Star Wars Jedi: Fallen Order

Star Wars-spelen kan nog räknas som sin alldeles egna genre vid det här laget. Med en hel galax av berättelser att hämta inspiration ifrån, så är det väl inte så konstigt heller att man gång på gång kan gå tillbaka till denna outtömliga källa av fantasi och kreativitet och hitta något nytt att göra spel av.

Sen att majoriteten av spelen som kommit det senaste årtiondet bestått av mobilspel baserat på mikrotransaktioner är väl en annan femma. Det finns ju faktiskt riktiga guldkorn där under högen av spel också, där man får allt från att flyga runt i sina favoritstjärnkryssare till att leka amiral för en hel flotta.

Men onekligen så tror jag de mest populära, åtminstone i eget tycke, är de där man får hoppa runt med en alldeles egen ljussabel. Dessvärre så har det varit ont om just sådana ett tag nu och en längre tid kändes det nästan som att spelutvecklarna ansåg det vara passé.

Åtminstone tills en liten, smått okänd spelstudio, utan någon egentlig erfarenhet av att göra filmiska, actionfokuserade spel, lyckades klämma ut sig kanske det mest välvävda och kompetenta Star Wars-spelet någonsin.

Jag pratar så klart om Respawn Entertainment och deras Star Wars Jedi: Fallen Order.

Ja, kungarna av förstapersonspangare tog sig an Star Wars och gick triumferande hem. Magikerna på Respawn gick alltså från att år efter år behöva skita ut Call of Duty och liknande spel på rad, till att göra något helt annat som inte alls passade in i deras katalog av spel och samtidigt sätter de en fullpoängare.

Och det är verkligen en fullpoängare. Ett spel så bra att jag tog mig igenom det tre gånger. Men för att lägga alla korten på borden, i total transparens, så körde jag det första gången på Playstation 4. Detta var en erfarenhet som var bortom all acceptans. Delvis p.g.a. att Playstation:et inte riktigt ville hänga med. Det var långa laddningstider och en framerate som inte alltid orkade hålla sig stabil. Detta kopplat med min katastrofala Samsung-TV som släpar efter med nästan en halv sekund gjorde fajter dubbelt så svåra som de kanske borde ha behövt vara.

Men uppenbarligen så fanns det något där som gjorde att jag ville komma tillbaka en gång till, denna gång på PC. Det har dock tagit mig ett tag att komma underfund med vad det var – för det var inte storyn, så mycket vet jag. Här har vi en generisk hjälteresa med de mest typiska karaktärerna vi någonsin beskådat. Och eftersom spelet utspelar sig mellan film 3 och 4, kan vi ganska säkert anta att inget särskilt stort kommer hända i slutändan. Inte för att det är ett problem i sig, nej, tvärt om, det hade varit kanon om man vågat berätta en lite mindre historia orelaterat till det stora hela i Star Wars. Men ack, nej, för det är Star Wars, och Star Wars måste alltid på något sätt relatera tillbaka till den store mannen i svarta kappan.

Däremot så blev jag ändå något så förtjust i spelets huvudkaraktär, Cal Kestis. Honom får vi lära känna väl under spelets gång, vi lär oss om hans förflutna, hur han hamnade där han är i livet, och det hela avrundas fint i spelets slut på ett värdigt sätt som känns som riktig utveckling. Dessvärre vet jag inte om jag kan säga att hans kompanjoner får riktigt samma dos av kärlek, utan de känns ändå som typiska spelkaraktärer där de egentligen bara existerar för att driva Cals berättelse framåt.

Cal och hans kompanjoner – däribland en vombat-liknande varelse med flera armar, en karaktär från Wolfenstein 2, en R2D2 i handväsksvänlig storlek, och någon som inte fick memot att goth-stilen är ute – reser runt på sina äventyr på ett rymdskepp kallat för Mantis. Detta skepp, tillsammans med Cals kläder, hans ljussabel och robotpartner, kan allt göras lite mer personligt med nya färgkombinationer du låser upp under spelets gång – så det gäller att kolla bakom varje hörn och in i varje vrå efter hemligheter. Även om man inte är intresserad av att matcha ljussabeln med byxorna man har på sig, så kan det vara värt att spana efter extra hälsa och andra godsaker.

