The Wild At Heart - Eller "det susar i säven"

Det är märkligt det där med barndomen. När alla pratar om den i vuxen åldern låter det på var och en som att de hade mycket bekymmersamma förhållanden. Det kan vara allt från att "mamma tjatade hål i huvudet på mig" till att det faktiskt rör sig om riktiga problem (alkoholmissbruk, till exempel). På något sätt och vis levde jag länge i villfarelsen att jag var en av alla maskrosbarn som gått "livets hårda skola". Ända tills jag faktiskt träffade RIKTIGA människor med VERKLIGA problem och förstod att jag nog bara skulle hålla käften.

Wake är ett av de där barnen.

Hans pappa är bokstavligen inte närvarande i hans liv. Enda livstecknen av honom är tomma ölflaskor, soppåsar som borde tagits ut för länge sedan och nedstampade pizzakartonger. En dag tröttnar Wake och gör upp en plan med bästa kompisen Kirby om att rymma för att aldrig mer komma tillbaka. Men på något vis går den unga killen vilse, tills en konstig filur leder honom in i ett ihåligt träd. Väl därinne träder han in en magisk skog, en plats som också råkar visa sig vara under angrepp. Det så kallade "mörkret" har invaderat trädens rike och förstör allt i sin väg. Givetvis är Wake, likt alla andra profetior, den utvalde vars uppgift nu är att rädda skogen undan denna ondska.

Nej, bakgrundshistorien i Moonlight Kids´spel The Wild At Heart vinner kanske inga Oscars-statyetter, men det gör däremot det visuella. Det är fullkomligen omöjligt att inte häpna över den presentation som spelet från första stund breder ut. Det rör sig om en gammaldags barnboksestetik som för tankarna till en mörkare version av Pettson & Findus. Det är alltså inte ett modernt formspråk som ofta ses i nyare barnböcker (tro mig, jag har harvat i det där träsket), utan betydligt fler detaljer, smala linjer och jordnära färger. Grafiken är spelets absolut starkaste kort och det är också det som verkligen sticker ut med titeln. Inte för att resten är värdelöst, utan för att allting annat bleknar i jämförelse.

I grund och botten är The Wild At Heart ett pusselinriktat äventyrsspel sett från ovan. Perspektivet är den klassiska Zelda-vinkeln, men till skillnad från Nintendos klassiska serie är den här titeln betydligt mer inriktad på att lösa gåtor och pyssel snarare en regelmässiga actionstrider. Rent mekaniskt är det, förutom Zelda (som det egentligen bara delar kameravinkeln med, om vi skall vara ärliga), två andra spelserier från det Kyotobaserade företaget som Moonlight Kids har hämtat mycket inspiration från - Luigi´s Mansion och Pikmin. Tidigt i spelet får Wake ett föremål, en dammsugare som kallas för en "Gustbuster". Det är precis vad det låter som, i sann Ghostbusters-stil suger du upp olika skruvar (spelets hårdvaluta), skattkistor och andra föremål som du kan tänkas finna. Just den här delen av spelet påminner inte så lite om Luigis soloäventyr. Likt den grönklädde rörmokarens (hur ofta skriver vi just "grönklädde" istället för "rödklädde"?) titlar används dammsugaren för att lösa olika typer av pussel. Till exempel kommer Wake tidigt i spelet till en flod som han inte kan ta sig över, men på andra sidan finns det en trädstam som sjunger på sista versen. Med hjälp av den beryktade sugtekniken kan han således suga till sig trädstammen för att sedan använda den som en bro och kan på så vis ta sig över vattendraget.

Den andra inspirationskällan är Pikmin och även det märks tidigt. Redan under de första minuterna får Wake stifta bekantskap med något som kallas för "spritelings", ett slags oskyldigt väsen som du kan samla på. Du kan ha med dig flera dussin med spritelings som kan hjälpa dig med allehanda göromål. Primärt används de för att attackera fiender (det är ovanligt att du själv går in i närstrid), men också för att till exempel ställa sig på knappar, skörda frukt och meja ner giftiga svampar. Du agerar helt enkelt deras general och låter dem göra skitgörat medan du lugnt kan titta på från sidan, vilket gör The Wild At Heart till en relativt sävlig upplevelse.

Som ni hör så har Moonlight Kids´ tittat inte så lite på Nintendo och deras alster. Det är det förstås verkligen inget fel på (sämre idoler går att ha), men det gör också att jämförelserna blir oundvikliga. Och när dessa måttstockar tas fram så blir det onekligen så att The Wild At Heart inte riktigt är lika bra. Missförstå mig rätt, det mesta känns välgjort och genomtänkt, men också lite tråkigt. Mycket av pusslena och det du kan göra med själva mekaniken känns igen från de mer välkända titlarna. Det tas sällan ut några svängar (förutom som sagt gällande det grafiska) och det är lite synd. För det finns onekligen potential här, men det är som att de tittar lite väl mycket på sina husgudar istället för att leka med formulan.

Utöver det är spelets tempo verkligen i långsammaste laget. I och med sin betoning på pussel och att du sällan går in direkt i närstriderna blir spelet mycket avslappnat. Återigen är det inget fel i sig, men personligen föredrar jag spel som vågar variera sin hastighet. Det gör sällan The Wild At Heart.

Den verkliga USP: en är spelets visuella sida. För det är verkligen bedårande. Men utan just den biten så är spelet en ganska slätstruken i historia. Det är lite som att gå på dejt där det egentligen inte är något fel på den potentiella partnern, men det är lite sömnigt. Det är städat, ordnat och otroligt noggrant genomtänkt, men på grund av det också inte direkt överraskande.

Om du gillar lite långsammare och mer pusselinriktade äventyr kan det här vara det perfekta spelet att ha under sommarsemestern under de regniga dagarna. Så länge du kan leva med att du sett många av gåtorna både en, två och tre gånger innan har du en upplevelse som åtminstone sträcker sig tvåsiffrigt antal timmar. Vi andra gör nog bäst i att vänta på antingen nästa Luigi´s Mansion eller Pikmin 4.

Eller varför inte Breath of The Wild 2.

FOTNOT: The Wild At Heart finns på PC och Xbox One och kostar cirka 250 pix att köpa.