"Våga välja easy"
Väljer alltid Easy eller storymode om det valet finns.
Samma här. Är mer ute efter upplevelsen och handlingen än att dö i misär, svordomar och känsla av att färdas genom de sju helvetesringarna. Tur vi fortfarande har äventyrsspel och Nintendo för oss haha.
Apropos svårighetsgrad - intressant läsning om kommande FFXVI:
https://www.gamespot.com/articles/final-fantasy-xvi-producers...
(förlåt FZ för länk till en konkurrerande sida)
Helt rätt. Väljer ofta easy i den typen av spel där fiender vara blir tåligare. Känns så orimligt att det exempelvis ska krävas fem skott i huvudet på nära håll för att fälla en varg. Hellre då att de skruvar upp antalet vargar i en flock, eller ändrar hur snabba de är osv.
Precis. Det tråkigaste med högre svårighetsgrad är ju ofta bara att fienderna tål mer och skadar mer.
Hade varit roligare om de var snabbare, fick fler förmågor eller liknande istället.
I spel som uncharted håller jag helt med, Det är värdelöst med Bullet Sponges.
Men jag gillar svårighetsgrader som tvingar en att spela lite mer noggrant och utnyttja alla skills man har.
Shadow Tactics till exempel gör att man måste spela spelet bättre än på easy och normal. I golden eye och perfect dark lägger svårare svårighetsgrader till fler objectives på varje bana, det är också ett kul sätt att öka svårighetsgraden.
Men jag kör också ibland lite lättare än jag tänkt.
Mest tror jag att jag väljer standard nu för att jag har så många spel i backloggen, men när jag var liten hade jag inte så många spel och då var det ett kul sätt att utmana sig själv.
Jag tycker svårighetsgrader kan vara vettiga som i Celeste när det finns en accessibility mode.
Men inte så kul om det bara ökar fiendens hälsa och resurser.
Sen så är det fortfarande prestige att ha klarat något på svårast - iaf om det är något spel man försökt klara det på svårast i evigheter. Åtminstone är det kul att berätta om det till nära vänner : )
Spelar just nu Hogwarts Legacy och kände att normal var för lätt.. med för lätt i ett RPG så menar jag när känslan blir att det inte är kul längre med bättre loot eller moves eller ödsla tid på att uppgradera saker som inte ger en något iom att man redan klarar allt med lätthet.
Så jag bytte till Hard och kom strax därefter till slutstriden i ett quest (”Fire and Vice”). Det var lite svårt första försöket och jag dog. ”No problem, jag körde Elden Ring förra året, dö betyder bara nytt försök att göra bättre ifrån sig nästa gång.” Men vid försök två så insåg jag att man inte fick tillbaka sina consumabels (framför allt hälsodryck) man använt. Så istället för att varje död är ett tillfälle att lära sig och komma närmre målet så blev allt svårare för varje försök och till slut ”omöjligt” tills man blev tvingad att gå ner i svårighetsgrad.. det blev verkligen tvärtom-känsla mot det som Elden Ring gjorde så bra.. Sen kunde jag gå hem och fixa hälsodrycker igen och dra upp till Hard.. men nej väldigt dåligt gameplay-decision med consumabels och ett typexempel på hur man lätt kan misslyckas med att lägga ett spel på en konsekvent nivå svårighetsmässigt så spelare inte behöver växla fram och tillbaka. Att känna att man behöver växla svårighetsgrader är nog något som i min mening förstör immersion mest framförallt i spel som vill bygga upp en känsla av att man blir starkare och bättre genom spelets gång.
Beror nog på vad för typ av spel man spelar. Spelar man mycket button mashing action lir med twitch combat så kan jag tänka mig att man vill köra easy mode för att kunna ta det lugnt på den on rails spårvagn som sådana spel oftast är. Eller om man inte vill "spela" spel utan bara uppleva storyn. Det är inte direkt min kopp te.
I icke arkad action RPGs och strategispel däremot så brukar jag tycka att det är en betydligt behagligare upplevelse att spela på högre svårighetsgrader. Man får motstånd. Världen känns inte som en themepark bara för dig utan som en ogästvänlig plats där man får tänka till lite för att överleva. Att bygga karaktärer och lära sig spelsystem ger också mer nöje eftersom det kan vara skillnaden mellan att klara sig eller att misslyckas. I strategispel så krävs ofta de högre svårighetsgraderna för att de AI man möter skall ge nog med motstånd.
