Nu kan jag dö (lycklig?)

Medlem
Nu kan jag dö (lycklig?)

Året är 2006.

Jag har precis sett Nintendos presskonferens på E3 (antagligen den sista som gav en rysningar) där en lika delar uppspelt som uppklädd Shigeru Miyamoto dirigerar en orkester med en Wiimote. Lite senare står han och Reggie Fils-Aime och spelar låtsastennis med varandra på en scen i Los Angeles och alla världens hakor ramlade ner i golvet. Där och då var det tydligt - Detta var framtidens spelande vi bevittnade. Varför skulle någon ens vilja gå tillbaka till att trycka på knappar igen?

Det är givetvis alltid lätt att vara efterklok nu när vi har facit, men då visste vi helt enkelt inte bättre. Likt en femåring som inte kan välja blanda alla leksaker i en affär vet vi fortfarande än idag inte vad vi egentligen vill ha, inte förrän vi sett det. Där och då hade jag bestämt mig för att jag ville ha en Nintendo Wii och The Legend of Zelda: Twillight Princess.

Kruxet var bara att det spelet och den konsolen låg minst ett halvår och en hel sommar bort.
Så vad skulle jag göra för att få tiden att gå?

Jag bestämde mig för att ta farväl av den dåtida generationen genom att plocka upp titlar som jag missat. Jag spelade Okami och Prince of Persia på PS2 och köpte mig som småningom en oboxad Gamecube i en välsorterad GAME-butik i Nordstan (där jag sorgligt nog tror är en hälsobutik idag, ve och fasa). Jag botaniserade mig i utbudet som den lila lådan kunde erbjuda och jag hade det ganska trevligt. Det var Super Mario Sunshine och Luigi´s Mansion. Super Smash Bros Melee och The Legend of Zelda: The Wind Waker. Glada, färgrika och sprakande äventyr på sina unika sätt som inte direkt gjorde att kubens barnstämpel tvättades bort, men det gjorde detsamma. Jag var glad, lycklig och nöjd.

Men så fanns det ett spel som alla pratade om.
En titel som skulle vara det mest förnäma som fanns till maskinen.

Metroid Prime.

Men jag var minst sagt tveksam. Dåvarande Super PLAY hade mer eller mindre gått ett korståg mot spelet innan release och ärligt talat hade jag svårt att förstå charmen. Varför skulle Nintendo ägna sig åt mörka, dystra rymdäventyr á la Halo när de kunde syssla med fina färgäventyr de alltid sysslat med? Vad var det som var så speciellt med detta? För mig såg det bara ännu ett tråkigt FPS, sådant som det fanns tretton på dussinet av på PC. Jag kunde inte se charmen.

Efter ett tag hade jag betat mig i genom Gamecubes digra bibliotek, men det fanns likväl ett hål att fylla.

Jag plockade upp det för någon hundring i samma GAME-butik jag just nämnt. Förväntningarna var anmärkningsvärt låga. Min ambition var att prova det lite grann för att sedan avfärda det som skräp. För att kunna gå ut på internet samma kväll och skriva att Nintendo hade sålt sig själva, att de försökt blidka de som var intresserade av en Xbox.

Det var bara det att jag inte kunde ha mer fel.

Från första stund trollbands jag av den värld som uppenbarade sig i Metroid Prime. Istället för en trist shooter var det snarare ett äventyr med fokus på utforskning och atmosfär. Det handlade inte om att panga fiender så snabbt du kunde med ditt avtryckarfinger, utan att läsa kartor, lösa pussel och insupa den känsla som Tallon IV ville förmedla. Jag var kort och gott fast och har sedan dess spelat om det här spelet ett antal gånger genom åren. Det är fortfarande anmärkningsvärt hur ett spel som snart har 20 år på nacken fortfarande har en visuell stil som i allra högsta grad både känns modern, följsam och spännande. Det är få spel som åldrats så bra från tidigt 00-tal som just Retro Studios' debuttitel.

Där och då kändes det som att jag hade missat något. Det var lite som att finna en ny favoritartist på Spotify och inse att det fanns mängder av låtskatter som bara väntade på mig.

Så jag tog mig an att spela de gamla spelen i serien.
Det var då jag fastnade på nytt.

Den här gången för Super Metroid.

Det är egentligen rätt märkligt. När jag spelade Metroid Prime kunde jag inte begripa hur något spel ens skulle kunna vara i närheten av samma atmosfäriska känsla. Men då hade jag som sagt inte spelat föregångaren till Super Nintendo. Ett spel som jag hade avfärdat i min ungdom för att se "för trist ut". Jag fick lov att inse att jag hade blivit korrigerad i den här frågan.

