Recension: Hoa

Hoa-Hoa Dahlgren har ingenting med detta lilla äventyr att göra. Men det är ganska bra ändå.

Det finns spel som är mer av en meditativ upplevelse än en engagerande utmaning. Som inte kräver maximal uppmärksamhet eller ansträngning från spelaren. Som kort sagt kan fungera som en liten andhämtningspaus från andra mer intensiva spelupplevelser. Välkommen till Hoa. Har du slitit ditt hår i Elden Ring kanske detta kan vara ett spel för dig.

Hoa är i grunden ett väldigt rudimentärt plattformsspel med pusselinslag. Berättelsen och designen är inspirerad av vietnamesisk mytologi, vilket inte är så konstigt eftersom spelets game director växte upp i landet.

Hoa är en fe som skickades iväg från sin stam som liten. När hon nu återvänder till sitt mystiska land känns hon igen av många av de karaktärer hon stöter ihop med och får ledtrådar till sitt förflutna. De minns henne och verkar ha sympati för hennes situation. Ingen tycks vilja henne ont i denna värld.

Allt är väldigt avskalat. Till en början kan Hoa vare sig hoppa eller klättra. Allt eftersom banorna klaras av får hon nya förmågor som tillgängliggör platser som annars hade varit omöjliga att nå. Hon kan snart både hoppa med en brolin-snurr och flyga en liten bit. Detta är förstås ett ganska klassiskt upplägg, men det är väldigt befriande för varje ny förmåga Hoa får eftersom hon känns så oerhört begränsad i början. Mindre klassiskt är att det här saknas fiender i ordets egentliga mening. De utgör snarare hinder som Hoa behöver ta sig runt – eller utnyttja till sin fördel. Hoa kan således inte ta skada, än mindre dö.

Enligt spelets game director skapades Hoa för påminna oss om hur det är att vara barn. Det är en fin ansats. Att leka i naturen, att vara vän med både djur och växter är något de flesta kan relatera till. Här finns några minnesvärda scener som visar på utvecklarnas sköna fantasi, men jag hade gärna sett att de låtit denna fantasi få ännu mer spelrum i ett mer matigt spel.

Mitt främsta problem med Hoa är inte att det saknas fiender, att det är för kort eller lätt. Det är att varje bana har ett identiskt upplägg, exakt samma utmaningar. Det blir väldigt repetitivt efter ett tag, och detta trots att spelet är så pass kort.

Efter ungefär två timmar är det över. Mitt stresspåslag är icke mätbart. I stället ha min hjärna hamnat i något slags zen-liknande tillstånd. Jag vet inte ens om jag har blivit underhållen. Jag bara är. Men den som tar Hoa för vad det är kommer med största sannolikhet få en rätt trevlig och framför allt avkopplande resa. Kanske ihop med en kopp te och sju sorters kakor.

Röststyrt.

Det hade förstört den harmoniska stämningen. Lite.