Ett modernt exempel skulle kunna vara Pathfinder Wrath of the righteous där man på mellan och lägre svårighetsgrader kan göra vad som helst i princip och kunna surfa igenom spelet utan problem. Men kör du på de högre svårighetsgraderna så börjar det spela stor roll hur du bygger dina karaktärer om du skall lyckas alls. De högre svårighetsgraderna krävs även för att all spelmekanik skall vara aktiverad. Finns fler och fler moderna exempel nu för tiden där man dummar ned spelmekaniken på lägre svårighetsgrader och aktiverar den fullt ut på högre. För att sänka tröskeln.
Lite av old school smaken från en svunnen tid där man fortfarande kunde bygga karaktärer "fel" i spel så de blev nästan omöjliga att klara, på normalsvårighetsgraden, för att man inte satt sig in i mekaniken.
Jag har märkt att jag oftast drar ner svårighetsgraden. Jag börjar som många andra på det förinställda men beroende på hur kul jag har och hur välbalanserat det känns så ligger jag antingen kvar eller drar ner ett hack. Har för lite tid att nöta och kan hända att jag är för dålig på spel också helt enkelt. Lustigt nog så känner jag mig trots det sugen på Elden Ring. Mest för den fantastiska atmosfären det verkar ha då.
Jag brukar förepråka raka motsatsen "Våga välja hard".
Förr i tiden spelade jag alltid spel på easy eller normal på första genomspelningen. För att sedan köra på en svårare svårighetsgrad på senare genomspelningar.
Men sen så insåg jag att tycker de flesta spel är som bäst när jag möter lite motstånd, måste tänka lite på vad jag gör och experimentera med de verktyg jag har tillgängliga. Speciellt relativt långa spel där man har många förmågor såsom Dishonored, Prey eller Witcher 3.
I dagsläget finns det ju så många spel, och väldigt få av dom spelar jag om. Jag ser många, både vänner och streamers, köra igenom spel på easy/normal. Det leder till att de flesta kör med rätt monotona spelsätt, rusar igenom banorna, experimenterar sällan med vad man kan göra i spelet och missar därmed också mycket av vad spelet har att erbjuda.
Med det sagt, jag har inga problem med att sänka svårighetsgraden om leder till för mycket frustration eller om man bara vill susa igenom spelet för att se hur det slutar.
Ja, ibland måste man absolut det med vissa spel, för det är inte speciellt kul att göra om och göra om.
Spelar aldrig easy eller normal om det är ett mindre än 20 år gammalt spel. Är för mig ganska meningslöst annars, då tittar jag hellre på en film. Det har inget med prestige att göra, däremot utmaning. En av de basala grundidéerna varför spel uppfanns är utmaning.
I äldre spel från 90-talet och början av 2000-talet är "normal" dock så pass svårt att det motsvarar ofta dagens "hard".
Dagens "normal" svårighetsgrad av gameplay är inte anpassad för medelspelarens begåvning. Det är gjort för en 10-årings begåvning trots att spelen är ålderssatta ofta för minst 15 år och är så uppenbart marknadsförda mot tonåringar och vuxna. Det borde heta "easy".
Mediet har utvecklats under åren åt helt fel hål enligt mig, och idag görs de flesta AAA storspel mestadels som interaktiva filmer med snitslade banor, scripts, allsköns questmarkörer, eagle vision och allt sånt som jag avskyr. Där systemen med loot, uppgraderingar, skills och perks är så lättgenomskådade att man automatiskt ser vad man ska välja för maximal framgång. Spelen spelar nästan sig själv och utvecklaren styr totalt min upplevelse.
Jag vill klura ut själv vilken strategi som är bäst, var jag ska gå, vilka skills jag ska välja. Inte att spelet väljer åt mig. "Gå hit!", "Välj här för god mode!", "Kolla på vår coola cut-scene!". Så otillfredsställande.
