Insikten om att A Link To The Past inte är världens bästa spel

Medlem
Insikten om att A Link To The Past inte är världens bästa spel

Det skall sägas direkt; Jag älskar verkligen The Legend of Zelda: A Link To The Past.

Denna Super Nintendo-klassiker från 1991 har på många sätt och vis definierat mig som spelare. När jag fyllde sex år fick jag mitt allra första TV-spel. Föga originellt (men icke desto mindre viktigt) fick jag ett NES ihop med Super Mario Bros . En present som jag till en början inte var alltför förtjust i (VAR FAN ÄR MINA TURTLES-GUBBAR?!), men jag fann mig ganska snabbt i att det här med videospelande var ett utmärkt tidsfördriv. Det skulle komma som insikt bra mycket senare att det var ett intresse för livet.

Mario var den som startade allt, en konstant som jag bär med mig än idag. Jag håller fortfarande rörmokarens äventyr som den bästa spelserien genom alla tider (om inte annat för den sinnessjukt höga lägsta nivån som hållits konsekvent över tid), men det var Zelda-serien som tog mitt spelande till en ny nivå. Innan jag fick låna min halvstorebrors guldkassett till NES var TV-spel något som var roligt, lustfyllt och spexigt. Det var precis som jag skrev om i inledningen, ett tidsfördriv, där tanken inte var mer än att spela ett par minuter mellan de fotbollsmatcher och lekar jag tillbringade min tid med annars.

Med The Legend of Zelda förändrades det.

Jag skall motvilligt erkänna att jag inte var supersåld på själva spelet som var The Legend of Zelda som jag älskade konceptet. Det här med att jag inte behövde gå åt bara höger var som att öppna en dörr till en helt ny dimension. Friheten som spelet bar med sig, där det verkligen kändes som en stor värld där jag bara kastades ut för att utforska den, var otroligt exalterande för en liten parvel. Men framförallt var det ett häftigt äventyr som handlade om att rädda ett kungarike och en prinsessa. Det var inte svampar, stjärnor eller något annat trams, utan svärd, magier och monster. Det kändes helt enkelt mer vuxet än Mario. Det är givetvis inte odelat positivt, det ligger något tragiskt i att överge den oskuldsfulla barndomen, men Zelda blev hur som helst min nästa stora grej.

Av någon anledning spelade jag aldrig Zelda II: The Adventure of Link (och tur är väl kanske det, jag hade inte haft tålamod med det). Men sedan kom Super Nintendo och med det A Link To The Past. Spelet var på många sätt och vis den logiska uppföljaren på originalet. Det var större, vackrare, klurigare, häftigare och mer storslaget än någon annan del i serien. När jag omvärderade min personliga topplista över mina favoritspel placerade jag det på andra plats, endast slaget av Super Metroid (en titel som är så gott som felfri, men mer om det en annan dag).

A Link To The Past har på många sätt och vis alltid hängt med mig i mitt liv. Det är omöjligt att prata om listor över de bästa styckena av videospel som någonsin skapats utan att ens nämna det. Det är så självklart att det knappt ens behöver nämnas.

Något/någon annan jag älskar är också min son som jag fick för ett par år sedan. Även om han initialt inte alls var så förtjust i spel (förutom de sällsynt dumma titlarna som finns på allehanda paddor) så började han faktiskt att intressera sig för mediet på allvar för ungefär ett år sedan. Det var först då hans fingermotorik var så färdigutvecklad att han kunde spela spel som krävde lite mer av honom och som han faktiskt också kunde bemästra. Under hela sommaren, hösten och vintern har vi botaniserat i Marios fantastiska universeum, men för några veckor sedan fastnade han för en kassett med episk etikett.

Ja, du kan nog lista ut vad det rör sig om.

Det skall tilläggas att grabben inte spelade ut hela själv. Han körde rimligtvis 10 % av spelet själv och de andra 90 % med ganska så mycket hjälp av sin något mer erfarne far, men det är givetvis något speciellt att se någon spela ett av ens absoluta favoritspel för första gången. Jag ville så gärna att han skulle tycka om det lika mycket som jag, att den här upplevelsen skulle vara lika speciell för honom som det en gång var för mig. På så vis blir det förstås lite nervöst.

