Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

Hideo Kojima´s spel är kända för att vara lite speciella. Som en förstagångsspelare blev jag överraskad, underhållen, men också lite skamsen. Som en spelupplevelse är The Phantom Pain ett finputsat mästerverk. Det är ett spel om hämnd. Du kommer resa dig ur askan, starkare än någonsin. Du kommer utmana stormakter, hemliga organisationer och strida mot supervapen. Blod kommer spillas till följd av dina gärningar.
Det är också ett spel där du kan säga åt din häst att bajsa, och där det bajset kan orsaka militärjeepar att sladda och knocka dess passagerare, likt ett bananskal i Mario Kart.

Det är ett spel där skaparna vill säga något, men som kanske mest är känt för sina absurda aspekter. Det är ett spel som brister i sömmarna med innehåll, gameplay och nöje, men där du ständigt känner dig illa till mods.

Året är 1984. Du är Big Boss. Det är nio år sedan du nästan dött i anfallet mot din bas under händelserna i Ground Zeroes - förspelet till Metal Gear Solid V (MGSV). Du vaknar upp ur ett koma och spelet tvingar dig igenom ett högst koreograferat och mekaniskt trögt första kapitel. Du behöver ta dig ut ur ett sjukhus, så illa däran att du inte ens kan stå på benen, samtidigt som elitsoldater, en brinnande man och en flygande tonåring i gasmask alla försöker ta kål på dig. Som av ett under lyckas du fly och ta dig hela vägen till det av Sovjetunionen ockuperade Afghanistan, där spelet börjar på riktigt.

I grunden är MGSV ett systemdrivet och anpassningsbart militärsmygspel.
Det närmaste jag kan likna dit med är militärspel som ARMA eller Delta Force. Spelet har vidöppna miljöer med dussintals byar, baser och soldatposteringar att smyga sig igenom eller erövra. Du får tillgång till en stor arsenal vapen, militärfordon och annan utrustning att testa olika taktiker med. Du kan stå på knä, krypa, gömma dig i gräs, smyga dig fram i mörkrets täckmantel, eller vända fiendens vapen mot dem. Inte bara det, du kan även utveckla dina egna vapen, och så småningom finjustera dessa med olika bitar till så minutiösa detaljer som vilken bössmynning, pipa, och handtag vapnet ska ha. Alla vapen känns annorlunda från varandra, och det finns bokstavligen ett hundratal vapen att utveckla. Det finns sömngas, C4-sprängladdningar, night vision, minor, pansartankpenetrerande prickskyttegevär, granatkastare, raketkastare, hagelgevär, k-pistar och mycket mer.

Det senaste för spioner - wellpappkartonger.

Men det är också ett Hideo Kojima-spel. Det betyder att det finns många sätt att smyga och infiltrera baser, där somliga är lite mer trovärdiga än andra. Du kan stänga av fiendens elskåp och därmed locka till dig vakter som undersöker. Dessa vakter kan du smyga dig på, sätta ett vapen i ryggen och tvinga dem att avslöja posteringar eller var de bevarar sitt materiell. Du kan också smyga runt i en wellpappkartong med en poster på en bikinimodell och locka till dig enskilda soldater till en avskild plats där de gapande beundrar postern tills du neutraliserar dem. Självklart kan du också använda samma kartong för att åka pulka ner för leriga backar. En del av nöjet i spelet är att experimentera med alla spelets funktioner, och använda alla spelets system för att anpassa din taktik i stunden. Vad som förhöjer nöjet är att världen inte är statisk. Om du till exempel alltid gör dina uppdrag på natten kommer fienden så småningom börja använda night vision. Om du ofta skjuter headshots kommer fienden börja använda hjälm. Du uppmuntras därför att ändra ditt spelsätt med tiden.

En annan del av MGSV består av att bygga upp ditt militära samfund - Diamond Dogs - och din bas – Mother Base - vilket är en rad oljeplattformar i den Indiska oceanen. Ju fler uppdrag du gör och ju fler resurser du samlar på dig, desto mer kan du expandera och utveckla din bas, och fylla den med nya rekryter och anläggningar. Du bygger inte bara upp din personliga armé, du håller också på att återuppliva namnet Big Boss – den legendariske legosoldaten och militära ledaren som försvunnit från världen sedan 1975, efter händelserna i Ground Zeroes. Målet har alltid varit att bygga ett privat militärförbund, som står på egna ben, utan stormakters inflytande.

