Att känna sig ur fas med livet (en tråd om mental(o)hälsa

Medlem

Nej jag får prova att styra upp nåt som du föreslår i detta forum. Spel ligger mig varmt om hjärtat och som du skrev så är man på detta forum för just det. Tack för förslag

Medlem
Skrivet av Mickeh22:

En bra tråd tycker jag som ger mig hopp om att man inte är ensam i detta dåliga mående. Lider inte av psykisk ohälsa men är rätt deppad sen man blev helt utan vänskap och inga polare att hitta på nåt med. Spela tvspel, ta en öl eller biljard saknar man som fan. Är lyckligt gift med 2 knoddar men vänner saknas. Blir inte lättare ju närmre 40 man närmar sig. Någon som har tips att ge?

Det där känner jag igen. Har barn och fru och en fungerande familj/släkt. Men jag har så få vänner nu för tiden. min fru hittar nya kompisar hela tiden och vi har gemensamma vänner, men personligen har jag svårt att hitta nya kompisar.

Jag tycker det verkar som kvnnor är mycket bättre på att skapa gemensamhet i grupp eller knyta nya sociala band. Jag blir bara gubbigare och gubbigare (är 48 och ett halvt).

Hade en dröm om att jag skulle ta en öl med en av min äldsta vänner (i verkligheten bröt vi med varandra för tiotalet år sen en någon dum tjurskallig anledning) och vi satt och pratade. Hade svårt att resa mig i drömmen och ser då på mina händer att jag är riktigt gammal och har svårt att gå. Jag inser jag att jag är dement och har ett ögonblicks klarhet där jag får reda på att mina barnbarn har övertalat min vän att träffa mig för det är allt jag pratar om, vår vänskap som dog. Det söker mig fortfarande.


signatur

Inget blir någonsin bättre eller går över - du bara vänjer dig.

Medlem

Ja, det där med kompisar är inte så lätt efter 40. Jag har tre barn (5,5 och 8 år) och fru och det finns ärligt talat inte så mycket tid eller ork till annat umgänge. Jag har en kollega jag går på konserter med, vi är ett gäng barndomskompisar som ses någon gång per år och så är det ju familjen. Annars är det inte så mycket socialt umgänge. Jag har iofs inte jättestort behov av att umgås med folk, men jag kan sakna en del saker från det gamla livet utan barn när vi bodde i Helsingborg. Hade ett större umgänge där, hade framför allt en nära vän som jag brukade se på fotboll med, spela tv-spel med eller bara hänga med. Någon sådan vän har jag inte här.

Medlem
Skrivet av Tröjan:

Ja, det där med kompisar är inte så lätt efter 40. Jag har tre barn (5,5 och 8 år) och fru och det finns ärligt talat inte så mycket tid eller ork till annat umgänge. Jag har en kollega jag går på konserter med, vi är ett gäng barndomskompisar som ses någon gång per år och så är det ju familjen. Annars är det inte så mycket socialt umgänge. Jag har iofs inte jättestort behov av att umgås med folk, men jag kan sakna en del saker från det gamla livet utan barn när vi bodde i Helsingborg. Hade ett större umgänge där, hade framför allt en nära vän som jag brukade se på fotboll med, spela tv-spel med eller bara hänga med. Någon sådan vän har jag inte här.

Du låter ju nästan som jag
Brukar se tillbaks på livet som olika faser och se det goda i det. Var jävligt kul när man spela tvspel med polarna, tog ett par öl för att sedan glo på HIF och eventuellt en go runda på stan som slutade på PL13 eller nåt…

Som citerad så har man kvar barndomspolarna som man kan hänga med men det blir några gånger om året alla ses. Annars ses man över gemensam hobby. Blir liksom inte tid när man har barn som börjar aktivera sig och sånt, man har ett hus som ständigt skall städas och ja de vardagliga.

Medlem
Skrivet av delli:

Du låter ju nästan som jag
Brukar se tillbaks på livet som olika faser och se det goda i det. Var jävligt kul när man spela tvspel med polarna, tog ett par öl för att sedan glo på HIF och eventuellt en go runda på stan som slutade på PL13 eller nåt…

Som citerad så har man kvar barndomspolarna som man kan hänga med men det blir några gånger om året alla ses. Annars ses man över gemensam hobby. Blir liksom inte tid när man har barn som börjar aktivera sig och sånt, man har ett hus som ständigt skall städas och ja de vardagliga.

Nej, det är svårt att klämma in socialt umgänge i vardagen. Men som sagt: jag saknar väl mest någon att se en fotbollsmatch med över en öl eller två och kanske även någon att cykla med. Det sistnämnda kan iofs åtgärdas genom att gå med i cykelklubb, men jag vill inte cykla i grupp utan med en person.

Jaså, från Helsingborg? Jag bodde där i 11 år och trivdes fint, men när vi skulle ha barn blev det en flytt hem till Åhus igen.

Medlem

Vilken fin tråd, vad glad jag blir.

Känner igen mig i många av inläggen här. Jag (your basic boknördiga snubbe) fyllde nyss 40, har fru/barn/hund/volvo och fast anställning osv. Det finns tillfällen när jag lever upp ordentligt - när jag får spela musik, har ett bra kundmöte där vi klickar, diskuterar film/musik/böcker med likasinnade kompisar - men överlag är livet mycket mer... statiskt? jämntjockt? lite grått? nuförtiden. Jobb + studier + familj tar otroligt mkt tid och ork i vardagen.