Nu när vi efter några veckors nöttande (jag har honom varannan helg) kan jag konstatera två saker:
1. Han älskar det. Verkligen Ä L S K A R det!
2. Det här spelet är inte så perfekt som jag minns det.

Om vi snabbt städar av den första punkten kom A Link To The Past helt rätt i tiden för honom. Han kan nu inte sluta prata om Ganon, prinsessan Zelda och framförallt Mästersvärdet (han höll på att gå upp i atomer när Link lyfte upp svärdet från stenen). Alla lekar vi gör utomhus involverar på ett eller annat sätt Zelda och då får en ju i alla fall säga att spelet haft en stor inverkan på honom och dessutom får honom att röra sig. Även om han nog helst av allt hade velat köra A Link To The Past ett varv till.

Den andra punkten är lite mer bekymmersam.

Gällande spel försöker jag undvika att vara för nostalgisk. Jag brukar försöka ta ett kliv bakåt, zomma ut och se ett spel utifrån för att förstå hur det fungerar. Det räcker inte att säga att ett spel är bra eller dåligt, en måste också motivera varför det är så. Jag har ändå spelat det här spelet många gånger genom åren och kommit fram till att det i stort sett är klanderfritt. Måhända har jag haft synpunkter på kontrollen (det är lite omständigt att byta föremål fram och tillbaka i menyn hela tiden), men utöver är det ett grandiost äventyr som bara blir slaget av ett spel i min bok. Men det är verkligen en hårfin skillnad mellan dem.

Det var dock ett bra tag sedan sist och jag har insett saker nu när jag spelat om A Link To The Past som jag rimligtvis borde insett för ganska så länge sedan.

En sak jag visste med mig var som sagt att kontrollen är något omständig, men att den skulle vara oprecis är något jag verkligen förträngt. Inte sällan kunde jag stå och svinga mitt svärd mot allehanda fiender bara för att inte träffa. Slag som såg ut att träffa mitt i solar plexus gick i genom dem som om jag skar i luften. Jag minns framförallt ett parti i ispalatset där jag försökte skjuta min änterhake mot en manetliknande fiende. Jag ställde mig en bit utifrån väggen, men fortfarande delvis dold, för att få en ren vinkel men också för att delvis ha skydd. Dessvärre känner spelet inte av att jag kommit ut en bit från just nämnda vägg och indikerar detta med att änterhaken träffar hörnet. Detta må vara hänt, men här blir spelet också inkonsekvent. Fienden i fråga, som är på exakt samma horisontella linje som jag, avfyrar ett skott som till råga på allt träffar. Där blir jag förstås förbryllad. Hur kommer det sig att jag inte kan skjuta iväg min änterhake, men fienden sitt skott, när vi står på samma linje?

Denna oprecision hade inte varit ett så stort problem om det inte vore för att A Link To The Past, med Zelda-mått mätt, är ett mycket svårt spel. Jag vet att jag gnällt många gånger på att så gott som alla 3D-spel i serien framtill Breath of The Wild har varit alldeles för enkla ur ett stridsperspektiv, primärt på grund av lock-on-systemet som gör att Link i princip bara attackerar en fiende trots att det finns flera stycken i samma rum som bara TITTAR PÅ (framförallt Ocarina of Time är en bov här, vilket kanske är förståeligt då det var det första 3D-spelet i serien, men gör ändå inte att bristen är förlåten). Men här sköljer verkligen horder av fiender över skärmen samtidigt som det finns fällor och andra monster som inte går att förgöra. Det gör att utforskningsmomentet tonas ned till förmån för de svåra striderna, och även om jag uppskattar det så vet jag inte om det skall vara på bekostnad av att jag känner mig stressad när jag skall kika i genom ett rum.

En annan grej gällande svårighetsgraden och kontrollen, något jag helt glömt av, är hur kort tid som Link är oövervinnerlig. I spelet blinkar han till när han får en träff, en signal som indikerar att du har lite tid på dig att ta dig i säkerhet för att inte få ytterligare en smäll. Kruxet här är att denna återhämtningstid är alldeles för kort. Inte sällan hinner jag knappt undan innan jag får en ny smäll. Lägg därtill att fienderna mer eller mindre "sugs fast" i dig så förlorar du hjärtan i rask takt.

