Hur stor roll spelar roll när ni spelar rollspel¿

Första rundan med spelet kör på det sättet jag tycker passar min skapade karaktär må det böra eller brista.

Sedan efter att jag spelat i ”blindo” så brukar jag tänka igenom hur det gick eller om spelet har annat att ge då blir det en playtrough som är mer anpassad för att utnyttja mekanikerna eller handlingen så jag får utt det mesta av innehållet. Kan även kolla walktroughs och sånt efteråt.

Men i försa genom spelningen blir valen definitiva om de inte råkar vara helt katastrofala under de första timmarna då startar jag om helt (om jag valt en klass jag ogillar eller får fel party direkt från start mot det jag ville kikar snett på dig Pathfinder

Jag har alltid tyckt om att rollspela i RPG, ända sen Fallout och Baldurs Gate på 90-talet.

Det kan yttra sig på lite olika sätt beroende på spelet. I vissa spel hittar jag på backstories för min karaktär. I vissa väljer jag bort gear som skulle gett mig en fördel för att det inte passar karaktären, och i andra kanske jag tackar nej till quests för att det inte är något min karaktär skulle göra.

Om jag anser att ett rpg är så bra att jag spelar det igen, då blir det mycket mera att jag tar intresse av loren och storyn i spelet. Första gången är det mera flyktigt.

Jag rollspelar min karaktär och gör val baserat på det. Laddar inte om etc.

Förutsatt att jag gillar spelet brukar jag lira igenom det minst en gång till där jag gör en annan typ av karaktär med andra val. Vissa spel lämpar sig förstås bättre för detta än andra. Skiljer sig mycket i hur stor player agency man har - dvs hur reaktivt spelets narrativ är på ens val - från titel till titel.

För folk som gillar denna typ av RPG rekommenderar jag gärna titlar som Alpha Protocol eller Age of Decadence där upplevelserna skiljer sig rätt radikalt beroende på vilka val man gör.

Brukar bara spela genom spel en gång och brukade inte bry mig om vad valen resulterade i, handlade bara om att göra det valet jag tyckte var rätt i stunden. När Mass Effect sedan populariserades att dialogvalen inte hade någon som helst förankring till vad karaktären faktiskt sade och gjorde så blev det mer snabbladdningar mellan valen.

Exakt så här är det för mig också. I början av spel brukar jag spara mycket innan val, sen eftersom jag kommer längr in i spelet och lär känna det brukar detta minska.

Bäst känns det när man "kommit ett spel så nära" att man inte alls tänker på att spara innan val ska göras eller inte känner någon ånger efter valen även om konsekvensen inte var det man önskade. Dvs när man får stå sitt kast och känner sig fine med det.

Korrigerar ibland, och med det menar jag att om valet inte återspeglar min karaktär så laddar jag om och gör ett annat val.

Edit: Spelar sällan om spel - speciellt inte för att uppleva alternativa konsekvenser. Men omspelningar har skett, bl.a. ME-trilogin.

Jag kan bli svinirriterad på när det inte är logiskt hur spelets universum fungerar.

Jag är en 300 år gammal witcher, dödat drakar och andra sjuka monster i hela mitt liv. Men en liten 4bent ghoul (minns inte namnet) dödar mig på 3 slag, får mig staggered och fullkomligt äter upp mig, är inte det minsta logiskt.

Rollspelar totalt!

Om man gör ett felval får min karaktär leva med konsekvensen.

Det gäller i dialog men även i uppdrag. I CP2077 t.ex.
Om jag skall ta ut en fabrik med smyg och hack men misslyckas enligt plan och det går åt fanders…ja då får det gå åt fanders för det var det som hände. Upp med hagelbrakare och granater och gilla läget.

Två sätt jag spelat igenom ovannämnda spel.
1. En idiot som bara vill ha snabba pengar och game.
2. En corpo som är jävligt hämndlysten på Arasaka.

Lagt kort ligger. Skulle aldrig ladda om för att försöka ändra vad som händer.

Riktigt bra spel kan sig dock spela om, och då gör jag gärna andra val. I min första genomspelning av Witcher 3 råkade jag t.ex. välja fel tjej genom att spela svår med Triss och försöka stöta bort Yennefer genom att vara för på. I den andra genomspelningen korrigerade jag det. Lade även mer tid på vissa quests i Blood and Wine för att försöka få till ett lyckligare slut.

I andra spel gör jag alltid samma val, även när jag spelar om dem. T.ex. i Mass Effect. Paragon-Shep känns som en silmjölke, så det blir renegade varje gång.

Bra rpg:s brukar jag spela om för att kolla olika utfall i historien.

Beror lite på vad det är för roll(spel). Oftast så behåller jag valet som jag gjort. Det är ju precis som med verkliga livet att man kanske hade andra intentioner än vad slutresultatet blev och det är en del av hela berättelsen och det är ju det som kan göra ens egen berättelse unik och oförutsägbar.

Spelar oftast bara igenom ett rpg en gång och står sedan för valen jag har gjort under resans gång.