Gick igenom en depression i samband med att jag flyttade hemifrån första gången (2001/2002) som det tog flera år för mig att komma igen efter. Har gradvis kunnat identifiera aspekter ur barndom och uppväxt som påverkat och format mig till den jag till slut blev då: inmålad i ett hörn och till slut helt inkapabel att fatta beslut på egen hand. Mår bättre idag, lyckades bättre med att utbilda mig på andra försöket och hade en mycket rolig högskoletid där jag blommade ut på många sätt.

Men, depression är inget man blir av med och i perioder av längre motstånd och problem i livet kommer den smygande igen. Som vuxen på riktigt späs det på av överarbete och utbrändhet om man inte passar sig. Har som jag tror många andra börjat känna att det är OK att inte gå med på vad som helst efter 2020-21 utan vaktar min mentala hälsa mycket noggrannare idag. Misstänker att åldern också gör en mindre tolerant för det som slösar ens tid.

Så ja, vet inte om jag hade så mycket sagt. Jag har hittat en liten kärna goda vänner via internet som är de som starkast håller mig uppe bortsett från min familj. Att vara helt öppen med den man är och hur man mår kan ge så fantastiskt mycket tillbaka. Heja alla er som skriver här!

Medlem
Skrivet av kboman:

Vilken fin tråd, vad glad jag blir.

Känner igen mig i många av inläggen här. Jag (your basic boknördiga snubbe) fyllde nyss 40, har fru/barn/hund/volvo och fast anställning osv. Det finns tillfällen när jag lever upp ordentligt - när jag får spela musik, har ett bra kundmöte där vi klickar, diskuterar film/musik/böcker med likasinnade kompisar - men överlag är livet mycket mer... statiskt? jämntjockt? lite grått? nuförtiden. Jobb + studier + familj tar otroligt mkt tid och ork i vardagen.

Ja, tillvaron är inte så spännande för det mesta. Lämna barnen, jobba, hämta barnen, fixa kvällsmat, lägga barnen, däcka framför tv:n. Ett par träningspass insprängda per vecka. Det är inte mycket party i vardagslunken.

Medlem

Jag minns att jag för ett antal år sen insåg att jag oftare än inte hade varit deprimerad i mitt liv. Det fanns flera skäl till det och jag hinner inte beta av det eftersom jag sitter och läser här istället för att göra det jag ska (avsluta en korrekturläsning). Till slut lyckades jag i alla fall ta mig ur depressionen. Men hur det gick till vet jag inte riktigt, jag önskar att jag hade ett rakt svar på det. Kanske var det för att jag lyckades prata om mina erfarenheter på ett vettigt sätt och få en bättre förståelse för både mina egna och andra beteenden. (Sen är fysisk aktivitet, bra mat och att hålla en normal dygnsrytm, som andra nämnt, absolut en viktig grund).

Men jag ska försöka förklara en annan sak som hjälpt mig mycket utan att bli allt för långrandig...

Det här med normal dygnsrytm tog mig jättelång tid att lyckas med. Ju längre in på kvällen klockan tickade, desto piggare kände jag mig, och därför var jag gärna uppe en stund till. Jag var ofta trött och lättretlig annars men förstod det inte själv utan tänkte att jag är väl bara sån. Under åren fick jag ibland höra att jag slutar andas när jag sover. Jaha, tänkte jag, kroppen ser ju till att få luft så det är väl inget med det. Och problem med att sova hade jag absolut inte, för så fort jag lade mig ned så somnade jag ju nästan direkt.

Det här levde jag med i över 20 år innan jag sökte för något och jag har för mig att det här med trötthet togs upp av en slump eftersom jag hade börjat få svårt att hålla mig vaken på jobbet lunchtid. Därefter gick det rätt fort med utredning och i mitt fall fastställd sömnapné. Numera sover jag med en maskin som hjälper mig att andas nätterna igenom och det är som natt och dag, det går liksom inte att beskriva. Plötsligt och över en natt förstod jag vad det innebar att vara utvilad när man vaknade.

Till saken hör att jag var och är nära övervikt, men minns tydligt att jag hade samma trötthet även när jag vägt normalt och till och med varit nära undervikt. Minns jag rätt så har 4-5% sömnapné och många, som jag, mådde på många sätt dåligt av det på fler sätt än "bara" trötthet. Så har ni sovit hos eller med någon som säger att ni slutar andas om nätterna så är det absolut värt att göra en utredning!

Medlem

Det är ironiskt ändå. När jag läser i denna tråden. Att många känner sig ensamma och strävar efter att träffa nya bekantskaper för att dämpa sitt behov av socialt umgänge.

När det finns personer som är tvärtom. Jag undviker sociala situationer så mycket det går. Känner mig obekväm, felplacerad och....uttråkad. Förstår inte det här med kallprat och det till 99.9% av diskussionerna som inte handlar om någonting egentligen.