För mig är Super Metroid det bästa stycke av videospelsunderhållning som någonsin har skapats.

Det finns flera orsaker till det. Om vi bortser från det uppenbara, den fantastiskt pixelperfekta grafiken och underbara ljudmattorna, så känns precis allting i spelet formgivit in i minsta detalj. Ingenting känns ditplacerat av slumpen, utan allting är ditlagt med i en det närmaste kirugisk precision. Det är på många sätt och vis den perfekta hybriden mellan att vara ett äventyrs-, pussel och utforskningsspel. Jag skrev för ett tag sedan om A Link To The Past, en titel som jag också håller extremt högt. Men i jämförelse är Super Metroid perfekt. På sin höjd kan jag hitta förbättringspotential i kontrollen, men det är också allt.

Jag förstår kort och gott att Nintendo hade prestationsångest när det här spelet var klart. För till skillnad från Mario- och Zelda-spelen, där det alltid kändes så rimligt vad som var nästa steg och vad vi kunde förvänta oss, så kunde nog inte förstå hur någon skulle kunna toppa detta. Det var antagligen till stor del därför det också dröjde åtta år innan serien gjorde comeback.

Om jag måste välja mellan Metroid Prime och Super Metroid blir det alltid det sistnämnda. Främst eftersom jag anser att spelet är tidlöst (det håller lika bra idag som för nästan 30 år sedan), men också för att jag se sprickorna i Gamecube-spelets rustning tydligare idag. Det är ett lite för långt spel för sitt bästa och artefaktletandet i slutet är inte något som bidrar till koncentrerad spelglädje. Det är mest bara drygt.

Att upptäcka en då för mig ny spelserie som Metroid ändå var just under 00-talet var som att uppleva en guldålder. Inte nog med att de fanns mängder av klassisker, serien blev plötsligt populär (med egna mått mätt) och det kom nya titlar inom en kort tidsrymd. Inom loppet av åtta år släpptes fem delar i serien och då har vi inte räknat alla sidogrejor som Prime Hunters eller Metroid Pinball, för att inte tala om den lika fantastiska som välbehövliga remaken av första spelet.

Kanske var det vara rimligt, men efter Other M var det tyst.

Jag vet att just Team Ninjas försök på att göra sitt egna Metroid har sågats av många. Personligen tycker jag att handlingen både är rimlig och helt OK, den har dessutom ett par kittlande ögonblick (som att vi får se hur en Baby Ridley ser ut) som bara det gör den sevärd. Jag tycker inte heller att porträtteringen av Samus Aran är så hemsk som många vill få det att framstå. Hennes reaktion på sin generals död är inte bara rimlig utan direkt mänsklig och spelet hon är med i är klart godkänt, om än inte perfekt.

Kanske var det så att marknaden redan var mättad, men faktum var att åren gick.
Igen.

Misslyckade Wii U fick inget eget Metroid, samtidigt som 3DS antingen fick sorgliga multiplayerfester eller remakes. Men inga nya spel i den serien som jag håller som allra, allra högst på ett rent personligt plan (jag inser att det finns bättre och jämnar spelserier, men för mig slår detta högst). Retro Studios hade gått vidare och gjorde spel med apor istället, samtidigt som Nintendo själva verkade oförmögna att ta hand om sitt egna arv.

Historien höll kort sagt på att återupprepa sig.

Givetvis var jag glad när Metroid Prime 4 utannonserades 2017, men lika besviken var jag förstås när det visade sig att de återigen haft problem att skapa något konkret ur detta fantastiska varumärke. Självklart var det glädjande att de startade om utvecklingen för två år sedan, nu med Retro Studios återigen bakom spakarna, men fortfarande, mer än fyra år senare, har vi inte sett mer än en logga av det som skall bli Prime-seriens fjärde äventyr.

Och för mig gör det lite skit samma.

Även om jag älskar första delen i det som än så länge är Prime-trilogin så blev just den serien gradvis sämre. Ettan var fantastisk, tvåan lite konstig men fortfarande bra, medan trean var direkt undermålig. Jag förstod varför Retro Studios gick vidare. Idéerna började sina och formatet de hade skapat var svårt att fortsätta att arbeta i. Någon annan behövde ta över. Men för mig har som sagt de tredimensionella äventyren aldrig varit lika vassa som de i 2D. Därför har jag förstås drömt om ett nytt 2D-Metroid ända sedan 2006, att få chansen att insupa den atmosfär som serien inbringar i den dimensionen det gör sig som allra bäst.