En annan grej som går in under svårighetsgraden är givetvis templena, det som jag ofta anser är kärnan i varje bra Zelda-spel. I många fall har formgivningen här varit tidlös, men det finns undantag. Bara en sådan sak att det inte finns en teleport som tar dig raka vägen till bossrummet kan vara sinnessjukt enerverande. Om du förlorar på en av spelets häftiga bossar måste du således ta dig hela vägen tillbaka, genom hela borgen, för att möta bossen på nytt. Jag inbillar mig att detta är ett designbeslut som inte hade gjorts idag, så jag förlåter det delvis på grund av det men det gör ju också att sprickorna i rustningen syns allt tydligare.

Apropå bräckligt försvar så får jag ändå säga att bossarnas utmaning är minst sagt varierande. Jag gillar det faktum att du för det mesta kan klara dem utan att använda grottans specialvapen, men det är en mycket ojämn svårighetsgrad överlag. Till exempel upplevde jag både sista fasen av Agahnim och Ganon som bland de enklare.

Med detta sagt är det givetvis svårt för mig att inte älska A Link To The Past.

Trots sin omständliga och mellan varven oprecisa kontroll, svajande utmaning och ibland kryptiska vägledning så är det också ett grandiost äventyr som på många plan åldrats bättre än många andra spel som har trettio år på nacken. Musiken är fortfarande helt djävla mästerlig och grafiken ger precis den där sagobokskänslan som jag antar vara det de försökte efterlikna. Men det är inte perfekt och har brister, något som jag inte alls var beredd på att jag skulle upptäcka. Det är lite som att finna alla brister ens annars i övrigt så perfekta föräldrar, det är lite som att världen rasar in.

Men om vi skall vara snälla så får det mig att åtminstone vara lite mer överseende med Ocarina of Time.
Det är ju alltid något.

Medlem

Du har fel....Det är världens bästa spel.

Du beskriver själv varför spelet är så otroligt....
(han höll på att gå upp i atomer när Link lyfte upp svärdet från stenen.) Grabben har ju rätt det är världens coolaste scen.
(Alla lekar vi gör utomhus involverar på ett eller annat sätt Zelda.) Ja så klart har man spelat världens bästa spel så vill man ju vara världens bästa zelda (att han heter Link är inte så viktigt) Jag var världens bästa Zelda och min kompis var världens näst bästa Zelda. När jag hittade master sword pinnen 2 så hittade han den lite bättre master sword pinnen 3 till sist var vi så bra att vi hade hittat master sword pinnen miljon.

Sen när vi fäktades så råkade han slå sitt master sword i ansiktet så jag började gråta och gick hem... Världens bästa Zelda med master sword en miljon fick stryk av en sämre Zelda med ett sämre master sword 😔

Medlem

Bra spel, men tycker att Legend of Zelda är bättre, mindre fluff och mera spelglädje enligt mig.


signatur

Skippy R.I.P. 17/7 2006

Medlem

Inte topp ett, men det ligger i top 10 listan.

Medlem

Bra skrivet! Kan hålla med om vissa saker och du har helt klart några poänger.

A Link to the Past är dock spelet som definierar min barndom, och kanske är det lite det man är färgad av idag.

Brukar spela om det med jämna mellanrum. Sist var på SNES Mini för några år sedan när den kom, för 20 år sedan körde man det på PC via emulator. Ägde faktiskt aldrig själv SNES, men brukade hyra konsolen varje lov som liten, och A Link to the Past var alltid ett spel som fick följa med. Vill minnas att jag aldrig varvade det som liten, det var helt enkelt för svårt då. På äldre dar har det dock blivit ett antal genomspelningar.

Sjukt mycket nostalgi. Skulle nog ranka det som #1 hursomhelst, tätt följt av första Dark Souls, om de spelen inte rent av delar första platsen. Svårt det där.

Kanske skulle starta upp SNES Mini idag. Blev sugen.

Kontot avslutas

Jag blir upprörd att du ens antyder att det inte är topp ett!