"Vilket fint väder vi har" och allt det där, ger mig ingenting. Då blir jag uttråkad och vill hellre prata med någon som har något vettigt att säga. Som är påläst om ett visst ämne, som dom brinner för och pratar om med energi och intensitet. Som jag kan lära mig något av.

Jag har varit deprimerad från och till i ungefär 20 år nu (blir 38 snart). Djupa väldigt mörka depressioner, där t om starka funderingar på att avsluta livet har funnits. Har aldrig varit på något psyke eller liknande. Utan mest tagit olika mediciner, träffat psykolog och allt det där. Nyligen så har jag fått göra en s k utredning. För asperger. Först var jag tveksam till att göra utredningen. Vad skulle det ge mig egentligen och veta om jag har det eller inte?

Det land vi lever i som ska vara så bra på allas lika värde och allt det där. Men psykisk ohälsa och allt som hör till det är fortfarande tabu. Att få diagnosen asperger skulle inte vara något positivt alls. Speciellt inte när man har fullt upp med att försöka leva som det är.

Gå till jobbet efter 2 helvetes veckor hemma, där man inte kommit ur sängen och bara legat i mörkret. Alla tankar är dåliga och man undrar hur fan man ska komma ur det denna gången. Man kan inte somna, men sen när man väl gör det så kan man sova allt mellan 12-18 timmar. Så kommer man dit, och ja det är fint och allt det där att folk undrar. Men man vill inte och orkar inte svara på varför man varit hemma sjuk.

Snälla, ha det i åtanke. Fråga inte folk varför dom varit hemma osv. Säg istället kul att ha dig tillbaka eller något. Det finns garanterat någon i er närhet som mår skräp och är hemma stundtals för det. Det sista man vill efter många om och men när ångesten lagt sig hyfsat, är att komma till jobbet och få frågor om varför man varit hemma.

Nåja, jag har inte fått svar på min utredning än. Men klar är den och får väl svar efter jul är det sagt. Har fortfarande inte landat i om jag skulle få diagnosen, vad det betyder och vad jag ska ha den informationen till.

Någon här som har fått diagnos asperger och vill dela med sig av sina erfarenheter osv?

Nu blev det mycket jag, jag, jag i mitt inlägg men antar att det är vad vi gör i denna tråden (förutom att peppa varandra förhoppningsvis) prata utifrån sig själv.

Medlem
Skrivet av Marooned:

Det är ironiskt ändå. När jag läser i denna tråden. Att många känner sig ensamma och strävar efter att träffa nya bekantskaper för att dämpa sitt behov av socialt umgänge.

När det finns personer som är tvärtom. Jag undviker sociala situationer så mycket det går. Känner mig obekväm, felplacerad och....uttråkad. Förstår inte det här med kallprat och det till 99.9% av diskussionerna som inte handlar om någonting egentligen.

"Vilket fint väder vi har" och allt det där, ger mig ingenting. Då blir jag uttråkad och vill hellre prata med någon som har något vettigt att säga. Som är påläst om ett visst ämne, som dom brinner för och pratar om med energi och intensitet. Som jag kan lära mig något av.

Jag har varit deprimerad från och till i ungefär 20 år nu (blir 38 snart). Djupa väldigt mörka depressioner, där t om starka funderingar på att avsluta livet har funnits. Har aldrig varit på något psyke eller liknande. Utan mest tagit olika mediciner, träffat psykolog och allt det där. Nyligen så har jag fått göra en s k utredning. För asperger. Först var jag tveksam till att göra utredningen. Vad skulle det ge mig egentligen och veta om jag har det eller inte?

Det land vi lever i som ska vara så bra på allas lika värde och allt det där. Men psykisk ohälsa och allt som hör till det är fortfarande tabu. Att få diagnosen asperger skulle inte vara något positivt alls. Speciellt inte när man har fullt upp med att försöka leva som det är.

Gå till jobbet efter 2 helvetes veckor hemma, där man inte kommit ur sängen och bara legat i mörkret. Alla tankar är dåliga och man undrar hur fan man ska komma ur det denna gången. Man kan inte somna, men sen när man väl gör det så kan man sova allt mellan 12-18 timmar. Så kommer man dit, och ja det är fint och allt det där att folk undrar. Men man vill inte och orkar inte svara på varför man varit hemma sjuk.

Snälla, ha det i åtanke. Fråga inte folk varför dom varit hemma osv. Säg istället kul att ha dig tillbaka eller något. Det finns garanterat någon i er närhet som mår skräp och är hemma stundtals för det. Det sista man vill efter många om och men när ångesten lagt sig hyfsat, är att komma till jobbet och få frågor om varför man varit hemma.

Nåja, jag har inte fått svar på min utredning än. Men klar är den och får väl svar efter jul är det sagt. Har fortfarande inte landat i om jag skulle få diagnosen, vad det betyder och vad jag ska ha den informationen till.

Någon här som har fått diagnos asperger och vill dela med sig av sina erfarenheter osv?

Nu blev det mycket jag, jag, jag i mitt inlägg men antar att det är vad vi gör i denna tråden (förutom att peppa varandra förhoppningsvis) prata utifrån sig själv.

Läste 2 stycken och diagnosticerade dig 😁

Anyway - certifierad Aspie sedan några år tillbaka, fick diagnosen som vuxen (35+) . Det enda du behöver veta är att en diagnos definierar inte dig, utan ger dig rätt till stödåtgärder/hjälp.

