebeskrivning över spelmediet som sådant, särskilt med inlägg som:
"På 80- och tidigt 90-tal var det här med story i ett spel något som mest kändes som något "valbart"."
Just 80-90-talet var ju guldåldern för äventyrsspelen (som kan liknas vid interaktiv film med peka-och-klicka mekanik), där "story" var nummer ett, med klassiker som Space Quest, Police Quest, Monkey Island, Maniac Mansion, Day of the Tentacle, Indiana Jones, Beneath a Steel Sky, Discworld, Leisure Suit Larry etc etc. plus en hel drös med mindre bra sådana spel som Phantasmagoria etc. (https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_graphic_adventure_games).
Från ”Adventure”-genren har det sedan odlats fram olika hybridgenrer, såsom Action-Adventure, där just TLOU, Uncharted, Tomb Raider etc är bra exempel på sådana spel (dessa kanske även är action-platform-adventure). Där ”Story” är i fokus, men interaktiviteten skiljer sig åt genom att vara mer aktionsbetonad snarare än passiv (peka-och-klick).
AMD Ryzen 9 5900x| Asus ROG Crosshair VIII Dark Hero X570 | G-Skill 32GB DDR4 3600Mhz CL16 Trident | MSI Geforce RTX 3080 10GB Gaming X Trio | Phantek P600S | Creative Sound BlasterX AE-5 Plus | Corsair RM850X 850W | Samsung 980 Pro 1TB M.2 NVME | Kingston A2000 1TB M2. NVME | Corsair H150i Pro XT
LG 38GN950 | LG Oled 65C7, 65C1 och 55C9
Xbox Series X | Playstation 5 | PSVR 2 | Oculus Quest 2
Tack för ett bra inlägg. Håller med dig till 100% i både observationer och slutsatser. Tänkte bara säga att jag tyckte det är skönt att höra om andra som är i samma sits som en själv gällande tid: småbarn och heltidsjobb gör även så att jag tvingas vara extra noggran med vilka spel jag ens ger en chans. Och startsträckan innan själva 'spelet börjar' måste vara kort, annars ger jag det inte ens en chans.
Tycker detta är ett ganska onödigt diskussionsämne, precis som "är överproducerad pop utan några musikaliska tankar musik?".
Det är verkligen upp till vad man gillar.
Jag gillar både och. Jag älskar film, och spel som då TLOU är helt otroligt tycker jag, att få ta del av och spela med i en sådan bra story med bra skådespel och häftiga miljöer.
Och sen älskar jag spel med roligt gameplay och roliga mechanics.
Tycker du att vi ska behöva skapa ett helt nytt medium, typ "interactive stories", där spel som TLOU ska hamna i? Är det vad du strävar efter?
Tycker du att vi ska behöva skapa ett helt nytt medium, typ "interactive stories", där spel som TLOU ska hamna i? Är det vad du strävar efter?
Som jag skrev i mitt inlägg ovan så har den genren funnits sedan 80-talet, med dess högsta topp under 90-talet, då "Graphic Adventure" spel var som populärast. TLOU m.f.l. tillhör hybridgenren "Action Adventure",
AMD Ryzen 9 5900x| Asus ROG Crosshair VIII Dark Hero X570 | G-Skill 32GB DDR4 3600Mhz CL16 Trident | MSI Geforce RTX 3080 10GB Gaming X Trio | Phantek P600S | Creative Sound BlasterX AE-5 Plus | Corsair RM850X 850W | Samsung 980 Pro 1TB M.2 NVME | Kingston A2000 1TB M2. NVME | Corsair H150i Pro XT
LG 38GN950 | LG Oled 65C7, 65C1 och 55C9
Xbox Series X | Playstation 5 | PSVR 2 | Oculus Quest 2
Som jag skrev i mitt inlägg ovan så har den genren funnits sedan 80-talet, med dess högsta topp under 90-talet, då "Graphic Adventure" spel var som populärast. TLOU m.f.l. tillhör hybridgenren "Action Adventure",
Jo, men det var inte det jag menade. Utan det verkar ju som att TS inte vill att det ska kallas för 'spel' alls, utan att det ska vara någonting annat.