Du anlitar nya rekryter antingen som frivilliga volontärer, eller genom att hjärntvätta soldater du kidnappat under dina olika uppdrag i fientligt territorium. Kidnappningen sker genom att fästa en ballong på rekryten, som skjuter upp honom eller henne i luften, varefter ett flygplan fångar in och för hen till din bas. Du kan se alla soldaters rank och färdigheter, och väljer därefter om du vill kidnappa soldaten eller neutralisera honom. Det är som en ständig kallblodig rekryteringsprocess där du snabbt kollar igenom en mängd CV:n. Samtidigt är det rätt komiskt att se hur du kan "ballongera" ut innehållet i hela baser, inklusive djuren, stridsvagnarna och containers med materiell.

Vädereffekterna är system i sig - som du kan använda dig av.

Just Metal Gear-robotarna är inte särskilt vanligt förekommande, men finns med.

Dina rekryter hamnar på din Mother Base. Där kan du styra och ställa med dem till en ibland lite väl invecklad grad. Du kan gå in och tilldela olika avdelningar olika personal, skicka iväg dem på militära uppdrag eller avskeda dem - något jag brukar göra då och då för att bli av med vissa soldater som ställer till bråk, vilket resulterar i att andra soldater hamnar på sjukhus.
Vid ett tillfälle, när jag redan rekryterat drygt tusen soldater började ett virus spridas i min bas. Det enda sättet att rädda mina män var att sätta alla i riskgrupp i karantän. Vad som avgjorde om någon var i en riskgrupp kändes i stunden helt absurd. Jag skickade cirka 300 soldater i karantän, en i taget, manuellt. Det tog väldigt, väldigt lång tid. Det hade varit lämpligt om spelet hade fler filter att dela upp alla soldater i, om det nu ska introducera ett virus som sprider sig efter väldigt specifika kriterier.

Förutom de sedvanliga soldaterna, samlar du under spelets gång på dig en rad uttrycksfulla medhjälpare, där åtminstone de som är människor alla tycks lida på ett eller annat sätt lika mycket som du själv. Här har vi Kazuhira Miller och Ocelot från tidigare spel, men också D-Dog, D-Horse, en robot, och Quiet – en halvnaken sniper. Din egen karaktär, Big Boss, är förvånansvärt tystlåten. Dina Soldater och medhjälpare dyrkar dig som en gud, gör honnör när de ser dig, men själv grymtar du mest och kommer hem till basen ibland för att duscha eller se lite story.

Den bästa medhjälparen är D-Dog. Han sniffar fram alla soldater i fiendens bas och är så bedårande.

Funktionellt är spelet rent av mästerligt. Även om jag spelat det lite till och från sen det släpptes är det alltid kul att komma tillbaka och pröva nya spelsätt. Senast attackerade jag zombieliknande män till häst med hagelbössa och granatkastare medan jag lyssnade på Hall & Oates "Maneater". En annan gång sövde jag samtliga soldater i en stor bas med ett ljuddämpat prickskyttegevär. Alla spelets 50 uppdrag kan köras om, och det finns flera gömda sidouppdrag inom varje huvuduppdrag som avslöjas efter du har klarat det en gång. Under spelets andra hälft är vissa uppdrag variationer på tidigare uppdrag, men med begränsningar som till exempel att du inte kan påbörja uppdraget utrustad med vapen.
På sätt och vis påminner det mig lite om de gamla klassikerna till N64, Golden Eye och Perfect Dark, som också gick att spela om och om igen, för att uppnå alla målen, på alla banor, eller bara för att köra om banor på nya sätt. Det är en speldesign som uppmuntrar dig att experimentera, särskilt eftersom att du kan med tiden utveckla ny utrustning som kan underlätta för dig att nå dina mål, eller nå dem på ett helt nytt sätt.

Vissa saker är väldigt svåra att utveckla. Jag utvecklade bokstavligen en Warp-Drive innan jag utvecklade en ljuddämpad pistol vars ljuddämpare inte kan gå sönder.