Länge har jag också tänkt att det inte är mer än en dröm. Att Metroid som serie är alldeles för smal för den breda massan som Nintendo är ute efter samtidigt som 2D inte direkt flyger av hyllorna. Att jag fick vara glad för det lilla, att kanske få ett helt okej tredimensionellt äventyr.

Därför slog förstås blixten ner från klar himmel när Nintendo utannonserade det ofattbara - Metroid skulle inte bara komma tillbaka, utan också i 2D.

Som om inte det var nog fick spelet också namnet Metroid Dread. Titeln som Nintendo teasat om sedan 2005 hade nu äntligen kommit till liv igen. Det var alldeles för mycket fanservice på en gång och någonstans funderade jag på om de hade fått en skruv lös på Nintendo, men det kvittar förstås. Det som jag så länge drömt om skall alltså bli verklighet.

Må så vara att spelet troligtvis inte är lika bra som de andra delarna i serien eller att jag inte är superförtjust i grafiken, men det kvittar någonstans. Jag är snart 35 år. Jag går sällan på hype utan väntar tålmodigt in spel innan jag köper dem. Men aldrig någonsin har ett spel varit ett så givet Day 1-köp som detta, i varje fall inte sedan jag var tonåring och inte kunde hindra mina impulser.

På något sätt känns det som att "my body is ready".

Jag har läst elaka tungor som säger att den genre som Metroid var med och skapade har utvecklats mycket sedan tidigt 00-tal. Att kraven på ett bra Metroidvania är något helt annat, att serien troligtvis är omsprungen av alla de indiealternativ som redan finns. Det många missar är att det varumärke Nintendo sitter på har ingen av de utvecklarna som gjort vare sig Hollow Knight eller Ori. Metroid är inte bara sina trånga korridorer, stora kartor och uppgraderingar. Det är också en maffig scifi-opera i rymden. Det är historien om prisjägaren Samus Aran och hennes kamp mot Metroiderna, Rymdpiraterna och den Galaktiska Federationen. Det kan inget annat IP i den kategorin mäta sig mot, det är en historia att värna om och ha vördnad inför. Äntligen får vi se hur berättelsen fortsätter, närmare 20 år efter den senaste kronologiska delen.

Jag inser att liknelsen haltar, men det är lite samma känsla som när det blev klart att det skulle komma nya delar i sagan om Star Wars,

Självklart förstår jag hur höga förväntningarna är här, att risken är så ofantligt stor att de kommer att misslyckas "big time". Men jag vill så gärna att de skall lyckas. Jag vill så gärna att de skall sälja miljonupplagor. Inte bara för att serien förtjänar det erkännandet, utan också för garantera att sagan om 2D-Metroid inte dör ut. Att vi fortfarande kan se fram emot att spela som vår favoritspelhjältinna i två dimensioner även i framtiden.

Den vetskapen och förhoppningen gör att jag nog, förhoppningsvis, kan dö lycklig.

Medlem

Kan hända att jag inte har samma starka känslor som dig för Nintendo längre. Men det här var ta mig f-n en av de bästa texter av en gubbes spelupplevelser och förväntningar jag läst på länge! Eloge för din fantastiska berättelse där du delar med dig av dina tankar på ett otroligt inspirerande vis!

Destroyer of framsidan
Hedersgurka

Det här är FZ-forumet när det är som bäst, tack för texten!


signatur

Trottoarkantssnubblande insjögangster.

Medlem

Låter som du missat Metroid Samus Returns på 3DS, tycker det nya ser ut att vara en fortsättning utav det fast på switch.

Medlem
Skrivet av robbis:

Låter som du missat Metroid Samus Returns på 3DS, tycker det nya ser ut att vara en fortsättning utav det fast på switch.

Samma team bakom, dock var ju Samus Returns en remake. Alltså inte ett nytt spel i serien per se.

Medlem

Väldigt hypad, Metroid Dread har återuppväckt min inre sovande Metroid fanboy. Efter dom hade visat Metroid Dread, så kände jag det var dags att spela om GBA-spelen, Zero Mission & Fusion, helt enkelt för att det är dom jag spelat minst. Så jag grävde fram min Wii U och har den för tillfället inkopplad till TVn, att spela dom med en Wii U Pro Controller istället för en minimal liten sak är rätt så najs.

Det får mig också att önska att Samus Returns släpptes till Switch, trots jag har en större 3DS XL så känns det rätt så bökigt att spela ett actionfyllt spel på den, spelade aldrig igenom det men skulle gärna ge det en ny chans på TVn. Har dock spelat igenom originalet ett flertal gånger.