Lite kul, jag har väl alltid sökt mig till nya upplevelser när det kommer till spel. Storytunga har gripit mig mest och det är dit jag tittat mot.
Men när jag fick ps5an och spelade astros playroom, så kände jag en barnslig spelglädje jag inte känt på många år. Så det är ju inte livsviktigt, men säger ändå till 90% av fallen vill jag ha en bra story
🖥 i5 9600k | RTX 2080 | Z390 | 16GB DDR4 |ROG 34" 21:9 1440p
🎮 PS5 | LG 55" CX
Jag säger "Totalt oviktig, helst så lite som möjligt" men skulle vilja dra det ännu längre: "Totalt oviktig, helst ingen alls". Det enda spelet jag kan komma på där jag faktiskt uppskattade handling på senare tid är Hades men det var bara för att de vävde in det i gameplayet så bra.
Säger lite som Carmack:” Story in a game is like a story in a porn movie. It's expected to be there, but it's not that important.”. Med det sagt uppskattar jag storyn i mass effect serien men ser det inte som ett spel, mer som en lång sci-fi serie eller film.
Spel för mig är där man lagt mer fokus på gameplay än story, där man låter gameplay berätta storyn än att få långa cutscenes. Zelda kör ju en bra blandning av detta.
Story får gärna finnas som ett komplement som man kan nörda in sig i. Spel ska inte heller vara för nära irl för då är det inte det spel heller, jag vill drömma och komma bort i en annan värld som inte är som den jag lever i, vad är annars poängen?
Vissa dagar vill jag gå in och ”kötta” i doom och andra dagar bara lyssna på dialoger i mass effect.
Ryzen 7 5800x | Sapphire pulse rx 7800 xt | samsung 980 pro | Ps5 pro? |
Det beror väl på vad det är för spel som när jag kör Control där storyn är nuts,asså vad är vad. Jag behöver läsa lappar , lyssna på ljudloggar och kolla på film.
Fast ett spel som the last of us har ju en väldigt tydlig och klar story som behövs för att få fram karaktärerna. Utan story så kommer man ingenstans för man måste ha den nånstans känns det som.
Fast gameplay kommer först tycker jag. Lång artikel fast bra även om jag bara läste hälften. Det finns någon story i mp spel som Christer Engströms ankedoter i DayZ,Arma. Ja story är väl viktigt beroende på hur spelföretagen har gjort med den delen.
HItta inget svarsalternativ, det är är ju olika från spel till spel hur "viktig" story och karaktärer är.
I en kort intensiv shooter på 6-8timmar kan jag klara mig utan story, då räcker det med bra banor, vapen och roliga monster att skjuta ihjäl. Kör jag sportspel(golf, bilspel och tennis) så saknar jag inte story då heller.
Men rollspel och många äventyrsspel blir ju mer intressanta med en bra story/karaktärer.
Ibland tycker jag det är jättekul att utmana mig med riktigt svåra eller kluriga spel. Ibland gillar jag att ha en mix där man kan njuta av spelets berättelse och med inslag av spelande därimellan. Ibland väljer det som kallas för film där man inte behöver interagera överhuvudtaget.
Jag tycker inte det finns något perfekt läge utan det är jättekul att producenter och utvecklare ger oss alla möjliga typer av upplevelser. Tack vare detta så kan man välja att underhålla sig med det man känner för vid tillfället.
Oftast så behöver jag en story för att känna mig motiverad att spela. Jag brukar tappa intresset helt när jag är klar med "main questen" i ett spel, även om det kan finnas mycket kvar att göra i form av endgame, gear grind, achievements, NG+, etc. Och tvärtom så kan jag ibland fortsätta spela något som jag rent gameplaymässigt har tröttnat på för att jag tycker om storyn och världsbyggandet.
Samtidigt så tycker jag att det är kul med partyspel och roguelikes där allt sånt brukar vara väldigt sekundärt och fokus är just att ha kul med spelet i sig, så för att summera så spelar jag olika spel av olika anledningar. Majoriteten av min speltid hör dock till den första kategorin.
H-How can she slap, kupo!?
