Diskutera - De svåraste spel du kört?
Aldrig haft några problem med något spel i överlag, men valkyrie queen i senaste God Of War på allra svåraste svårighetsgraden var inte att leka med.
Edit: Eller jo fan, Snoopy and Peanuts till Amiga, usch vilket spel att spela som 5 åring. att lista ut vad man skulle göra och hoppa över sjön på näckrosblad var ett rent helvete.
Snackar vi riktigt gammalt så ska man inte glömma IO till C64 - grymt snyggt grafik - men ganska bortkastat när ingen kom längre än max halva bana 2 utan fusk.
The Detective Game var också stört omöjligt.
The Bards Tale-serien var inte heller någon lek. Enda möjligheten att spara var att ta sig tillbaka upp till Adventure Guild - som kunde ligga tre fyra labyrinter och ett halv hundratal strider bort.
Ghost n Goblins upplevde jag däremot aldrig som hopplöst svårt men rätt trist.
Sen finns det ju några textäventyr som gett en huvudvärk. Guild of Thieves till exempel.
Längre fram i tiden så var Discworld 1 riktigt hemskt och Myst 2 Riven upplevde jag som jäkligt svårt.
Maupiti Island är definitivt ett av dom svåraste. Oförklarliga återvändsgränder var ju ganska vanligt i äventyrsspel, framför allt under 80-talet, men det här spelet tog det till en helt ny nivå. Du kunde bara plocka upp en viss mängd föremål och det fanns en tidsaspekt på nästan allt (liknande den i The Colonel's Bequest).
Du var inte på rätt ställe vid rätt tillfälle för att se en scen = Game Over
Du plockade inte upp de rätta föremålen vid rätt tidpunkt = Game Over
Du sa fel sak till en karaktär = Game Over
Nästan inget av det här fanns det några ledtrådar till så det krävdes mer eller mindre rena gissningar på allt.
Svåraste som jag klarat är utan tvekan Getting Over It with Bennett Foddy, uppföljaren till QWOP. Aldrig tidigare eller sen dess har jag fått utforska det känslomässiga spektrat så grundligt i ett spel. Spelet bryter ner en mentalt. Från frustration till ilska, till vrede, till gråt, till depression, till skratt, till extas, till hopp, till förak, till desperation, till beundran; om och om igen i 40 timmar. Alla känslor följde med innan jag lyckades slå mig fri från gravitationen som dragit mig ner i avgrunden igen och igen och igen och igen och igen och igen...
Annars har jag otroligt svårt för samtliga 2d-sidescroller-platformers. Det är något med perspektivet som inte går för mig. Kanske därför jag var så bestämt i att jag måste klara Getting Over It. Jag är fortfarande än idag stolt att jag klarade det men jag kommer aldrig mera att röra en 2d-platformer.
Paper Boy. Vet inte om de skulle vara lika svårt idag men då var det oförlåtande!
Karateka till C64 ligger också högt upp. Tänk dig att du måste LADDA OM hela spelet på kassett när du dör!!! (20 min laddning? 30?)
Kanske berodde på att jag hade fulversion, vad vet jag. Men kom aldrig förbi första banan.
Hahaha tack för återlivning av förträngda traumatiserade barndomsminnen
Hahaha tack för återlivning av förträngda traumatiserade barndomsminnen
Så lite så!
Är nog ingen fan av dessa sortens spel, funderar på Dark Souls så småningom dock.
Spelat en del Dead Cells på sistone, jämfört med Hades som är snarlik så är DC jävligt mycket svårare på så många sätt. Mycket mer oförlåtande och inte lika mycket grejer som hjälper en på vägen.
37h in och jag har inte klarat sista bossen än, samt bara nått honom två ggr. Massa små misstag som blir stora i slutändan. Jävla skitspel som man ändå startar upp igen lika fort.
Kan tänka mig att Cuphead är snäppet värre vad man har hört, att det krävs verkligen skills och går inte att levla upp för att det ska bli lättare. Samma omdömen om Sekiro.
/necro
In peace, sons bury their fathers, in war, fathers bury their sons.
Finns ju flera spel man kört genom åren som är svåra men ett gammalt spel som jag kom att tänka på när jag såg tråden igen är:
Iron Lord till Amiga eller om jag hade till till Atari, armbrytningen var ju helt omöjlig, en kompis som skulle köra rev upp en bit skinn på handen. Det måste väl ändå klassas som svårt när man skadar sig när man spelar.
/necro2