Medlem

Jag "Kommer förstås köpa det, men har en sansad syn på det" då jag mest ser det som någonting som skapats för att fylla ut väntan på Metroid Prime 4 - så tror inte det blir något mästerverk direkt, men likväl ett väldigt atmosfäriskt och speciellt äventyr.

Medlem

Ett av de bästa inläggen jag läst på FZ.

Jag har en konstig relation till Metroid…

Jag är precis lika gammal, men istället köpte jag Gamecube när Metroid Prime var nytt. Jag köpte självaste Metroid Prime-paketversionen av Gamecube. Alltså den där limited edition utgåvan av basenheten. I denna version medföljde inte bara spelet utan jag fick också med så att jag kunde byta ut glaset på konsollen där det stod ”GameCube” till ”Metroid” istället. Dessutom gjorde den anställde fel när den packade ner spelet till lådan... vilket resulterade i att jag kom hem med det tänkta Smash Bros Melee, en konsol, samt två utgåvor av Metroid Prime!

Men nu kommer det sorgliga.

Jag var INTE alls intresserad av Metroid. Varför då? Jo, för att jag hade spelat NES-versionen när jag var liten och blev ärrad ifrån att det var läskigt, tråkigt och svårt. Dessutom var miljöerna fula. Mitt 5-7 åriga jag fattade inte varför spelet var roligt. TMNT 2 är mycket bättre!

Så varför köpte jag limited edition då? Jo, för att det var det enda paket de hade kvar… och jag vill hem och spela Smash Bros Melee.

Så jag lät mina två Metroid Prime ligga och damma. Jag ville inte alls starta dem. De var ovälkomna. Jag hade fullt upp med att spela andra spel som Smash Bros Melee etc.

I skolan pratade en klasskamrat varmt om Metroid Prime. Jag ryckte på axlarna och berätta att jag har råkat få två exemplar och har inte ens spelat det. Han tappa hakan och frågade om han kunde byta något mitt extra exemplar. Jag bytte gladeligen bort spelet och tänkte mest att det var skönt att bli av med det. För det var samtidigt lite jobbigt, jag hade en känsla av att jag hade ”snott” spelet ifrån spelaffären eftersom jag inte talat om att de råkat packat med ett extra exemplar.

En kort tid efter detta kom en annan vän till mig och fråga varför jag inte kört Metroid ännu. Jag sa något i stil med att jag inte gillade Metroid som liten och att spela ett FPS-spel med handkontroll är otänkbart för mig. Trots att jag lirat ut både Goldeneye och Perfekt Dark på de svårare uppdragen, samt har kanske ett 50 till 100-tal timmar ifrån vardera spels multiplayer-läge.

Sen kom någon dag då jag hade tråkigt. Jag bestämde mig för att starta upp de där jävla Metriod Prime så att jag senare kunde avfärda att det. Sagt och gjort så var det precis var jag gjorde. Jag fixade någon uppgradering, men det var så mycket text hela tiden som jag inte ville läsa. Det kändes som att spelet var segt och aldrigt riktigt kom igång under de 20-30 minuter jag testa spelet. Dessutom visste jag redan att jag inte tyckte om Metroid som liten, jag hade redan avfärdat serien. Så jag stängde av spelet och stoppade det i fordralet igen. Och spelet ligger än idag kvar i en flyttlåda i förrådet.

Idag har jag ingen agg emot Metroid. Jag tänker mer på hur bortskämd, trångsynt och dum jag var som tonåring. Jag är rätt övertygad om att jag skulle tycka om både Metroid Prime och Super Metroid om jag bara hade gett spelet en ordentlig chans. En faktor som bidrog till mitt agg mot Metroid var att det inte alls var det paketet som jag ville köpa när jag köpte hårdvaran, utan det var den enda de hade kvar. Så spelet blev på så viss extra ovälkommet i mina trångsynta ögon. Dessutom blev spelet ännu mer jobbigt eftersom det kändes som jag ”snott” spelet när jag fick två exemplar. En del av mig ville lämna tillbaka det, en annan del ville att jag skulle vara glad för det, ännu en del var konstigt nog rädd för att de skulle bli arga som väntat så länge med att lämna tillbaka spelet. Kort sagt, var spelet ovälkommet och jobbigt på flera olika sätt.

Får se om jag inte ska ge spelet en ärlig chans någon gång. Det är ca. 20 år sedan spelet släpptes nu.


signatur

”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]

Medlem
Skrivet av Hanzo:

Ett av de bästa inläggen jag läst på FZ.