Tycker det är ett utmärkt exempel på spel som använder nyttjar mediumet för att främja berättelsen, och där jag har svårt (stört omöjligt) att se varför du tror att de "hellre ville skriva en roman eller göra en film", med tanke på att spelet inte är linjärt och konstant nyttjar player agency för att interagera med narrativet. Det vill säga den raka motsatsen till exempel du gav i ditt originalinlägg och heller inte ett upplägg som på något sätt lämpar sig eller ens går att applicera på film.
Flera har varit inne på att Disco Elysium på många sätt är "det gyllene undantaget". Av det jag spelade tyckte jag mest att det använde sig av schablonmässiga berättartekniker som är ganska vanliga i framförallt film och böcker.
Bakfull snut?
Check.
Dystopisk stad där ett mord har inträffat?
Check.
Pretentiöst innehåll som försöker vara smart, men snarare bara slagit upp valfritt Kirkegaard-citat och gjort en grej av det?
Check.
Som sagt, det kan säkert vara bättre efter den passagen jag var i genom, men min spontana känsla var att varken settingen eller sättet berättelsen togs om hand var speciellt spännande. Nu är jag osäker på hur interaktiv handlingen är, hur mycket du faktiskt kan påverka för att uppleva andra saker, så det låter jag vara osagt. Det finns säkert ett mästerverk där någonstans, bara att jag inte ser det.
Annars tycker jag att det är vanligt att spelmakare försöker säga "vi har gjort en interaktiv berättelse", men i själva verket är det bara lite olika tillvägagångssätt som i grund och botten leder till samma kontenta - Att du klarar spelet. Det använder sig inte av "riktig" interaktivitet, det är fortfarande relativt snitslat.
Med det sagt så kan säkert Disco Elysium vara ett av undantagen, men jag uppskattade inte alls hur de valde att berätta sin historia och hur hårt det hängde på det. Tyvärr.
Att säga "då kan du ju se en film istället" till folk som vill ha ett spel med story känns lite, jag vet inte.. Konservativt?
Jag skulle vilja påstå motsatsen, att det krävs mer att göra ett bra spel utan att det måste hänga på sin story. Om du lyckas hålla upp intresset hos en spelare utan att klistra på flashiga filmsekvenser, maffiga röstskådespelarinsatser eller intensiv dialogtext så har du ju onekligen gjort något bra.
Men det är okej att tycka olika, förstås.
Man köper troligen en ny konsoll eller ny dator främst för att få uppleva spel där den tekniska utvecklingen har skjutits framåt, inte för att kunna spela ms röj i 3000 fps stället för 2000.
Även om du är lite lätt provocerande när du nämner MS Röj så förstår jag vad du är ute efter
Men detta är också intressant. Jag kan förstå hur du tänker, att gemene man har lättare att förstå sig på ett spel där "storyn är grejen" eftersom det är lättare att relatera till. Det är mer lättbegripligt att prata om ett spels handling, dialog och karaktärer än att gå i genom i detalj hur intressant ett pixelperfekt plattformshopp är. Jag ska inte säga att det ena är mer genuint än det andra, i grund och botten är det nog vad en föredrar som spelare. Men jag tror att en del av sanningen bakom varför storydrivna spel får så mycket medialt utrymme är för att det är lättare att förstå deras struktur.
Som exempel har jag en polare där jag i flera veckor försökt förklara Slay The Spires storhet. Hans enda svar är "men vad fan handlar spelet om?". Då har man liksom missförstått hela konceptet. Och det är lite synd, för även om utbudet är gott så känns det som att spel som är mer spelmekaniskt fokuserade får betydligt mindre utrymme medialt än de som har ett vasst manus. Folk skulle skratta om en spelskribent hade tagit med just nämnda Slay The Spire som ett bättre spel än Uncharted, av den enkla anledningen att det inte är "episkt".
Det är givetvis en hållning som är bekymmersam, men jag förstår att folk inte delar min åsikt.
Nja, det här känns som ett något begränsat synsätt med en lite förvrängd bild av spelhistoria.