Du är fortfarande du efter diagnosen - inget förändrar det.

Livet är för mig som det är, jag måste själv ta tag i saker för att få till förändringar. Tomheten och mörkret finns där, självmordstankarna har kommit och gått över åren. Som tur är jag och ensamheten bästa buddies, även om han är lite tråkig ibland. Det värsta är att leva livet utan kärlek när det ser ut som andra bara går ut genom dörren och träffar någon på ICA. Har inte de förutsättningarna liksom. Lever 100% ensam, och träffar nästan aldrig någon. Kanske någon granne då och då som man säger hej till.

Å andra sidan - om du är hyfsat högfungerande så kan du ha så kallade "Aspies superpowers". Min är att jag är en gående IT avdelning som klarar av det mesta själv och jag gör saker snabbt. Har alltid grävt ner mig i olika ämnen och har både en bred och djup kunskapsbank.

Började med att arbeta som kodare och tekniker eftersom det föll naturligt på mig, har även ledit verksamhet som systemansvarig. Men säkerhet är min grej och det enda som motiverar mig. Har arbetat över 10 år i branschen, På senare har jag arbetat med CTI och Threathunting i privata sektorn, tidigare arbetade jag som Forensiker och säkerhetsanalytiker på gröna myndigheten.

Sitter nu hemma på heltid och bygger min egna plattform, slipper pendla och gör vad jag vill (12 timmar Skyrim? Why not!) Längtan över att ratta min egna verksamhet är stark då jag är trött på charlatanerna i säkerhetsbranschen. Då får jag välja vilka jag anställer och kan sparka ut slipsar och karriär människor. Finns en chans att det blir 90% Aspies som anställda 🙂

Pandemin var som en blessing för mig. Slipp pendla, slippa gå upp tidigt, ha vilken dygnsrytm som helst, titta på serier medans du jobbar i kalsongerna. Helt fritt från oljud, översociala medarbetare och andra störande faktorer. Saknade dock att kunna gå ut och luncha med en kollega, även om jag är definitionen av asocial så vill jag träffa folk ibland.

Asperger syns inte på utsidan. Du behöver inte gå runt och berätta för folk om det heller. Vissa börjar direkt prata teknik med mig, andra blir rädda (av nån anledning), och vissa bryr sig inte. De är som sagt bara en "rätt till hjälp", det är inte en sjukdom som du kan bota genom att ta ett piller, utan mer som en kronisk/genetiskt sjukdomstillstånd som du inte blir av med.

Det är heller inte någon "nu måste jag vara på det här sättet". Autism är olika för alla. Vissa kan knappt knyta skorna och vissa andra märker du inte ens att de har det, innan de berättar. Det mest frigörande med en diagnos är att "Jag behöver inte vara som alla andra". Lev som du vill så länge du inte skadar någon annan.

Det enklaste och bästa är bara att acceptera diagnosen, ta den hjälp du kan få (allt från tyngdtäcke till terapi till medicinering) och gå vidare i livet och försöka göra det bästa av det.

Medlem
Skrivet av Tröjan:

Nej, det är svårt att klämma in socialt umgänge i vardagen. Men som sagt: jag saknar väl mest någon att se en fotbollsmatch med över en öl eller två och kanske även någon att cykla med. Det sistnämnda kan iofs åtgärdas genom att gå med i cykelklubb, men jag vill inte cykla i grupp utan med en person.

Jaså, från Helsingborg? Jag bodde där i 11 år och trivdes fint, men när vi skulle ha barn blev det en flytt hem till Åhus igen.

Bodde där också en gäng år men flyttade hem igen när kidsen kom
Cyklingen löste jag genom dels Happy, hittade lite random cyklister sen blev jag bekant med en massa cyklister i Hbg också lite random. Men köper att cykelklubb och cykla klunga är annorlunda mot att cykla själv har långcyklat själv och blev lite motstridig när Team Rynkeby försökte ragga upp mig deras andra år i Hbg.

Medlem
Skrivet av delli:

Bodde där också en gäng år men flyttade hem igen när kidsen kom
Cyklingen löste jag genom dels Happy, hittade lite random cyklister sen blev jag bekant med en massa cyklister i Hbg också lite random. Men köper att cykelklubb och cykla klunga är annorlunda mot att cykla själv har långcyklat själv och blev lite motstridig när Team Rynkeby försökte ragga upp mig deras andra år i Hbg.

Jag skulle så klart kunna köra både själv och i klubb, men jag har ärligt talat aldrig varit någon person som är med i klubbar. Jag har cyklat med min granne ibland, och det är rätt trevligt som omväxling. Har en annan granne som är med i cykelklubb, men han cyklar bara med andra i klubben och i en omfattning som jag inte har tid med (han cyklar aldrig kortare än 5 mil, så långa rundor har jag i princip aldrig tid till). Sedan gillar jag ju samtidigt att cykla ensam med en podd i öronen som sällskap. Cykla några mil, pausa någonstans vid havet och sedan cykla hem igen.

Medlem
Skrivet av Ichinin:

Läste 2 stycken och diagnosticerade dig 😁

Anyway - certifierad Aspie sedan några år tillbaka, fick diagnosen som vuxen (35+) . Det enda du behöver veta är att en diagnos definierar inte dig, utan ger dig rätt till stödåtgärder/hjälp.