Jag har en konstig relation till Metroid…

Jag är precis lika gammal, men istället köpte jag Gamecube när Metroid Prime var nytt. Jag köpte självaste Metroid Prime-paketversionen av Gamecube. Alltså den där limited edition utgåvan av basenheten. I denna version medföljde inte bara spelet utan jag fick också med så att jag kunde byta ut glaset på konsollen där det stod ”GameCube” till ”Metroid” istället. Dessutom gjorde den anställde fel när den packade ner spelet till lådan... vilket resulterade i att jag kom hem med det tänkta Smash Bros Melee, en konsol, samt två utgåvor av Metroid Prime!

Men nu kommer det sorgliga.

Jag var INTE alls intresserad av Metroid. Varför då? Jo, för att jag hade spelat NES-versionen när jag var liten och blev ärrad ifrån att det var läskigt, tråkigt och svårt. Dessutom var miljöerna fula. Mitt 5-7 åriga jag fattade inte varför spelet var roligt. TMNT 2 är mycket bättre!

Så varför köpte jag limited edition då? Jo, för att det var det enda paket de hade kvar… och jag vill hem och spela Smash Bros Melee.

Så jag lät mina två Metroid Prime ligga och damma. Jag ville inte alls starta dem. De var ovälkomna. Jag hade fullt upp med att spela andra spel som Smash Bros Melee etc.

I skolan pratade en klasskamrat varmt om Metroid Prime. Jag ryckte på axlarna och berätta att jag har råkat få två exemplar och har inte ens spelat det. Han tappa hakan och frågade om han kunde byta något mitt extra exemplar. Jag bytte gladeligen bort spelet och tänkte mest att det var skönt att bli av med det. För det var samtidigt lite jobbigt, jag hade en känsla av att jag hade ”snott” spelet ifrån spelaffären eftersom jag inte talat om att de råkat packat med ett extra exemplar.

En kort tid efter detta kom en annan vän till mig och fråga varför jag inte kört Metroid ännu. Jag sa något i stil med att jag inte gillade Metroid som liten och att spela ett FPS-spel med handkontroll är otänkbart för mig. Trots att jag lirat ut både Goldeneye och Perfekt Dark på de svårare uppdragen, samt har kanske ett 50 till 100-tal timmar ifrån vardera spels multiplayer-läge.

Sen kom någon dag då jag hade tråkigt. Jag bestämde mig för att starta upp de där jävla Metriod Prime så att jag senare kunde avfärda att det. Sagt och gjort så var det precis var jag gjorde. Jag fixade någon uppgradering, men det var så mycket text hela tiden som jag inte ville läsa. Det kändes som att spelet var segt och aldrigt riktigt kom igång under de 20-30 minuter jag testa spelet. Dessutom visste jag redan att jag inte tyckte om Metroid som liten, jag hade redan avfärdat serien. Så jag stängde av spelet och stoppade det i fordralet igen. Och spelet ligger än idag kvar i en flyttlåda i förrådet.

Idag har jag ingen agg emot Metroid. Jag tänker mer på hur bortskämd, trångsynt och dum jag var som tonåring. Jag är rätt övertygad om att jag skulle tycka om både Metroid Prime och Super Metroid om jag bara hade gett spelet en ordentlig chans. En faktor som bidrog till mitt agg mot Metroid var att det inte alls var det paketet som jag ville köpa när jag köpte hårdvaran, utan det var den enda de hade kvar. Så spelet blev på så viss extra ovälkommet i mina trångsynta ögon. Dessutom blev spelet ännu mer jobbigt eftersom det kändes som jag ”snott” spelet när jag fick två exemplar. En del av mig ville lämna tillbaka det, en annan del ville att jag skulle vara glad för det, ännu en del var konstigt nog rädd för att de skulle bli arga som väntat så länge med att lämna tillbaka spelet. Kort sagt, var spelet ovälkommet och jobbigt på flera olika sätt.

Får se om jag inte ska ge spelet en ärlig chans någon gång. Det är ca. 20 år sedan spelet släpptes nu.

Metroid är verkligen inte för alla. Den läskiga, närmast klaustrofobiska, känslan återfinns i så gott som alla delar. Däremot är det verkligen inte ett spel som fokuserar på dina reflexer, det är ett spel som i mångt och mycket handlar om att utforska varje vrå av en planet eller en rymdstation. Tänk Alien i spelformat.

Metroid Prime är lite trögstartat. Av den anledningen brukar jag rekommendera Super Metroid eller Metroid: Zero Mission. Båda spelen fångar kärnan av serien perfekt samtidigt som det snabbt sätter igång. Men jag gillar Prime också, om inte annat för att få uppleva allt ur Samus Arans ögon.

1
Skriv svar