Inte förvrängd, däremot spelhistorian ur mitt perspektiv. Det är ju trots allt en blogg om mina upplevelser, inte en auktoriserad historieskrivning
Men jag förstår vad du menar. PC-marknaden hade ju tidigt ett fokus på mer manusbaserade upplevelser (Zork som du nämner till exempel). Samtidigt är just Zork tycker jag ett utmärkt exempel på ett spel som faktiskt jobbar mycket med interaktivitet. Du kan ju i stort sett interagera med allt i det spelet. Sedan vill jag påminna mig om att berättelsen som sådan var relativt linjär, men tyckte ändå mixen mellan det och spelmekaniken var sund.
Första inlägget i den här tråden låter mer som en extremt begränsad historiebeskrivning över spelmediet som sådant, särskilt med inlägg som:
"På 80- och tidigt 90-tal var det här med story i ett spel något som mest kändes som något "valbart"."
Just 80-90-talet var ju guldåldern för äventyrsspelen (som kan liknas vid interaktiv film med peka-och-klicka mekanik), där "story" var nummer ett, med klassiker som Space Quest, Police Quest, Monkey Island, Maniac Mansion, Day of the Tentacle, Indiana Jones, Beneath a Steel Sky, Discworld, Leisure Suit Larry etc etc. plus en hel drös med mindre bra sådana spel som Phantasmagoria etc. (https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_graphic_adventure_games).
Från ”Adventure”-genren har det sedan odlats fram olika hybridgenrer, såsom Action-Adventure, där just TLOU, Uncharted, Tomb Raider etc är bra exempel på sådana spel (dessa kanske även är action-platform-adventure). Där ”Story” är i fokus, men interaktiviteten skiljer sig åt genom att vara mer aktionsbetonad snarare än passiv (peka-och-klick).
Fast nu skriver jag ju inte att min historieskrivning är den enda sanna verkligheten, bara hur jag har upplevt spelmediet växa fram. Viss skillnad
Men som jag skrev tidigare är det helt rätt att PC-marknaden mycket tidigare jobbade med tunga manus. Dock skulle jag verkligen inte vilja påstå att manus var det viktigaste i de flesta av spelen du räknar upp, i varje fall inte de från Lucas Arts. Där var ju pussellösningen minst lika viktig, om inte viktigare. Där fanns det en balans mellan å ena sidan utforskande dialog och å andra sidan det logiska tänkandet. Det var en bra mix som jag ofta upplever försvunnit i framförallt AAA-titlar idag.
Som jag skrev tidigare belönades du på den tiden med ny dialog om du gjorde något bra. Idag är det tvärtom, du belönas att spela när du sett en lång filmsekvens. Det är en bisarr utveckling, men det är ju bara vad jag tycker.
Jo, men det var inte det jag menade. Utan det verkar ju som att TS inte vill att det ska kallas för 'spel' alls, utan att det ska vara någonting annat.
Nja, vad som är spel eller inte är jag inte man nog att besvara. Det tyckandet överlåter jag gärna åt andra
Däremot är hela min poäng är att vi spelare verkar ha ett mindervärdeskomplex gentemot andra medier av underhållning. Vi jämför oss konstant med framförallt film och vill gärna komma upp på samma hylla, ungefär som att spel skulle vara mindre värt än film. Att vi hela tiden försöker rättfärdiga vårt intresse med att "nu har vi minsann en intressant story!".
Bara för att sedan se ett spel vars handling lika gärna kunde ha framförts på film. Att de inte utnyttjar det som gör mediet unikt (alltså interaktivitet). Det finns undantag förstås, men de är få och långt emellan.
Jag tycker det är bekymmersamt att spel som inte vilar på sin handling inte alls får samma bemötande eller respekt som de som har "10 timmars filmsekvenser". Ett bra spel behöver inte ha en bra story för att vara bra, men det är som att det är inbyggt i oss att ett spel måste vara "episkt" för att få plats på topplistor.
Och det är det jag tycker är trist, men alla får förstås tycka olika.
Jämför det med till exempel litteratur där det aldrig görs sifferbetyg
Det stämmer ju inte? Böcker får ju ofta betyg.
Vad jag menar är förstås att jag tycker att ditt tankesätt är orimligt att kräva utav alla spel.
Fast det gör jag inte.
