Knack

Fyndade Knack väldigt billigt på Tradera för någon vecka sedan och nu när eftertexterna har rullats förstår jag någonstans varför det här spelet var så billigt som det faktiskt var.

Knack är en 3D plattformare som släpptes vid lanseringen av PS4 2013 med en artstyle som liksom alltid pokat lite på mitt intresse. Den doftar Pixar och spelets premisser kändes på förhand intressant, det här med att man spelar som en form av robot som kan suga upp omgivningen och göra sig större/mindre osv kändes ganska så kul. Plus det faktum att mannen bakom Mark Cerny jobbat med spel som Spyro, Crash och Ratchet and Clank gjorde att det ändå någonstans kändes som att det var värt att kolla in.

Vilket jag nu alltså gjort nästan tio år efter att spelet släpptes och well, detta var verkligen ingen höjdare. Artstylen är väl egentligen det enda lilla ljuset som jag finner här, det ser fint ut och är trevligt att ”vila” ögonen på en stund men ungefär där så slutar som sagt också spelets styrkor. Spelet känns mer som något som borde kommit ut till PS2 runt 2002, bandesignen är otroligt simpel och i många fall springer du mer eller mindre bara rakt fram i diverse generiska och som man ganska snart också märker återanvända korridorer. Det känns verkligen som ett hafsverk och flera gånger under spelets gång kommer jag på mig själv att sitta och fundera på om jag inte varit på det här stället några timmar tidigare. Det känns oerhört oinspirerat gjort och då har jag inte ens gått in på variationen av de fienden som man möter.

Högt räknat skulle jag nog säga att det finns runt 10(?) olika typer av fienden och kanske 12-13 olika skins. Några kastar föremål, andra försöker skjuta dig och några har svärd. Fruktansvärt tröttsamt och oinspirerat så att till och med dagens Netflix känns nyskapande. När det kommer till bossfighter är det inte mycket bättre, det är generiskt och oerhört tråkigt rent generellt, Super Mario 64 har bättre mekanik när det kommer till just bossar skulle jag vilja påstå.

Ytterligare en sak som ligger spelet i fatet är den urusla kameran, vid ett flertal gånger hoppar fienden ur bild och du får mer eller mindre gissa dig till var de finns någonstans. Man leker också med att göra det till en ”filmisk” upplevelse ibland och ärligt talat så blir det bara pajigt och vid några tillfällen så ser man knappt Knack själv. Hur kan något sådant ens passera en kvalitetskontroll? Fanns det ens någon kvalitetskontroll?

Spelet bjuder oss också på lite pussel, men tyvärr faller detta också väldigt platt. Visst, jag förstår någonstans att det här är ett spel som riktar sig till en yngre publik (mer om detta senare) men pusselmekaniken är hjärndöd verkligen. Dra i en spak och hoppa några gånger är ungefär det mest spännande som vi bjuds på. Allt som oftast blir också detta till ett frustrationsmoment då kameran återigen spelar spratt från tid till annan.

Märker att jag återkommer en hel del till ordet frustration i den här recensionen och det är verkligen det kvarvarande intrycket av Knack. Allra tydligast blir det här när det kommer till Knack och hans hälsa. Flera av attackerna i spelet dödar dig mer eller mindre direkt och jag begriper verkligen inte hur man tänker här när man å ena sidan helt klart riktar in sig på yngre spelare för att sedan göra saker som quick time events och liknande oerhört oförlåtliga. Det är ett designval som inte går att få något grepp om hur jag än försöker. Vad ville man egentligen? Stressades spelet ut för att vara i tid till släppet av PS4? Det är obegripligt.

Knack kan också uppgraderas under spelets gång när du hittar lite kistor och liknande som är gömda bakom förstörbara väggar. Detta var skoj under de första tio minuterna av spelet tills man inser att de här väggarna sticker ut så oerhört mycket att det liksom inte ens blir en sport att hitta dem. Senare i spelet så kan också Knack ”suga” åt sig olika element som Is, metall och eld för att göra sig starkare men också lösa några pussel. En simpel mekanik men som jag tycker ändå fungerar ganska så bra. Speciellt delarna när man suger åt sig metall är stundtals faktiskt ganska så kul när man får ducka undan magneter och liknande.

När det gäller story så är det en enkel historia om att ”rädda världen” som väl är habil, den funkar men inget som det slår gnistor kring. Spelet är också dubbat vilket jag tänker är ytterligare en liten hint om vilken grupp av spelare som man försökte att vända sig till här. Ljudbilden är också den helt okej och som sagt det enda som jag egentligen tar med mig är att spelet ser ganska så vackert ut.

Någonstans känns det skönt att jag nu har spelat igenom spelet, men jag kommer aldrig någonsin återvända. Knack är ett spel som har en enda styrka och det är dess artstyle i min bok, det ser fint och mysigt ut men så fort du greppar kontrollen och börjar spela så fullkomligen exploderar spelets brister. En sista sak som jag dock gillade lite var den tydliga blinkningen till Star Wars i slutscenen, det var lite kul men som sagt. Knack har sannerligen inte mycket att komma med och ärligt talat så borde nog ett öde likt ET-spelet varit mer passande.

Jasså? Hur var svårighetsgraden där? Nu har jag inte barn själv, men som jag skriver i recensionen så känns det lite som att man i första spelet inte riktigt visste vilken publik man vände sig till. Estetiken tilltalar ju barn och likaså historien, men spelmässigt? Det första Knack är väldigt oförlåtligt och min bild är att många barn inte riktigt tycker att det är skoj att dö gång på gång.

Låter ju helt klart bättre än föregångaren det där.

Din fyraåring klarade första bossen helt själv? Tog du skada två ggr där så dog du ju. Men han är kanske ett underbarn? Har svårt att se kids ha det lika lätt.