Du är fortfarande du efter diagnosen - inget förändrar det.

Livet är för mig som det är, jag måste själv ta tag i saker för att få till förändringar. Tomheten och mörkret finns där, självmordstankarna har kommit och gått över åren. Som tur är jag och ensamheten bästa buddies, även om han är lite tråkig ibland. Det värsta är att leva livet utan kärlek när det ser ut som andra bara går ut genom dörren och träffar någon på ICA. Har inte de förutsättningarna liksom. Lever 100% ensam, och träffar nästan aldrig någon. Kanske någon granne då och då som man säger hej till.

Å andra sidan - om du är hyfsat högfungerande så kan du ha så kallade "Aspies superpowers". Min är att jag är en gående IT avdelning som klarar av det mesta själv och jag gör saker snabbt. Har alltid grävt ner mig i olika ämnen och har både en bred och djup kunskapsbank.

Började med att arbeta som kodare och tekniker eftersom det föll naturligt på mig, har även ledit verksamhet som systemansvarig. Men säkerhet är min grej och det enda som motiverar mig. Har arbetat över 10 år i branschen, På senare har jag arbetat med CTI och Threathunting i privata sektorn, tidigare arbetade jag som Forensiker och säkerhetsanalytiker på gröna myndigheten.

Sitter nu hemma på heltid och bygger min egna plattform, slipper pendla och gör vad jag vill (12 timmar Skyrim? Why not!) Längtan över att ratta min egna verksamhet är stark då jag är trött på charlatanerna i säkerhetsbranschen. Då får jag välja vilka jag anställer och kan sparka ut slipsar och karriär människor. Finns en chans att det blir 90% Aspies som anställda 🙂

Pandemin var som en blessing för mig. Slipp pendla, slippa gå upp tidigt, ha vilken dygnsrytm som helst, titta på serier medans du jobbar i kalsongerna. Helt fritt från oljud, översociala medarbetare och andra störande faktorer. Saknade dock att kunna gå ut och luncha med en kollega, även om jag är definitionen av asocial så vill jag träffa folk ibland.

Asperger syns inte på utsidan. Du behöver inte gå runt och berätta för folk om det heller. Vissa börjar direkt prata teknik med mig, andra blir rädda (av nån anledning), och vissa bryr sig inte. De är som sagt bara en "rätt till hjälp", det är inte en sjukdom som du kan bota genom att ta ett piller, utan mer som en kronisk/genetiskt sjukdomstillstånd som du inte blir av med.

Det är heller inte någon "nu måste jag vara på det här sättet". Autism är olika för alla. Vissa kan knappt knyta skorna och vissa andra märker du inte ens att de har det, innan de berättar. Det mest frigörande med en diagnos är att "Jag behöver inte vara som alla andra". Lev som du vill så länge du inte skadar någon annan.

Det enklaste och bästa är bara att acceptera diagnosen, ta den hjälp du kan få (allt från tyngdtäcke till terapi till medicinering) och gå vidare i livet och försöka göra det bästa av det.

Du har nog rätt i mycket av det du skriver. Jag vet inte vad som får mig att känna som jag gör kring eventuell diagnos. Skäms gör jag inte, men äh jag vet inte. Kanske det att psykisk ohälsa är fortfarande tabu. Inte att jag bryr mig vad andra tycker, utan för att dom inte förstår.

Men känner igen mig i mycket av det du skriver. Dock har jag haft tur med att träffa kvinnor igenom åren. Det av någon konstig anledning har inte varit ett problem. Jag och min fru har varit gifta i snart 3 år t om.

Men det mesta i övrigt. Ljud, dygnsrytm och allt det där. Har även en jävla snok som luktar mig till allt, avskyr starka dofter osv. Lite samma med ljus, vill alltid ha nedsläckt och bara en liten lampa någonstans.

Tydligen har jag OCD i alla fall, det har dom kommit fram till. Vet inte, nu när man fått höra det. Hjälper det mig att veta? Nä. Kommer det på någotsätt ändra mig och hur jag OCDar eller vad man kallar det. Nope.

Sist men inte minst. Funderat starkt på att byta yrke helt. Jobbar på lager idag. Men att börja koda lockar starkt. Bra på siffror, är otroligt noggrann och gillar utmaningar och lösa problem. Känns som det borde passa mig bra. Knackade en del html-kod för många år sedan. Tyckte det var skitkul.

Skapade mig en hemsida häromdagen, då jag mitt stora intresse är att fotografera. Så jag gjorde en portfolio hos Squarespace. Började genast läsa på om CSS och försöka koda egna designelement på sidan.

Medlem

Ska du bli kodare så är du helt rätt ute. Det finns jobb så det räcker och blir över samt att det är bra betalt. Jobbade på lager själv och det gjorde mig djupt deprimerad. När jag sa upp mig och sedan samma dag tackade ja till min utbildning inom it var den bästa dagen i mitt liv. Allt oro, ångest och nedstämdhet försvann. Lite extra kämpigt ekonomiskt blev det men absolut värt det.