Det är få saker jag egentligen stör mig på. För det första tycks spelet ibland inte låta mig bestiga vissa klippkanter innan jag hittar rätt ställe att använda klättringskommandot på. Ännu värre är att spelet inte tillåter mig att stänga av rösterna i mitt headset från mina medhjälpare i Mother Base när jag utför mina uppdrag. Under spelets gång kan du samla på dig kassetter, antingen musikkassetter med en skön samling 80-talslåtar, eller inspelade informationsmonologer eller konversationer mellan dina kompanjoner som du belönas med efter att du klarar vissa uppdrag. Du kan lyssna på dessa när du vill. Om du som jag inte spelat ett Metal Gear-spel tidigare är dessa kassettband ditt enda egentliga sätt att förstå vilka alla parter och aktörer är och vad som hänt tidigare i serien. Men dina kamrater pratar också ständigt med dig under dina uppdrags gång. Jag hade önskat att det gick att stänga av dessa kommentarer eller att kassettbandet med all backstory pausades när dina kamrater pratar med dig i ditt headset, eftersom jag gärna vill lyssna på kassetterna under uppdragens gång.

Kort och gott är MGSV som taget ur en actionfilm.
Spelet lyckas verkligen anspela på alla Hollywood-drömmar vi under åren fantiserat oss bort i. Just att det utspelar sig på 80-talet, actionhjältens hemvist, med en drös 80-talsklassiker att lyssna på samtidigt som du spelar, de mästerligt gjorda filmsekvenserna med sina stilistiska kameravinklar, skjutande med hagelbössor som har en så pass stark skjutkraft att fienden flyger bakåt, alla valmöjligheter med just hur du spelar, och alla de komiska, absurda inslagen, ställs samtidigt mot just hur våldsamt, och mörkt det hela är.

Resten innehåller spoilers och är mer om spelets tema än gameplay

Storyn känns till en början rent av ofärdig, med flera lösa trådar fladdrande i vinden. Men storyn innehåller också ett intressant tema som förstärks av spelets sandlådespelstil, som på sitt eget sätt flätar ihop det hela.

Metal Gear Solid V är en spegel som visar just vad du, spelaren, håller på med under spelets gång. Du börjar spelet som ett offer, där soldater kallblodigt mördar allt och alla för att komma åt dig. I slutändan mördar du allt och alla, för att komma åt dina mål.
Du skapade ditt militära samfund för att värdesätta soldater, istället för att göra dem till spelpjäser i ett globalt spel, men du hanterar dem precis likadant. De är reducerade till siffror och attribut, som du kan använda för att öka dina vinster och kapaciteter. Du är fullt lika kallblodig och beräknande som de du var ute efter att stoppa. Alla dina goda handlingar under spelets gång ställs i längden mot helheten, och tvingar både dig och dina följeslagare in i mörkret.
Du ser det i hur kallblodigt du väljer vem du vill rekrytera och vem du dödar när du infiltrerar fiendens läger. Du ser det i blodet som rinner från dina fienders lik du lämnat efter dig efter att du tagit över en bas. Du ser det i hur hjärntvättade dina egna soldater i Diamond Dogs faktiskt är när du besöker Mother Base, att de tackar dig efter att de vaknar till från att du knockat dem mot ett järnräcke. Du ser det i hur dina kompanjoner, särskilt den så fysiskt och psykiskt förstörde Kazuhira Miller, ständigt misstänker och förödmjukar sina egna, och hur du för det mesta tyst tittar på. Du ser det särskilt i ett avgörande ögonblick i spelets andra hälft.

Hämnden du var ute efter i spelets början har förföljt dig hem och vänds inåt mot Diamond Dogs.
Dina vänner och medhjälpare lämnar dig sakta, en efter en.

För all dess spektakulära krigsskildring känns MGVSV som en kritik av hela den actiondröm vi växt upp med. Spelet frågar oss, kan en organisation som Diamond Dogs med våld verkligen åstadkomma något, eller är det en organisation som är dömd att sjunka djupare och djupare i krigets träsk, med ständigt upprepande konflikter, med dess medlemmar förvandlade till inte mycket mer än blodtörstiga monster? Ändå är det så lätt att leva sig in i rollen som krigsherre, och på något sätt tänka att man är The Good Guy.