Det är egentligen inget fel att bara vilja uppleva ett spel för story och miljö, men jag gillar inte att den allmänna kulturen kring spel förskjutits så mycket och blivit så fördummad. Problemet är om den stora massan lär sig att allt ska vara så lättuggat. Det drabbar ju mig som spelar för utmaning då alla storspel görs för lätta helt enkelt.
Memento Mori
Tycker spel där man kan ställa in detaljer på svårighetsnivån är de bästa, då kan man skräddarsy det hur man vill. Jag gillar inte heller spel där fiender tål "för" mycket, men har inget emot om jag själv dör snabbt, så om det går t ex att ändra sådant är det nice.
Det är ju många ggr så i strategispel, inte lika ofta i fps. Skulle jag göra ett fps skulle det vara så dock.
Men med svårighetsgrader, det är så underutvecklat.
Som många påpekat, när många spel på "hard" ger fiender ökad hälsa leder det ofta till att de bara tar längre tid att nöta ner, inte att strider nödvändigtvis är svårare. Det blir effekten i tex Skyrim och Assassin's Creed. Urtråkigt.
Det är få spel som tex ökar antalet fiender på svårare nivåer, eller som låter en specifikt välja att fiender gör mer skada men behåller samma hälsa och vice versa. Det är få spel som låter en justera auto-aim eller auto-target eller vad det heter (I Red Dead kan man göra det, men jag avskyr att det enda sättet göra Red Dead svårare är att lätta på eller helt avaktivera auto-target. Det borde erbjuda fler sätt att justera svårighetsgraden).
Att spel gör att fienderna blir snabbare och smartare på högre svårighetsgrad kan man bara drömma om, det verkar vara för svårt/tidskrävande att implementera. AI i spel är löjligt primitiv fortfarande. Vi behöver en AI-revolution.
För mig är nivån i Souls-spel perfekt. Det är som en skänk från ovan att få spela Souls-spel. Jag önskar att man i alla spel kunde justera svårighetsgraden så de gav samma utmanande, riktigt svåra upplevelse.
Memento Mori
GoT ligger nära i framtiden för mig så det här var ett intressant inlägg! På vilket sätt menar du att svårighetsgraden inte appliceras på samma sätt när det gäller bossarna?
Jag spelade det för två år sedan, så jag minns som sagt inte säkert så rätta mig gärna om jag har fel här! Men jag har fått för mig att det var annorlunda med bossarna, att man dog väldigt lätt men att de hade enormt med HP.
Jag spelade det för två år sedan, så jag minns som sagt inte säkert så rätta mig gärna om jag har fel här! Men jag har fått för mig att det var annorlunda med bossarna, att man dog väldigt lätt men att de hade enormt med HP.
Aj då, då lär det bli normalläget för min del ändå trots allt. Tack för svar!
Konsolgubbe
Apropos svårighetsgrad - intressant läsning om kommande FFXVI:
https://www.gamespot.com/articles/final-fantasy-xvi-producers...
(förlåt FZ för länk till en konkurrerande sida)
Skrev en skvätt om det i min förhandstitt, men kul att läsa om det lite mer på djupet. Blir nog en nyhet idag! Blir fint att bena ut exakt vad det innebär i praktiken.
En Bamseponny av folket
Älskar nar man får tänka och vara lite försiktig, med betoning på lite.
När bullet sponges tar över, så fiender bara tar mer skada och inget mer så är det värdelöst.
For tungt storydrivna spel så normal eller easy helt klart när det ger mig mer underhållningsvärde.
Andra spel kan bli hard om de nu implementerar det på rätt sätt, vilket tyvärr få av dem gör.
Never underestimate the power of stupid people in large groups!
Självklart får alla välja vilken svårighetsgrad de vill, däremot känner jag själv att Hard är det nya Normal. Kan inte komma på ett enda spel där jag spelat på Easy. Men det är precis som Fredrik säger, jag spelar för att det är kul och om jag aldrig riskerar att misslyckas ser jag inte nöjet. Vill jag bara ta del av en story ser jag en film, serie eller läser en bok. Spel är interaktivitet för mig. Om jag inte utmanas i tanken eller i motorik då kan jag lika gärna skippa det spelet.