Medlem

Även att det är ett jobbigt ämne så tycker jag att det är fint att se att så många delat med sig av sina erfarenheter och tankar kring ämnet. Att känna efter och skriva om hur man faktiskt mår kan vara ett stort och viktigt steg. Att faktiskt erkänna för sig själv att allt inte står på topp.

Nu är jul, nyår och allt sådant över. Tillbaka till verkligheten. Personligen så tycker jag att januari till mars är ganska tunga månader. Några månader av mörker och kyla utan särskilt mycket att se fram mot. Känslan av att allt bara börjar om.

Men i år ska jag försöka se det som en nystart. Man kan ju alltid försöka sträva efter att ha det bättre nästa år.

Har ni några planer för 2022? Något ni vill ta tag i?


signatur

Drömmer om en värld med speltidningar, fysiska spelbutiker och kasetter. Sedan ungefär 2005 har allt blivit sämre i samhället.

Medlem

Vet det är lätt och skriva men börja med små saker.

Hur jävlig en dag än må vara så är det faktiskt en ny dag i morgon, folk glömmer ofta det tror jag.

Ofta när jag läser såna här tråder, lyfter folk fram dom känner sig annorlunda, kanske ensamma. Vi är alla annorlunda vi är unika på alla sätt och det är liksom ok. Folk kan även lyfta internet, jag tror internet räddar många liv folk som kanske är lite skygga lite sämre social kompetens och föra sig eller vad det nu vara finner alltid någon eller några.

Tror även folk ställer för höga krav på sig själv, gör små steg uppskatta det du har kaffe, solen skiner, I sin natur jämför sig människan med alla andra och vad andra har och inte du har. Vi är alla unika, vi är inte lika, tycker inte alltid lika det är ok att vara annorlunda man duger som man är. Kan låta som en gammal skiva men så är det faktiskt.

Allt börjar med dej, världen kommer och kan inte förändra dig utan det är upp till dej själv.

Ett tips skaffa en hobby, inte ett heltids projekt men när man kanske har en lite tyngre period så pular man lite med den. själv bygger jag arkard maskiner. Tycker det är sjukt kul.

Önskar verkligen lycka till!

ps! Tänk smått

Jag är överväldigad av denna tråd och all värme. Underbart att se <3

Jag själv separerade tämligen nyligen, men det fanns inga mörka moln i denna separation, tvärtom, det var en frihet att få en ny chans att återuppväcka gamla drömmar, som jag gör nu. Det är inte lätt att gå vidare ibland, men man måste komma ihåg att saker som stagnerar upphör att utvecklas, och slutar man utvecklas, så är det som att dra ett täcke över huvudet.

Fastna inte i det förgångna, se gamla relationer / upplevelser som en del av den du är i det innevarande nuet, ögonblicket, och sträva efter att göra dig själv lycklig i varje, varje stund.


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Medlem

TIPS: Musik för bättre mental hälsa

Så här kan du tänka för att bli fri.

Tonsatt av Akira the Don:

Jag rekommenderar att bara ha ljud. Själva videon får matrix att glitcha.


signatur

”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]

Medlem
Skrivet av Atorak:

Tror även folk ställer för höga krav på sig själv, gör små steg uppskatta det du har kaffe, solen skiner, I sin natur jämför sig människan med alla andra och vad andra har och inte du har. Vi är alla unika, vi är inte lika, tycker inte alltid lika det är ok att vara annorlunda man duger som man är. Kan låta som en gammal skiva men så är det faktiskt.

Allt börjar med dej, världen kommer och kan inte förändra dig utan det är upp till dej själv.

Ett tips skaffa en hobby, inte ett heltids projekt men när man kanske har en lite tyngre period så pular man lite med den. själv bygger jag arkard maskiner. Tycker det är sjukt kul.

Önskar verkligen lycka till!

ps! Tänk smått

För mig är det tvärsom. Jag har mest varit omgiven av folk som tänker smått och förväntar sig inget stort och strävar inte efter något bättre och vill inte förändra någonting och bara gnäller, branschen (säkerhet) är dessutom full att charlataner som tror att de är speciella och l33t för att de har skrivit nåt jävla python script och går runt i slips. Jag har sedan sommaren drivit ett projekt helt själv, finansierat av mig själv att skapa något eget för min framtid.

Jag har kodat .NET upp till 18 timmar per dag för att komma någonstans, jag VET att jag klarar av projektet för jag har skrivit ungefär samma kod i mindre delar förut i livet: t.ex. agenter för detektering av skadligt kod, infrastruktur, kryptografi, parsning och detektering av händelser, import i db, db design, GUI och visualisering. Nu är det bara att skriva ihop allt.

För mig är vägen klar och tydlig. Det kanske låter som jag är sprudlande full av energi och framtidstro, men det är jag inte, vissa dagar är bara MEH, och jag vill sova eller spela bort dem, jag slåss varje dag med motivationen och varje månad tickar pengarna ner. Jag fortsätter ändå för jag vet att om jag lyckas så kan jag dra mig tillbaka innan pension och slipper ha med folk att göra. Hittills har det rullat på sedan jag slutade på mitt förra jobb. Försöker undvika att köpa spel under tiden för jag vet att datorspel är knark för min hjärna och jag fastnar lätt.

