Horizon: Forbidden West - som flintastek hos en mästerkock

Horizon: Forbidden West är lika bildskönt som föregångaren. Men lika djupt?

Att spela Horizon: Forbidden West inte helt olikt att bjudas hem till en Michelin-kock, bara för att severas flintastek med extra allt. Nog för att det är gott och jag blir mätt, men på något vis känner jag mig ändå snuvad på konfekten.

När jag en gång spelade Horizon: Zero Dawn fick jag intryck av att teamet på Guerilla, hela vägen från beslutsfattare till speltestare, haft en tydlig gemensam vision om vad spelet skulle vara. Om hur det skulle upplevas av mig som spelare. I mångt och mycket lyckades de också, för i sina bästa stunder var Zero Dawn fenomenalt. Så pass att jag fick gåshud varenda gång jag fick veta mer om ’The Old Ones’ och deras svunna civilisation. Jag vet förstås inte vilka spel Guerilla inspirerades av, men för mig är de temamässiga paralleller till Mass Effect lätta att dra. Mysterier kopplade till en sedan länge utdöd civilisation, och i slutändan artificiell intelligens och ond bråd död. Men i fallet Zero Dawn i levande öppen värld och med ranged combat i världklass.

Med det sagt hade spelet från 2017 förstås en del brister, inte minst dåligt utvecklad melee combat och tämligen torftiga karaktärsrelationer. Jag har också hört folk kalla spelet innehållsfattigt, även om det inte är något som kan hålla med om. Dessa brister var hur som helst lätta att förlåta, då spelet – i synnerhet dess stämning och story – var magnifik.

Fem års väntan och åttio speltimmar senare undrar jag om Guerilla i arbetet med Horizon: Forbidden West kanske fokuserade för mycket på ovan nämnda kritik och för litet på vad som gjorde Zero Dawn unikt. Kanske att de rent av sneglat på open world-fabriken Ubisoft snarare än rollspelsmästarna på BioWare. Spelet innehåller nämligen mer av nästan allt. Stidssystem. Arenor. Karaktärer. Relationer. Klättrande. Samlande. Vapen. Och mer. Men gör det verkligen spelet bättre? Är upplevelsen verkligen starkare nu än då? Svaret är ett rungande ”nja”.

Karaktärerna att samtala och umgås med har alltså blivit fler den här gången, vilket på sätt och vis är välkommet. Aloys resa genom Zero Dawn var trots allt förhållandevis ensam, i synnerhet efter den känslosamma prologen. Men så är alltså inte fallet den här gången, utan den här gången flockas vänner och allierade – nya som gamla – till Aloy och hennes mission. Någon större hjälp erbjuder de emellertid inte, eftersom de sällan eller aldrig följer med henne ut i världen. I stället agerar de för det mesta som en flock glorifierade hemmafruar, vilka inte gör annat än att kivas med varandra i väntan på att jag ska komma hem igen. Lite tråkigt, kan jag tycka. Kanske borde Guerilla ha löpt linan ut och tillåtit followers även ute i världen? Som en konsekvens av detta hemmafrusbeteende koncentreras dessutom snart sagt all dialog till hemmabasen, vilket resulterar i att även en dialogtorsk som jag emellanåt rullar med ögonen och vill lämna alltsammans för att ”köpa mjölk”.

Något som är en odiskutabel förbättring sedan Zero Dawn är emellertid systemet för närstrid, där spjutet förärats ett helt eget färdighetsträd med otaliga uppgraderingar och kombinationsattacker. De senare innebär att du, i rena rama Street Fighter-andan, genom knappkombinationer kan tjonga till fienderna med specialattacker. Läckert! I varje fall när det fungerar. Dessvärre lyckas jag aldrig riktigt förstå när man ska trycka på knapparna för att lyckas med attackerna, i stället slutar var och varannan attack med att jag dansar omkring som en alkoholpåverkad knatte-gymnast. Inte ens i tutorial mode förstår jag varför attackerna bara stundtals fungerar, identiska knapptryckningar till trots. Felet kan emellertid vara mitt; jag har trots allt inte rört en PlayStation-kontroll sedan 2019. Men om inte annat hade tydligare tutorials uppskattats.

En annan nyhet relaterad till det nya närstridssystemet är att du kan testa dina förmågor i Fighting Pits, där du först ställs inför några utmaningar innan du får ta dig an byns hårdaste hårding i en duell. Kul! Och än roligare skulle ha varit om jag fick allt att fungera.

De vapen och rustningar som står till Aloys förfogande har även de blivit fler, liksom möjligheten att uppgradera dem. Vän av ordning kanske tänker att utrustningen gick att uppgradera redan i Zero Dawn, med coils och weaves, vilket förvisso stämmer. Den möjligheten finns också kvar i Forbidden West, men har nu kompletterats med ytterligare ett system för uppgraderingar. Det genom att du levlar upp utrustningen vid en work bench, vilket innebär stora förbättringar – förutsatt att du orkar farma maskindelar i några timmar. För egen del kan jag känna att systemet med uppgraderingar och farmande hade gjort sig bättre i ett MMO än i ett storytungt rollspel, men each to their own. Som tur är går det att klara spelet utan att ägna särdeles mycket tid till uppgraderingar.