Nej då, skojade bara

Alla upplever vi spelen och värdesätter spelen på olika sätt. Jag kan sitta och spela ett spel som enligt de flesta räknas som ett av tidernas bästa spel men när jag spelar det så blir jag så besviken och tycker inte alls att det är så kul som de flesta andra tycker.

Sen kan det såklart vara som för dig, att man älskade ett spel som barn men när man är vuxen så kan man inte tycka att det är lika bra längre och börjar istället värdesätta något annat spel mer.

Min topp tre lista bland Zelda spelen är A Link to the Past, Ocarina of Time och Twilight Princess.
Jag kommer aldrig mer få samma speciella känsla när jag spelar något av dessa spelen igen som jag fick första gången och innan Twilight Princess släpptes så trodde jag inte att något Zelda spel skulle kunna få mig att känna så igen. Men Twilight Princess lyckades med det och är därför med på min topp tre lista över de Zelda spelen som jag tycker är bäst.


signatur

ゼルダの城

Medlem

Fel. Link to the past är nr 1 ♥️

Bra skrivet! Jag hade en liknande upplevelse, det finns så mycket fantastiskt med A Link to the Past, det är ett legendariskt spel. Men när jag spelat det igen 20 år senare så är kontrollen ur jobbig, det går bra att attackera lodrätt och vågrätt men inte diagonalt, sjukt svårt att få precision där. Det blir frustrerande när fienderna ibland är störiga.

Men jag anser att det har inte med spelet i sig att göra utan dåtidens konsolers utformning och brister. Vilket beroende på hur man ser det ändå har med spelet att göra 😁 BotW är tex mycket mer välpolerat och utvecklat (konstigt vore annars) men skulle tjäna på lite mer of Link to the Pasts stämning och magi. Musiken tex är bättre i Link to the Past.

Jag blev själv helt tagen av när jag i BotW fick höra musiken som spelas upp i A Link to the Past när man stöter på en fé det var så häftigt.

Skribent

För mig är lite Link to the Past vad Legend of Zelda försökte vara, men inte kunde pga tekniken inte fanns där då. Det är intressant det är att du skriver att det inte går att attackera diagonalt, något som känns jättedaterat idag. Kollar du då tillbaka på Zelda 1 så går det inte ens röra sig diagonalt, så i det spelet rör du dig ju i princip grid-based, känns ännu mer förlegat.

Jag tycker själv Zelda 2 är underskattat och får lite väl mycket skit. När jag spelar det idag kan jag se att spelet var långt före sin tid i hur de tänkte med att Link levlar och även hela systemet med en världskarta och att du dras in i stridsscener när du springer in i fiender. Spelar man fram några år, är detta ju precis vad Final Fantasy gör. Sen är det ju förstås inte lika förfinat i Zelda 2, men jag kan verkligen se vad Nintendo försökte med där, att gå mot ett mer RPG-koncept. Något som jag tror vi i väst inte alls fatta riktigt på den tiden. Jag undrar lite hur historien hade sett ut om vi hade greppat mer vad Zelda 2 försökte göra och Nintedo då fortsatt på det spåret, hade Zelda idag då varit ett renodlat RPG? Som det såg ut gick de ju tillbaka till Zelda 1-tänket när de gjorde Link to the Past och sen dess har ju konceptet varit i princip detsamma. Förutom då BOTW där de ändrade om en hel del i hela Zelda-konceptet.

Bra skrivet


signatur

"Writer and Fighter"

Medlem

Inte världens bästa spel men ett av dem och fortfarande mitt favorit zelda of all time. Jag gillade verkligen mirror world idén.


signatur

Det finns bara tre grupper av människor i världen.
De som kan matte och de som inte kan det.

Kontot avslutas
Skrivet av Johan Lorentzon:

För mig är lite Link to the Past vad Legend of Zelda försökte vara, men inte kunde pga tekniken inte fanns där då. Det är intressant det är att du skriver att det inte går att attackera diagonalt, något som känns jättedaterat idag. Kollar du då tillbaka på Zelda 1 så går det inte ens röra sig diagonalt, så i det spelet rör du dig ju i princip grid-based, känns ännu mer förlegat.