Självklart skall det finna spel för alla smaker, det är ju ett tecken på en sund marknad där alla får något att smaka på. Det är ju superrimligt.
Det som inte är lika vettigt att spel som är mer fokuserade på spelmekanik än ett tungt manus ofta hamnar i en medial skugga. De tas inte med på samma grunder som de "episka" spelen. De anses allt jämnt inte vara lika mycket "konstverk" eller "mästerverk" som till exempel The Last of Us. Det är som att spel utan en tung handling inte räknas, detta trots att det ju finns betydligt mer saker att utveckla i dagens spel än manus. Att utveckla spelmekanik, system och pussel är ju minst lika tekniskt utvecklande som att göra filmsnuttar i 4K.
Jag har pratat om Slay The Spire som ett utmärkt exempel. Handlingen är ju ett skämt rent ut sagt, men det finns ju en anledningen att tusentals spelare världen över har krängt in tusentals timmar i det. Just för att det är en så otroligt komplex mekanik. Och även om det har sina följare så skulle folk skratta om det togs med på en "bäst genom tiderna"-lista, eftersom det inte har en handling.
Jag vill helt enkelt slå ett slag för att spel utan manus faktiskt kan föra mediet framåt på ett helt annat sätt. That´s all
Det stämmer ju inte? Böcker får ju ofta betyg.
Sifferbetyg? Var?
Nu läser jag bara DN och mellan varven GP, men kan inte påstå att jag sett sifferbetyg i dessa. Men jag blir gärna rättad
Aha! Jag ber om ursäkt för då har jag misstolkat dig. Då ska jag inte vara sämre än att instämma i vad du säger! Tänk vad snurrigt och långdraget det kan bli när diskussioner sker via text.
Haha, det är lika mycket mitt misstag. Hade jag varit tydligare i min text hade folk inte gått ut med höggafflar. Skall bli tydligare nästa gång, lovar!
Flera har varit inne på att Disco Elysium på många sätt är "det gyllene undantaget". Av det jag spelade tyckte jag mest att det använde sig av schablonmässiga berättartekniker som är ganska vanliga i framförallt film och böcker.
Bakfull snut?
Check.
Dystopisk stad där ett mord har inträffat?
Check.
Pretentiöst innehåll som försöker vara smart, men snarare bara slagit upp valfritt Kirkegaard-citat och gjort en grej av det?
Check.
Som sagt, det kan säkert vara bättre efter den passagen jag var i genom, men min spontana känsla var att varken settingen eller sättet berättelsen togs om hand var speciellt spännande. Nu är jag osäker på hur interaktiv handlingen är, hur mycket du faktiskt kan påverka för att uppleva andra saker, så det låter jag vara osagt. Det finns säkert ett mästerverk där någonstans, bara att jag inte ser det.
Annars tycker jag att det är vanligt att spelmakare försöker säga "vi har gjort en interaktiv berättelse", men i själva verket är det bara lite olika tillvägagångssätt som i grund och botten leder till samma kontenta - Att du klarar spelet. Det använder sig inte av "riktig" interaktivitet, det är fortfarande relativt snitslat.
Med det sagt så kan säkert Disco Elysium vara ett av undantagen, men jag uppskattade inte alls hur de valde att berätta sin historia och hur hårt det hängde på det. Tyvärr.
Nu pratar du ju bara om vad du tycker om berättelsen och inte om dess integrering i spelmekaniken? Vad har det för relevans i sammanhanget? Känns som du tappat tråden? Att du inte gillar manuset har ju noll och inget att göra med huruvida det bättre lämpar sig på film eller inte. Poängen är ju att narrativet är oerhört interaktivt, att den interaktiva aspekten är fundamental för narrativet och att såväl manus som spelmekanik helt och hållet är uppbyggt kring denna interaktion. Sen behöver man inte gilla spelet för det, men det är oavsett vilket ett utmärkt exempel på en berättelse som utnyttjar det faktum att den berättas i ett spel och inte i en film eller bok.
Sen tycker jag även att du hamnat galet snett i din bedömning av manuset, men det är som sagt en helt annan diskussion som hör hemma någon annanstans.