Många förändringar till trots är mycket sig också likt. Glesbygden terroriseras ännu av mekaniska vidunder som bjuder till härligt motstånd, oavsett om du angriper dem med spjut, båge eller något mer explosivt. Därtill finns de sedvanliga hunting grounds, där du kan ta dig an mekaniskt motstånd under något mer kontrollerade former, liksom bandit camps (numera kallade rebellfästen), samt cauldrons där du kan låsa upp overrides. De senare är emellertid inte kompletta, som i Zero Dawn, utan för att låsa upp allt måste du även farma delar från de maskiner du vill bemästra. Precis som med vapenuppgraderingarna anser jag att denna MMO-mässiga förändring tillför mer under kolumnen speltimmar än under den desto viktigare kolumnen spelglädje. Sidouppdrag finns det också gott om, och de håller över lag relativt god kvalitet. Variationen skulle dock ha kunnat vara bättre; det klassiska ”spåra som en witcher tills du hittar något att döda” återkommer för ofta. Bra röstskådespelare och ett hyggligt manus räddar emellertid uppdragen.

För att uppgradera vapen och rustningar behöver du farma maskindelar. Det innebär onekligen flera speltimmar, men mer spelglädje?

Alla förändringar och förbättringar till trots är det emellertid någonting som skaver när jag spelar Horizon: Forbidden West. Redan från ruta ett får jag en diffus känsla av att någonting saknas. Först är det svårt att sätta ord på vad som felas, men allteftersom jag får reda på mer om världen och Aloys nya uppdrag slår det mig dock: Den här gången känner jag mig förvånansvärt likgiltig inför de hemligheter som blottläggs och de avslöjanden som görs. Om det beror på att världens mystik redan skingrats en gång för alla i Zero Dawn eller på berättartekniska misstag vågar jag emellertid inte svara på. Resultatet är emellertid detsamma, att spelets huvudberättelse inte förmår engagera mig som föregångarens. Nog för att det stundtals blir spännande, men jag tappar hakan som i Zero Dawn. I ärlighetens namn känns det inte ens som om Guerilla har försökt återskapa stämningen eller mystiken från det första spelet. Kanske för att visionen är en annan den här gången? Oavsett vilket är det beklagligt. I synnerhet då jag läser terminalmeddelanden. I Zero Dawn gav de mig gång efter annan gåshud, emedan de i Forbidden West allt som oftast består av lättsam komik eller fluff. Ej heller ställs jag inför några stora frågor som får mig att sträckspela i jakt på svar. I stället är det glädjen i att förstöra maskiner och lojalitet till Aloy som får mig att fortsätta spela.

Nedanstående stycka kan eventuellt vara att betrakta som en spoiler, så hoppa över den om du är känslig.

I slutändan finner jag det svårt, nästan omöjligt, att summera min upplevelse av Horizon: Forbidden West. Å ena sidan är det ett objektivt bra spel. Vackert, välpolerat, buggfritt och stundtals medryckande. Å andra sidan känner jag mig rent subjektivt besviken, då spelet erbjuder mer av allt – förutom det jag längtat efter i snart fem år.

Inser att det är mycket som jag inte tar upp i recensionen. Nya folkslag. Otaliga nya verktyg. Undervattensäventyr. Maskin-schack. Och säkert ännu mer, som jag glömt eller missat. Kan väl bara konstatera att dessa ting varken gjorde till eller från för min spelupplevelse. De fungerade bara som utfyllnad invid den metaforiska flintasteken

Edit: Gällande de nya folkslagen. Tenakth tyckte jag om. Utaro kändes däremot tröttsamma. Lite för mycket av sjungande hippies för att jag skulle göra mer än att springa förbi dem och deras problem.

Du har rätt, en del spännande människoöden får man följa. Las Vegas har trevligt. Även en del Black Boxes är "behagliga" att lyssna på. Eller snarare obehagliga. Men på ett behagligt vis. Om du förstår vad jag menar.

Jag håller med om att det är roligt att lyssna på bundsförvanterna och deras tankar. I synnerhet när man hör dem prata om saker i bakgrunden, där och då kan spelet känns riktigt levande. Nästan så att jag tassar på tå för att höra dem tala till punkt innan jag fortsätter med mitt.

Tack och bock! Glad att rubriken gick hem; jag gick igenom många matrelaterade liknelser innan jag hittade den rätta

Tack, roligt att höra

Vad gäller det tekniska har jag läst att många upplever problem, allt från skimmer till fluktuerande ljussättning beroende på om man rör sig eller står stilla. Det är emellertid ingenting som jag har lagt märke till (eller ens kunnat se när jag försökt återskapa det). Därför har jag inte heller skrivit något om saken.

Jag förstår vad du menar. De första timmarna upplevde jag att det var svårt att få kontrasten rätt. Blev något för ljus, för mörkt eller för färggrant. Efter att ha labbat med inställningarna för både TV, HDR och spelets reglage tycker jag dock att det blev riktigt fint. Eller så vande jag mig bara vid hur det ser ut.

Ah, de har redan utannonserat DLCS? Trevligt! Jag har undvikt alla Horizon-nyheter de senaste månaderna för att inte bli spoilad. Kanske börjar bli dags att läsa ikapp nu

Tack! Och gud vad avundsjuk jag är på dig som får uppleva det för första gången!

Håller mer om allt du skriver. Särskilt om hur de misslyckas med de känslosamma scenerna. Synd! Annars brukar spelmediet vara ett var de som påverkar mig mest, men inte den här gången.

Tack! Bra feedback! Emellertid är en av mina stora laster. Förr var det "dock". Jag måste nog lära mig att uttrycka mig lite rakare och inte ställa allt jag säger i kontrast till något annat

Tur att vi alla tycker olika, jag fastnade aldrig för Red Dead 2, trots flera försök

Kan förstå vad du menar med generisk värld, även om jag inte håller med fullt ut. Men tycker att storyn och stämningen är makalös, framförallt i det första spelet. Då gör det inget att kartan har lite för många Ubisoftiga utropstecken och ikoner.