Jag tycker själv Zelda 2 är underskattat och får lite väl mycket skit. När jag spelar det idag kan jag se att spelet var långt före sin tid i hur de tänkte med att Link levlar och även hela systemet med en världskarta och att du dras in i stridsscener när du springer in i fiender. Spelar man fram några år, är detta ju precis vad Final Fantasy gör. Sen är det ju förstås inte lika förfinat i Zelda 2, men jag kan verkligen se vad Nintendo försökte med där, att gå mot ett mer RPG-koncept. Något som jag tror vi i väst inte alls fatta riktigt på den tiden. Jag undrar lite hur historien hade sett ut om vi hade greppat mer vad Zelda 2 försökte göra och Nintedo då fortsatt på det spåret, hade Zelda idag då varit ett renodlat RPG? Som det såg ut gick de ju tillbaka till Zelda 1-tänket när de gjorde Link to the Past och sen dess har ju konceptet varit i princip detsamma. Förutom då BOTW där de ändrade om en hel del i hela Zelda-konceptet.

Bra skrivet

Zelda II var mitt första Zelda spel. Det var kul men jag fastnade aldrig för det på samma sätt som jag fastnade för vissa senare spel.
För egen del är det nog för att jag själv aldrig har varit så mycket för RPG spel, det kan vara kul men det är inte riktigt min grej. Så om Nintendo hade valt att fortsätta att utveckla Zelda precis som med exempelvis Dragon Quest som började med ett RPG där man spelade med en karaktär till vad det är idag. Ja, för det första hade det tagit längre tid innan jag gått vidare till andra Zelda titlar efter NES och sen skulle jag nog personligen idag troligtvis gilla serien men den skulle aldrig ha blivit min favorit serie.
Men det kan vara intressant att tänka på.


signatur

ゼルダの城

Flakmonkey

För mig kommer The Legend of Zelda alltid ha störst plats i mitt hjärta. Jag spelade det i en perfekt ålder (7-8) och allt runtomking var perfekt då jag spelade det hos min dagmamma som utöver att vara gamer också är väldigt artistiskt lagd. Så hon hade ritat upp hela kartan på en sån där pappersrulle som väl hade höjd som ett A3-ark men som bara kunde rullas ut i alla oändlighet. Och där kunde jag och de andra barnen sen markera ut hemligheter och annat kul som vi hittade under resans gång. Var ju också under en tid då det verkligen inte fanns några andra källor än den absoluta närheten kring hur man skulle spela det. Vi fick klura tillsammans och man fick göra det varje vardag efter skolan tills dess att man var tvungen att gå hem och spela på sin tråkiga (skojar) C64.

Sen så inser ju jag också att spelet inte är lika perfekt som jag tyckte att det var då, men till skillnad mot många andra spel från den eran som jag har väldigt starka känslor för så håller det ändå tillräckligt bra för att jag ska ta mig igenom det.

Så det kommer alltid vara störst. Bäst är svårare och beror på dagsform skulle jag säga. Men de som finns där på toppen utöver originalet är link to the past, Oracle of ages/seasons som jag faktiskt spelade först i vuxen ålder och sen så är jag enormt förtjust i Windwaker. Missade hela N64-eran då jag var inne på PC-gaming under den perioden, kryddat med lite Playstation så jag har ingen som helst nostalgi kring Ocarina och Majora och när jag försökt spela dem på ålderns höst (likt oracle-spelen) så har det bara varit för omodernt, eller snarare ska man kanske säga att det är ett för tidigt 3D-spel för att det ska hålla för mig.

Medlem

Det är så många som missar Links awakening dock när man pratar om link to the past i en modern era.

Medlem

Hade inget snes, men har ni spelat sonic? 😂
Jag har spelat igenom det i vuxen ålder, inte lika magiskt alltså. Jag har starkare minnen från Ocarina of Time vilket jag spelade igenom när det kom. Samma sak med Metal Gear Solid till PS1. Dom två spelen ligger högre på min lista över bästa spelen genom tiderna.
När vi ändå pratar om top 10 kan jag passa på att ranka dom spel som påverkat mig mest.