Jag måste tänka STORT, alternativet är att ta ett tråkigt SOC L3 jobb och sitta och glo på loggar i resten av livet - det är hjärndött, ger väldigt lite till kunderna, skalar inte och bränner ut folk. Det är ett problem som INGEN verkar vilja lösa genom att tänka nytt. Jag vill och vet att jag kan förändra det, och mer viktigt - jag ska vara den som drar nytta av det ekonomiskt, inte någon talanglös slips.

Å andra sidan, skulle jag köpa en lott och vinna sådär 10 miljoner så skulle jag dra mig tillbaka omedelbart, lägga ner projektet och bara ha kul resten av livet. Pengar motiverar mig inte, men frihet att få göra vad jag vill och att få slippa mediokra skitsnackare omkring mig driver mig framåt. Jag är snart 50 och tiden jag har kvar i livet att göra något meningsfull minskar dag för dag.

Jag har tidigare i livet tagit intryck av andra människor, varit på deras nivå och livrädd att ta klivet ut i det okända och mått dåligt som följd. Nu är jag en helt annan person med lång erfarenhet, djupa kunskaper och ett självförtroende lika stort som region Stockholm. Jag borde ha gjort detta för 5 år sedan, jag hade kunskaperna redan då, men då var visionen inte lika klar som idag.

Mitt tips är att när du vet att du kan mer, se till att försök gör någonting som kan förändra ditt liv. Du kan omgiva dig med andra människor som gör allt som du inte klarar av eller vill göra.

Låt inte andras ambitionsnivå sätta dina gränser - det kan också få dig att må dåligt.

Medlem

Projekt mental hälsa 2022! Har påbörjat terapi (nyfiken? prata med din vårdcentral!), kan bli något. Även gjort Adhd/add-test, får se om det ger ledtrådar.

För mig är (brist på) pengar en jättestressfaktor så januari var inte toppen efter vab plus en hel vecka ledig med barnet. Hoppas det ljusnar lite nu och det ska bli superskönt med vår!

Avstängd

Såg denna video om hundar som hjälper människor med ångest, fantastiskt:


signatur

“If you have an apple and I have an apple and we exchange these apples then you and I will still each have one apple. But if you have an idea and I have an idea and we exchange these ideas, then each of us will have two ideas.”
George Bernard Shaw

Inaktiv

Intressant tråd. Det du beskriver är bland annat ett projekt bland staten som skulle göra oss oberoende från varandra. Staten och företag skulle tillgodose alla behov. Det gick dock lite för långt med oförutsägbara konsekvenser med högsta ensamboende i världen och en epidemi av mental ohälsa (som inte alls fanns förr på detta sätt som vissa försöker få det till).

Den bästa dokumentären om Sverige och just det du beskriver: The Swedish Theory of Love.
Det bästa är att köpa den för hela dokumentären är inte med här och irriterande med undertexten:

En av Youtube kommentarerna som blivit uppröstade:
" Finally I found something that portraits what I encountered while living in Sweden for a year. I thought that maybe i was crazy or because I come from Italy to think that almost everyone in Sweden behaves like a robot. It is depressing. I don't know if they are proud of being like this because they truly force into being isolated socially but I guess they are not since their preferred summer vacation countries are Spain, Italy, Portugal, Greece and other Mediterranean countries where people are warm. Sometimes I feel it's like even though they don't want to act isolated and independent they kinda have to cause it's like the normal social behavior. I feel bad for them "

En annan:
"and this is why I left Sweden. As a Southern Italian that talks to her family every day, the complete isolation of family members I saw was unthinkable. I would never want to have my kids so estranged from me.
Left Sweden and my very well paid job 2 years ago and never been happier."

Medlem
Skrivet av Gammelgejmern:

Jag tror att det till stor del handlar om att jag är så besviken på samtiden. Att det blev som det blev med allt.

Jag minns teknik-optimismen på 90-talet, som jag sedan fick bekräftad under 00-talets alla lan. Internet skulle föra oss samman. Skitsamma vilken bakgrund man har, nu skulle vi äntligen se att bortom allt har vi mer gemensamt än inte. Och jag fick se det med egna ögon. Där på lanen satt vi, tonåringar med vuxna, tjejer och killar, svenskar och invandrare. Vem bryr sig, vi lirar och har kul.

Sen kom FB och Co. och hatet och galenskap blev normaliserat. Tror verkligen att sociala medier förändrat min människosyn i grunden. Till det sämre.

Håller med. Internetrevolutionen på 90-talet kändes som något enormt stort och positivt. Det banade vägen för hela min karriär inom webben. Idag känner jag mig dock ensam och deprimerad. Och jag tror sociala medier har stor påverkan.

Exempel: Igår kollade jag på YouTube, min feed är normalt sett faktiskt ganska trevlig då jag kollar på saker som intresserar mig. Men så råkade jag klicka på en video om hur en komet kommer att passera ganska nära jorden om några år och plötsligt är min feed rena domedagsprofetian. Allt jag får upp nu är videos om hur jorden kommer att gå under, filmer om döden, krig, aliens och konspirationsteorier. Det är så fruktansvärt hur sociala medier kan dra ner en i mörker på bara några minuter. Det blir inget mer YouTube för mig på ett tag. Undantag Fragzone Fredag, så klart, ett ljus i mörkret <3

PS. Saknar också LAN och mina gamla nördvänner.