Något som däremot absolut fångande in mig var miljöerna och platserna man får besöka – och jag önskar bara att det funnits mer. Att hoppa runt mellan olika planeter, alla väldigt olika från varandra, med hjälp av sitt skepp är ett smart sätt att få ett ganska litet spel att kännas mycket större än det faktiskt är. Men att inte ha med ett par extra planeter som är helt skilda från spelets narrativ känns som något av ett misstag eller en tappad möjlighet. Och fanns det nu inte tid eller pengar till det under spelets utveckling, varför inte göra det till DLC? 99kr för att besöka Tatooine och leta efter ett försvunnit Jedi-tempel eller något åt det hållet. Lösa lite pussel. Hitta en ny poncho. Döda en Krayt-drake. Ja, ni förstår. Sånt här skriver ju sig självt.

Åtminstone så var det vi fick kanon. Varje planet är välsmidd, vacker och unik. Jag är väldigt förtjust i Zeffo och dess berg och kalla miljö. Zeffo var även en av de större banorna, och mycket tid läggs på att springa runt på upptäcktsfärd, och så klart, springa fram och tillbaka i och med att du låser upp nya sätt att ta dig fram i världen i formen av nya krafter eller redskap till din fick-R2D2.

För det är väl kanske den hårda kärnan i spelet, något man helt enkelt måste acceptera om man vill åt resten: Spelet har mycket, och jag menar verkligen mycket, backtracking. Det vill säga, att behöva resa igenom ställen du redan varit. För väldigt kortfattat så kan nästan alla spelets narrativa steg beskrivas så här: Res till planet. Upptäck att du inte kan komma förbi en sak utan att besöka en annan planet först. Res dit istället. Hämta den här saken. Res tillbaka dit du precis var. Inse att du nu måste tillbaka där du just kom ifrån.

Och jag vet att det finns gejmers som verkligen, verkligen, hatar att behöva se samma plats två gånger. Och är du en av dem, så finns det inget i det här spelet som kommer att tilltala dig tillräckligt för att ta dig igenom allt det där – inte de väldigt tajta striderna, inte de vackra miljöerna, och absolut inte storyn. För så vida du inte är på din tredje varvning av spelet, och kan spelet in- och utvändes redan, så kommer det kännas väldigt överväldigande.

Men jag tror Respawn klurade ut detta redan under produktion, för det finns flertalet genomvägar att låsa upp som kortar ner vandringarna genom bekanta vyer avsevärt. Spelet slänger även in några så kallade randomized encounters då och då, alltså fiender som kan dyka upp lite var som helst, även om det kanske inte alltid är fullt logiskt hur de hamnade just där. Allt för att förhindra spelaren från att slita håret av skalen i frustration, när man återigen måste glida ner för den där förbannade isbanan på väg till den störtade stjärnkryssaren.

Nu, om man inte är bortskrämd av min beskrivning av spelets värsta sida, utan tycker det låter ganska spännande att vara en Jedi på drift, som driver runt i galaxen och slåss mot monster och rymdimperiet, kör hårt!

Låt dig inte bli skrämd av slagord som ”Dark Souls för Star Wars fans”. Jedi: Fallen Order har mycket mer gemensamt med Zelda-spelen än något från FromSoftware. Det är i grund och botten ett story-fokuserat action-äventyr om en pojke som upptäcker att han har en större plats i världen än han ursprungligen trodde. En klassisk berättelse, med andra ord, precis som jag sa tidigare. Och spelet vill att du ska få uppleva detta och kommer hjälpa dig ta dig igenom spelet. Är du den som prompt vill att spel ska vara ont-i-rumpan-svåra, ja, då finns det flertalet svårighetsnivåer du kan aktivera, perfekt för masochisten. Men i slutändan så är detta kanske det bästa Star Wars-spelet, eller nej, inte bara spel, utan bästa vad som helst över hela det breda spektrumet av underhållning som kommit på år och dar. Och att inte åtminstone prova vore att låta den mörka sidan vinna.

Respawn grundades så klart av Infinity Ward-exiler, vilket var väl vad jag refererade till. Kanske drog för många kreativa friheter i texten. 😙

Det blev lite för många kommentarer för att svara på alla enskilt så jag gör en summering så här, och hoppas att det dyker upp i era brevlådor.

1. Trevligt att det var så många som uppskattade texten. Älskar att skriva, och barndomsdrömmen var att bli PCGamer-skribent. Nu blev det inte riktigt så, men jag kan åtminstone göra detta.

2. Förstod att några av mina punkter i texten skulle bli kontroversiella. Framförallt kanske just Zelda / Dark Souls. Jag har inget att försvara mig med. Det var inte min mening att vara objektiv i bedömningen av spelet, utan jag lät bara tankarna strömma ut från fingrarna. Men sånt får man väl göra när man är amatör.