1. Super Mario Bros 3. Första spelet som jag verkligen älskade. Lekte det utomhus, målade endast mario relaterade bilder.

2. Metal Gear Solid. Spelade igenom detta spel (som var på 2 skivor.) utan möjlighet att spara då jag inte hade minneskort till mitt ps1.

3. Ocarina of time. Hade inget n64 så spelade igenom detta hos en kompis där jag fick en egen save. Jag mer eller mindre bodde hos den här kompisen och spelade detta underbara spel samtidigt som jag konsumerade stora mängder black cola.

Tänkte fortsätta listan men det blir för svårt att rangordna resten. Har självklart massor av spel som jag älskat genom åren. Men problemet är att inget av dom har varit så rätt i tid och ålder som dom tre över var. Så insikten TS fick angående Zelda: a link to the past är samma som jag har. Dvs att ålder och tidsepok har en stor betydelse för vad man tycker om spelen.

Medlem
Skrivet av ecHo!:

Hade inget snes, men har ni spelat sonic? 😂

Hundratals gånger i massor av olika format och så länge vi pratar 2D varianterna så är dom fortfarande det bästa som finns i plattformskategorin. Ren och skär glädje i pixelform.


signatur

Skippy R.I.P. 17/7 2006

Testpilot

Känns som att det första Zelda spel som man spelar är det allra bästa. För mig är det Ocarnia of Time, Link to the Past spelade jag på emulator årtionden efter release så hade kanske inte samma nostalgiska känsla till det.

Kontot avslutas
Skrivet av Mutumba:

Känns som att det första Zelda spel som man spelar är det allra bästa. För mig är det Ocarnia of Time, Link to the Past spelade jag på emulator årtionden efter release så hade kanske inte samma nostalgiska känsla till det.

Det tror jag också att det kan vara så för många.
Mitt första spel var ju Super Mario Bros 3 och det värdesätter jag högt men jag måste ändå säga att det inte är det bästa Mario spelet enligt mig men jag värde sätter det högre än något annat Mario spel eftersom det var det första jag spelade.

När det kommer till Zelda så dröjde det faktiskt ett tag innan jag spelade A Link to the Past. Spelade både Zelda II, Majora’s Mask, Ocarina of Time och Link’s Awakening innan men jag hade sett både första Zelda och A Link to the Past men fick inte chansen att spela dessa spelen.

Anledningen till att jag inte kunde spela A Link to the Past tidigare var nog för att jag inte ägde någon Super Nintendo men provade spelet på en Super Nintendo någon gång runt år 2000, sen så var det först på Gameboy Advance som jag ägde spelet och fick chansen att klara av det första gången.


signatur

ゼルダの城

Inaktiv

Team Sega!
(fast ja Zelda - ALTTP var bra)

Medlem

Tycker Zelda 2 är bäst, känns också som det allvarligaste i serien!

Skribent
Skrivet av Nosnos:

För mig kommer The Legend of Zelda alltid ha störst plats i mitt hjärta. Jag spelade det i en perfekt ålder (7-8) och allt runtomking var perfekt då jag spelade det hos min dagmamma som utöver att vara gamer också är väldigt artistiskt lagd. Så hon hade ritat upp hela kartan på en sån där pappersrulle som väl hade höjd som ett A3-ark men som bara kunde rullas ut i alla oändlighet. Och där kunde jag och de andra barnen sen markera ut hemligheter och annat kul som vi hittade under resans gång. Var ju också under en tid då det verkligen inte fanns några andra källor än den absoluta närheten kring hur man skulle spela det. Vi fick klura tillsammans och man fick göra det varje vardag efter skolan tills dess att man var tvungen att gå hem och spela på sin tråkiga (skojar) C64.

Sen så inser ju jag också att spelet inte är lika perfekt som jag tyckte att det var då, men till skillnad mot många andra spel från den eran som jag har väldigt starka känslor för så håller det ändå tillräckligt bra för att jag ska ta mig igenom det.