Avstängd
Skrivet av anon_332538:

Intressant tråd. Det du beskriver är bland annat ett projekt bland staten som skulle göra oss oberoende från varandra. Staten och företag skulle tillgodose alla behov. Det gick dock lite för långt med oförutsägbara konsekvenser med högsta ensamboende i världen och en epidemi av mental ohälsa (som inte alls fanns förr på detta sätt som vissa försöker få det till).

Den bästa dokumentären om Sverige och just det du beskriver: The Swedish Theory of Love.
Det bästa är att köpa den för hela dokumentären är inte med här och irriterande med undertexten:
https://youtu.be/Rorr7vBGz-c?t=51

En av Youtube kommentarerna som blivit uppröstade:
" Finally I found something that portraits what I encountered while living in Sweden for a year. I thought that maybe i was crazy or because I come from Italy to think that almost everyone in Sweden behaves like a robot. It is depressing. I don't know if they are proud of being like this because they truly force into being isolated socially but I guess they are not since their preferred summer vacation countries are Spain, Italy, Portugal, Greece and other Mediterranean countries where people are warm. Sometimes I feel it's like even though they don't want to act isolated and independent they kinda have to cause it's like the normal social behavior. I feel bad for them "

En annan:
"and this is why I left Sweden. As a Southern Italian that talks to her family every day, the complete isolation of family members I saw was unthinkable. I would never want to have my kids so estranged from me.
Left Sweden and my very well paid job 2 years ago and never been happier."

Stämmer inte. Detta är dom mest drabbade länderna av depression:

Citat:

Some of the most depressed countries include Greece, Spain, Portugal, Palestine, and Tunisia.

https://wisevoter.com/country-rankings/most-depressed-countri...
Sverige är inte med bland dom mest drabbade. Italienarna ljuger.


signatur

“If you have an apple and I have an apple and we exchange these apples then you and I will still each have one apple. But if you have an idea and I have an idea and we exchange these ideas, then each of us will have two ideas.”
George Bernard Shaw

Medlem
Skrivet av Spelentusiast:

Stämmer inte. Detta är dom mest drabbade länderna av depression:
https://wisevoter.com/country-rankings/most-depressed-countri...
Sverige är inte med bland dom mest drabbade. Italienarna ljuger.

Tack för informationen hjälper absolut ingen, men tack!


signatur

Allätare

Medlem

Har aldrig varit deprimerad/ur fas över det som händer i världen och så vidare. Är mer det som hänt mig i livet i sådana fall.

Visst var det bättre förr med allt nytt att upptäcka och följa och den positiva känslan av internet och samhället, men det hade ändå inte hjälpt mina bekymmer om det var samma fart idag på det.

Avstängd
Skrivet av gonzo247:

Tack för informationen hjälper absolut ingen, men tack!

Var ju självklart inte menat för att djävlas, utan för att upplysa att Sverige inte är så becksvart negativt. Självklart kan det hjälpa någon när dom ser att Sverige inte är bland dom mest drabbade av depression. En positiv boost.


signatur

“If you have an apple and I have an apple and we exchange these apples then you and I will still each have one apple. But if you have an idea and I have an idea and we exchange these ideas, then each of us will have two ideas.”
George Bernard Shaw

Avstängd
Skrivet av Fr0gg0.:

Har aldrig varit deprimerad/ur fas över det som händer i världen och så vidare. Är mer det som hänt mig i livet i sådana fall.

Visst var det bättre förr med allt nytt att upptäcka och följa och den positiva känslan av internet och samhället, men det hade ändå inte hjälpt mina bekymmer om det var samma fart idag på det.

Finns så mycket att glädjas åt, en fågelsång, solen som skiner, ett skratt, barns livsglädje, andra människors livsglädje, glädjande musik, delarna av din kropp som är friska och mycket mer.


signatur

“If you have an apple and I have an apple and we exchange these apples then you and I will still each have one apple. But if you have an idea and I have an idea and we exchange these ideas, then each of us will have two ideas.”
George Bernard Shaw

Inaktiv
Skrivet av Spelentusiast:

Stämmer inte. Detta är dom mest drabbade länderna av depression:
https://wisevoter.com/country-rankings/most-depressed-countri...
Sverige är inte med bland dom mest drabbade. Italienarna ljuger.

Deprimerad =/= ensamhet. Man kan vara deprimerad utan att vara ensam.
Spanien har extrem arbetslöshet. Grekland är nästintill statligt insolventa = många är fattiga eller har en tuff vardag.
Palestina, ja det förstår alla. Tunisien är också ett fattigt land.

Att ett I-land med standard som Sverige drabbas av sådan mental ohälsa är oroväckande. Sedan var det som sagt ensamhet det framförallt diskuterades i dokumentären samt kommentarerna. De sa inte att hemländerna var perfekta.

I tuffa tider är det ännu viktigare att inte vara ensam och då har de i alla fall familj och släkt att luta sig emot. Inte dö ensamma som många i Sverige gör. Ett tips är om du vill argumentera att läsa allt och inte bara slänga ut att något är falskt.

Medlem

Om ni inte hört Ren, så skíckar jag in denna här:

Skriv svar