Halo är ett utmärkt exempel där Bungie själva sa att Heroic (Hard) är den svårighetsgrad de tycker att spelet ska upplevas i, inte Normal. De har reglerat svårighetsgraden lika mycket med fiendens AI som din och deras hälsa, kort sagt. Spelar du på Normal eller Easy möter du "mer korkade" fiender och du som spelare behöver inte nyttja spelets hela stridssystem för att vinna. Gears of War är ett annat exempel. Det är en cover shooter, men om du spelar på Normal eller Easy behöver du mer eller mindre aldrig nyttja skydden och hela det system som togs fram för att skapa intensiva strider där kulorna viner kring ditt huvud. Det blir helt enkelt ett annat spel beroende på vilken svårighetsgrad du väljer.
Sen håller jag med flera andra, jag tycker generellt bäst om spel utan svårighetsgrad. Där dina beslut och ditt sätt att spela är det enda som avgör hur svårt motstånd du kommer möta. Soulsborne <3
Väl skrivet, och det känns som att det finns en (ibland uttalad, ibland outtalad) elitism kring det där med svårighetsgrader i spel, alltifrån en från utvecklarna inbakad "the game as it was intended to be played" på en specifik svårighetsgrad till allsköns kreti och pleti som kräks ur sig "höhö git gud", när underhållningsformen i mångt och mycket faktiskt är individuell.
Rätt vansinnigt att det ska finnas någon press att spela på någon specifik svårighetsgrad, eller för den delen någon tabu att (i enkelspelarmiljöer som inte påverkar andra) köra med fusk eller moddar som gör spelet subjektivt lättare. (Läs: mer roligt för den individuelle spelaren som väljer att spela så.)
Spela som DU vill, det är det fina med spel. Och precis som en del nämnt i tråden kan det bli lite trist när "svårighetsgrader" egentligen mest utgör hur lång tid vissa saker tar (så som att definiera mängden hälsa fiender har), men det skiljer ju sig så klart från spel till spel.
Vill just du köra på svåraste svårighetsgraden och känna utmaning (och kanske stundtals frustration) när du spelar? Helt okej.
Vill du i stället köra på lättaste svårighetsgraden och uppleva en story eller leka lite mer? Också helt okej.
Vill du göra något mittemellan, eller något helt annat? (Så som modda in variabler som inte var satta av utvecklaren.) Också okej.
I tävlingsmiljö blir det en annan femma, men jag känner personligen att dessa aspekter måste vara opt-in, inte att man ska pådyvlas dem i precis allt man gör. Speciellt i spel som är gjorda för att spelas solo.
Såg att Pathfinder-spelen nämndes tidigare (tack, @Aletheides), och där måste jag säga att jag gillar hur de gjort inställningarna för svårighetsgrader - du kan påverka specifika variabler rätt individuellt, du kan exempelvis köra permadeath samtidigt som fienderna har mindre hälsa och skada än standard, om du så vill. Och ja, ställer man in inställningarna "rätt" (eller fel, beroende på definition) kan spelet, precis som med TTRPG-regelverket, bli extremt oförlåtande.
Jag håller dock inte med de som säger att spel "utan svårighetsgrad" är rätt väg att gå, jag anser att valmöjligheterna för varje spelares individuella spelupplevelse ska ligga hos spelaren, och ju fler valmöjligheter desto bättre, i princip.
Personligen spelar jag oftast för att leva mig in i något - och där förstår jag inte riktigt jakten på balans eller någon specifik välpolerad svårighetsgrad alltid. Verkligheten är då rakt inte balanserad, och det känns inte som att särskilt många fantasimiljöer är det heller. Spelar jag som en elitsoldat med den bästa utrustningen pengar kan köpa och med mer träning än majoriteten av övriga beväpnade styrkor man sannolikt träffar på (Mass Effect som exempel) förstör det för mig inlevelsen rätt kraftigt om man blir utmanad av några random gängmedlemmar.
Å andra sidan vill jag att spel som Fallout ska kännas mer utmanande, men inte nödvändigtvis just vad gäller fiender - deras förutsättningar (sett till kvalitet på utrustning och träning, ex.) är ju i regel också rätt värdelösa i en värld som gått åt helvete. (Undantaget grupper som Enclave eller BoS.) Men världen ska för mig gärna kännas mer oförlåtande.