Så det kommer alltid vara störst. Bäst är svårare och beror på dagsform skulle jag säga. Men de som finns där på toppen utöver originalet är link to the past, Oracle of ages/seasons som jag faktiskt spelade först i vuxen ålder och sen så är jag enormt förtjust i Windwaker. Missade hela N64-eran då jag var inne på PC-gaming under den perioden, kryddat med lite Playstation så jag har ingen som helst nostalgi kring Ocarina och Majora och när jag försökt spela dem på ålderns höst (likt oracle-spelen) så har det bara varit för omodernt, eller snarare ska man kanske säga att det är ett för tidigt 3D-spel för att det ska hålla för mig.

Vilket otroligt fint minne med Zelda du har och vilken dagmamma! Skulle vilja veta hur hon resonerade då spel på den tiden mest ansågs vara "onödigt tidsfördriv" av vuxna. Menar, hon gjorde ju i princip en pedagogiskgrej av det som involverade alla barnen. Blir så glad av att läsa sånt här.


signatur

"Writer and Fighter"

Medlem

För mig det bästa Zelda spelet.

Flakmonkey
Skrivet av Johan Lorentzon:

Vilket otroligt fint minne med Zelda du har och vilken dagmamma! Skulle vilja veta hur hon resonerade då spel på den tiden mest ansågs vara "onödigt tidsfördriv" av vuxna. Menar, hon gjorde ju i princip en pedagogiskgrej av det som involverade alla barnen. Blir så glad av att läsa sånt här.

Mjo hon var grym, vet inte varför hon kom in på TV-spel men det var verkligen inte bara hon som spelade iaf även om hon ju hade egna barn som också spelade förstås. En av hennes söner passade också på att lära oss dagbarn hur man spelade Drakar och demoner. Så kan man nog säga att de där åren formade ens intressen rätt rejält, även om jag nog tror att jag blivit en gamer utan hennes inflytande.

Ero
Medlem

Ni som inte rankar det som etta, vilken gränd möts vi i?


signatur

Varit medlem längre än dig.

Medlem

Ocarina of Time anser jag vara betydligt bättre, men nog är det ett bra spel alltid.


signatur

Kunskapsförmedlare.

Avstängd

Klart bästa spelet jag spelat. Fick ringa en äldre man då jag körde fast i det. (Fanns inget internet då) så fick helt enkelt ringa och fråga hur man gjorde då man körde fast.


signatur

PS5 och inget annat.

Medlem

Har i alla år varit mitt favorit Zelda. Spelar om det nästan varje år. Senast på SNES mini förra året.

Ett sant mästerverk. Regnet i början skapar en armosfär och spänning som få spel än idag mäktar med.

Dock måste jag erkänna att BOTW har tagit över tronen.


signatur

Ännu en dag i paradiset.

Medlem

Det är helt klart ett fantastiskt spel som länge varit en av mina favoriter. Vad som dock gör att det faller längre och längre ner på listan är bristen på story och hur karaktärerna är. Det är inte särskilt mycket till story och karaktärerna har inte mycket till personlighet.

Avstängd
Skrivet av Freakon:

Har i alla år varit mitt favorit Zelda. Spelar om det nästan varje år. Senast på SNES mini förra året.

Ett sant mästerverk. Regnet i början skapar en armosfär och spänning som få spel än idag mäktar med.

Dock måste jag erkänna att BOTW har tagit över tronen.

Har inte spelat BOTW för har ingen switch men jag har sett mest klagomål om att vapnen går sönder?


signatur

PS5 och inget annat.

Medlem
Skrivet av breahl:

Har inte spelat BOTW för har ingen switch men jag har sett mest klagomål om att vapnen går sönder?

Det är ett vanligt klagomål.

Förstår inte det, tyckte att det tillförde variantion, taktik och spänning till spelet.

Finns via emulator på PC om du vill prova.


signatur

Ännu en dag i paradiset.

Kontot avslutas
Skrivet av Freakon:

Har i alla år varit mitt favorit Zelda. Spelar om det nästan varje år. Senast på SNES mini förra året.

Ett sant mästerverk. Regnet i början skapar en armosfär och spänning som få spel än idag mäktar med.

Visst är det ett fantastiskt spel. Eller när man går in i slottet i början och musiken ändras till den nu mer klassiska Hyrule Castle musiken.
Ett riktigt mästerverk.


signatur

ゼルダの城

12
Skriv svar