Hurra, hurra! Tomb Raider fyller 25 år idag

Det allra första tombraider med struttuttarna var bäst såklart!

Gillade handlingen och miljön i Shadow of the Tomb Raider men håller Underworld eller Anniversary som det bästa i serien. De äldre spelen var bra för sin tid men drogs av klumpig kontroll och kamera som de flesta andra tredjepersonsspel på den tiden.

De gamla spelen har så dåliga kontroller att man måste välja de nyare spelen.

Det är märkligt. Men jag kan fortfarande komma ihåg den där svindelkänslan i magen när jag hoppade mellan plattformarna och det alltid kändes som att det var på håret att jag föll. Det första Tomb Raider var verkligen stämningsfullt. Men det är länge sedan nu, och min favorit är nog ändå Rise of the Tomb Raider med sin roliga hubbvärld och fantastiska miljöer.

Angel of Darkness var min första riktiga upplevelse med Tomb Raider till min nyköpta PS2.....
Har inte behövt utforska serien nå mer. 🙂

(Sure, man såg på när kompisens storebror lirade vad jag tror var det första TR på PS1 back in the day och blev väldigt rädd för dinosaurierna.)

Grattis Lara!

Men du har blivit gnällig på gamla dar. Kanske blir vi alla det när lederna börjar knaka.

Pröva gärna lite Panax ginseng inför inspelningen av nästa spel. Det går fint att göra te på.

Det kunde man redan i det första tror jag.

Däremot tveksammare till om det gått i alla.

Tomb Raider II är bäst, enligt min tjej, som hittar alla hemligheter och speedrunnar på proffesionell amatörnivå.

Hon påpekar även att Tomb Raider dog 2013. Rebooten failade tydligen.

Frågade varför tvåan är bäst. Svaret är "därför!" Svårslaget argument, så jag antar att vi har en vinnare.

Även om de moderna versionerna är bland mina favoriterna, så minns jag känslan särskilt av TR 2 och leveln på skepsvraket under havsytan. En av de häftigaste som finns.

Jag var kring 10 år när jag fick en demoskiva till mitt PSX med en demo av TR2. Det var den där första banan vid kinesiska muren som börjar med att man stöter på två tigrar vid ett vattenhål, blickar upp mot muren och sen ser en helikopter åka förbi. Jag blev direkt helt trollbunden. Den tysta, öde känslan och sättet man vadade genom det vackra vattnet och hoppade mellan avsatser med rädslan av att falla och dö tilltalade mig enormt. Det var liksom ett vuxet och "verklighetstroget" spel, långt från Crash Bandicoot eller Mario som utgjorde huvudpersoner i de flesta andra 3D-äventyr. Spelade demo-banan säkert 100 gånger och utforskade allt. Själv och med vänner, När jag sedan fick fullversionen i julklapp var det en märklig känsla att springa igenom den första demobanan en sista gång. Satt i princip tyst genom banan och Lara stönade och gav ifrån sig sina Aha! precis som vanligt, men den här gången visste både spelet och jag att resan inte skulle ta slut efter att man tagit den sista linbanan över det stora hålet. När bana 2 i Venedig till slut dök upp på tjock-TVn infann sig en känsla jag aldrig hade känt inför ett spel tidigare och kanske aldrig någonsin kommer känna igen. Jag nästan svimmade av äventyrslust och iver att kasta mig in i spelet. Där och då var jag den lyckligaste 10 åringen på hela jorden!

Tvåan har som sagt en speciell plats i mitt hjärta. Har såklart spelet alla spel i serien i efterhand och det finns både plus och minus med de flesta. Något jag saknar i de nyare spelen är den öde känslan av utsatthet och ensamhet som på något sätt infann sig i 1an och 2an samt kanske 4an.

Väntar fortfarande på en reboot av Tomb Raider i form av ett episk äventyr med mindre action och mer välgjorda tempel och miljöer.

Har fortfarande psykiska men efter att suttit uppe själv kl 01.52 och spelat "Floating Island" i TR2 med de där sjuka staty-zombiesarna sakta flytandes mot en i mörkret. Usch!

Hade fantastiskt kul med ettan när det begav sig. Det tillsammans med Red Alert var mina första datorspel. Tvåan kommer dock för alltid vara min absoluta favorit med många härliga minnen. Jag gillar dom flesta spel i serien och hade trots sina brister väldigt skoj med Angel of Darkness också.

Bara kört 2013 faktiskt

Svaret kan vara något annat som också börjar på D.

Det har visat sig vara ett vinnande inslag i både spel, film och serier.

Kanske en autentisk diskussion i GFX gänget under produktion av första spelet

"vart ska vi spara på polygoner?"
"Måste brösten vara runda? Är dom det på tjejer"
"Vetinte asså.. okej, men dom är väl spetsiga typ?"
"Ja jag tror det... två bröst = två polygoner! Kör"