Vem är du egentligen? Kolla dig i spegeln och tänk efter noga.

Metal Gear Solid V: The Phantom Pain är ett spel jag kommer minnas länge.

Tack för kommentar! Jag uppskattade storyn mer med tiden.

Spelet har gott om cringe. Särskilt den där scenen med Quiet i regnet på Mother Base. : S
Att man säger så lite själv störde jag mig också på, men det kanske är en aspekt att spelet ytterst sätt pekar på att Big Boss är en själv. Jag tyckte om storyn, men må ha läst in lite mycket i den.
Men Jag tycker inte att spelet känns ofärdigt, även om de kunnat skippa att ha med den där megaroboten som man utvecklade på Mother Base som man inte fick använda. Vissa trådar hänger lite löst i storyn, men fungerar i sin helhet, och vissa trådar spinner väl vidare i MGS1 och det ursprungliga Metal Gear.
Att de höll på att utveckla mission 51 men inte gjorde färdigt det är inte så konstigt. Det är vanligt att man lämnar lite idéer på vägen, även om det hade varit kul att spela såklart.
Ytterst sätt var spelet för mig över 100 timmars spelande, med fantastiskt gameplay, så jag är nöjd. Jag tycker spelet förtjänar att minnas mer för allt det ger istället för vad som inte var med.

Jag fick det på samma sätt faktiskt.
Är inte så snabb på att klara spel. Spelar fortfarande Dark Souls 1 : P

Tack för att du svarar i tråden.
Tror du att du hade gillat spelet mer om det slutade efter första kapitlet, när allt står på sin topp?
Jag tyckte också att att andra halvan kändes hoprafsad, och det kanske den är. Men tycker också den fungerar som en B-sida på spelet, som ifrågasätter hela första halvan. Just vem du är, och varför du är, varför den andre boss gjorde så och hur lätt du levt dig in i det. Att andra halvan mest är upprepade uppdrag var en besvikelse, ja, men det är också ett sätt att säga att Diamonds Dogs egentligen inte uppnått något långvarigt. Allting fortsätter som förut.

Jag hade inga förväntningar när jag började spela, bara att det skulle vara lite konstigt. Tycker spelmekaniken är det absolut viktigaste. Om MGSV hade en bra story men dåligt gameplay skulle jag gett det som du skrev. Men, jag gillade i och för sig även storyn,
I slutändan kändes spelet väldigt kul, minnesvärt samt alldeles särskilt. Därför gav jag det en 5:a.

Kul att du läste!
Jag funderar på att spela igenom de tidigare spelen nån dag.
Verkar så jobbigt att hitta gamla konsoler dock (pc-spelare).

Det vore ju trevligt! Kanske till och med kan hända - är ju rätt så många Playstation-spel som kommit till PC på senaste.

Smaken är som baken Men förstår att det måste vara jobbigt med en sån förändrad spelstil. Nu spelade jag det som mitt första MGS och kände det mest som en rolig sandlåda att pröva massa saker i.
Jag tror det närmaste jag upplevt är steget från Fallout New Vegas till Fallout 4. Jag kunde inte sluta störa mig på att konversationerna var så andefattiga, det kände som att rollspelet sugits ut och det blivit ett helt annat typ av spel. Tror att jag möjligen skulle uppskattat det mer nu, efter att jag kört några survival-spel.

Just online skippade jag nästan helt, annat än att skicka soldater för att samla resurser. Jag håller med om att alla online tokens och sånt strunt är skräp, men det gick ju också att skippa helt för min del. Du får så småningom en sniper som kan skjuta igenom tung rustning, eller en ljuddämpad pistol också för den delen. Upplevde spelet som roligare när jag började variera sättet att spela, pröva på lite hagelbössor, vattenpistoler och så vidare. Önskar jag började göra det lite tidigare

Tack för att du läste! Har spelat lite till och från under många år, men blev till sist färdig.

Det är bra. Men tips är att pröva nya saker hela tiden. Spelet låter dig göra allt möjligt galet : D