För mig handlar det mindre om valen och mer om utfallet - att jag i slutändan ska få uppnå det övergripande mål jag har för min karaktär. Och då jag ofta upplever att "previewen" av valen inte är tillräckligt tydliga i vilken utgång de kommer leda till om jag faktiskt väljer dem, så blir det ibland att jag save-loadar och gör om val om jag inte blev nöjd med utgången/för att hitta det val som genererar "bäst" utgång för min karaktär.

I verkliga livet har jag tillräckligt med slutgiltiga val utan återvändo, så när jag spelar spel har jag inte något emot att savescumma eller prova olika slut innan jag hittar det jag jag gillar bäst

Oftast definitiva val, men det händer att jag går tillbaka och ändrar. Orsaken är oftast att jag missförstått valet (t.ex. råkar avancera spelet när jag inte är redo eller att dialogvalet var alldeles för diffust /svårtolkat att det blev fel).

Save scumming är något jag aldrig gillat, det motverkar det roliga med ett RPG för mig. Absolut att man måste quicksavea när man tror att det kommer hända något, istället för att förlora 15 minuter av progress ifall man dör etc, det är inte save scumming enligt mig. Save scumming är att testa alla olika options tills man blir nöjd, oftast med best outcome, vilket är riktigt tråkigt, enligt mig.

Brukar köra med att lagt kort ligger, men i vissa fall har jag faktiskt laddat om när spelet har lurat mig med dålig beskrivning av vad som ska hända om man väljer det alternativet. Vet att jag sabbade en viktig NPC i Fallout 4 första gången jag spelade det pga att jag inte förstod. Därefter är jag lite mer försiktig, men för det mesta så spelar jag inte spel som är så avgörande i sina dialogval.

Brukar köra lagt kort ligger, varit nån enstaka gång då jag vet att det är något som händer. Brukar även ha lite stödsave ifall att. Gjorde så i Witcher 3 till en början men sluta med det efter Gwent-turneringen (var väl egentligen där också jag körde stödsave). Råka döda nån häxa också som skulle kunna vara med i slaget MEN de löste sig bra utan henne så WTF liksom.

Jag laddar endast om när valet jag gjorde i en konversation inte alls rimmar med vad jag trodde det skulle bli. Det är tyvärr inte alltför ovanligt att alternativen i en konversation får det att framstå som något annat än vad som faktiskt sker.

I övrigt så spelar jag alldeles för sällan som "ond" eller elak. Borde kanske passa på när det ändå är fiktivt, men det tar emot att vara ett svin, även i ett spel.

Hmmm. Jag är rätt dålig på att konsekvent "rollspela" i det vad min karaktär skulle göra/inte göra, utan det blir ofta en projicering av mig själv.

När det kommer till val så är jag dedikerad men då är jag beredd på att spela om spelet, det vill säga hur bra spelet är bestämmer hur dedikerad jag är av val vid genomspelning.

Jag bestämmer en grundläggande karaktär; vad har den för inställning i moraliska beslut. Sen kör man på det.

I AC Odyssey spelar det roll om man hämdlystet eller mer förlåtande. Jag tog en paus på två år i spelet och hade glömt att jg spelade en hämdlysten Kassandra. Förstod inte varför jag det blev strid med vissa karaktärer… trots mina snälla val.

Jag är quicksave/quickload scum

Tycker att mycket av storheten med rollspel försvinner om de val man gör inte får någon konsekvens vilket jag inte tycker det får om man kan omfördela sina stats/färdigheter eller om man själv väljer att ladda om för att man gjorde något "dumt". Visst du kan göra val som påverkar din karaktär och handling på olika vis, men så länge man lätt kan göra det ogjort så försvinner helt nerven för mig. Ett beslut om vilken karaktär som ska överleva eller om jag ska satsa på närstrid eller magi är irrelevant iom att jag bara kan göra om allt. Det här är nog också en anledning till att jag gillar när valen man gör inte är så uppenbara utan där det snarare är en massa småbeslut som leder fram till att något händer. Gillar inte heller när det i dialogval där det står om något är ont eller gott.

Sen behöver inte valen jag göra ha så mycket med rollspelande att göra. Är för dålig på att rollspela för att sätta mig in i Geralt och ta beslut helt efter vad jag tror att han skulle göra

Jag har väldigt svårt för att göra "onda" gärningar, så rollspelandet handlar helt om moraliska val.

Ibland är AI'n på NPC's lite väl korkad/ologisk bara och då får dom mer eller mindre skylla själva.

Jag minns när jag klarade The Witcher 3 första gången och fick det ”sämsta” slutet. Fy fan va tom jag kände mig, var bara att starta om från början och försöka glömma. Då gjorde jag faktiskt en fuling och tog reda på vad jag gjort för fel för ville verkligen inte uppleva det igen 🥲

Tyvärr kommer många spel som utger sig för att vara bra på val med en massa problem - främst val som är helt ologiska, inte alls stämmer överens med det karaktären säger eller har konsekvenser som en normal människa hade kunnat förutspå. Men som spelet förhindrar en att förutspå. Allt handlar såklart om att det är sjukt svårt att skriva till spel, men jag stör mig på det varje gång.

Så ja, ibland laddar jag om. Men det ska vara om ovanstående falerar och jag känner mig lurad. Annars låter jag ofta spelet ta mig med på krokiga vägar. Spelar mycket sällan om rollspel. Den första genomspelningen är ofta kanon för mig.