Dagens "normal" svårighetsgrad av gameplay är inte anpassad för medelspelarens begåvning. Det är gjort för en 10-årings begåvning trots att spelen är ålderssatta ofta för minst 15 år och är så uppenbart marknadsförda mot tonåringar och vuxna. Det borde heta "easy".
"Kul" fördom. Jag har spelat en hel del multiplayer (så väl PvE som PvP) i en rad spel, och jag hatar utmaningar trots att jag brukar prestera rätt hyfsat. Kört alldeles för mycket WoW genom åren, och har både tankat och dps:at hyfsat väl i rätt fokuserade raidguilds, men utmaningarna med wipes och försök igen och igen tyckte jag var det överlägset tråkigaste med spelet. Visst, det var kul när man väl lyckades, men för mig vägde det inte upp utmaningarna, inte i närheten. Var bara gemenskapen som fick mig att göra det överhuvudtaget.
Mediet har utvecklats under åren åt helt fel hål enligt mig, och idag görs de flesta AAA storspel mestadels som interaktiva filmer med snitslade banor, scripts, allsköns questmarkörer, eagle vision och allt sånt som jag avskyr. Där systemen med loot, uppgraderingar, skills och perks är så lättgenomskådade att man automatiskt ser vad man ska välja för maximal framgång. Spelen spelar nästan sig själv och utvecklaren styr totalt min upplevelse.
Fler och fler spel idag lägger in saker som "immersive mode", där du kan i praktiken stänga av hela UI:t.
Jag brukar förepråka raka motsatsen "Våga välja hard".
Med tanke på Souls-spelens (och "Souls-likes") framgång så känns det i allra högsta grad som att folk "vågar välja hard".
Eller går det kanske inflation i begreppet? Spel *måste* vara mer och mer utmanande hela tiden? I så fall, varför?
Haha det är ju klassiskt dock
https://www.svg.com/img/gallery/the-greatest-difficulty-setti...
Behöver ju inte betyda att det är rätt. Men visst, en del spel gör det ju till lite av en grej.
För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.
Jag var länge en ”try hard” som alltid spelade alla spel på svåraste. Det var när spel var tillfredsställande att klara av på svåraste.
Idag kan jag inte bry mig mindre. Jag kör på normal och är spelet tillräckligt bra så kan tänka mig att spela om det och höja till svåraste men oftast tröttnar jag pga hjärndöd spelmekanik och då kan jag dra ned till lättaste bara för att slippa skiten.
Jag orkar helt enkelt inte nöta samma sekvens i ett spel om och om igen. Det är inte roligt längre och ger mig absolut ingen tillfredsställelse ändå.
Jag är blivit en extremt casual spelare.
Håller med till fullo om God of War. Är jag en förbaskad gud är det enbart gudar som ska bjuda på motstånd. Men ett troll eller någon påfågel till valkyria? Bör dö om jag rynkar på ögonbrynen.
Så här i efterhand var det nog mitt största problem med spelet över lag. Kratos kändes som en trött gladiator snarare än en gud.
När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.
Nope, spel utan utmaning är för min del helt poänglöst. Vill man spela igenom ett spel endast för story så sure, men det blir inte roligt i längden även om storyn är bra, då känns det som en film eller serie där det enda jag gör är att springa mellan cutscenes :/. Däremot så tänker jag inte klaga på någon som gör det, spela spel hur du vill, vem bryr sig?
Vilken trevlig krönika!
För mig varierar det enormt beroende på spel. För mig är inlevelse väldigt viktigt och då är det alltid en kamp mot bullet sponges och monstergarderober... två saker jag ogillar som gärna blir mer irriterande ju högre svårighetsgrad man spelar på.
I stealth-fokuserade spel kör jag gärna så svårt som möjligt för att ge den rätta nerven till spelandet. Likaså i strategispel, där jag vill ha starkt motstånd och i äventyrsspel med så svåra pussel som möjligt. I mer storyfokuserade actionspel så handlar det ju mer om att uppleva en värld, berättelser och karaktärer snarare än att banka hejvilt på en HP-klump som ju inte är särskilt givande i sig så där blir det till att justera nedåt vid behov.
Överlag så beror det helt på spelet, hur svårighetsgraderna är konstruerade och hur jag själv känner för spelet. Lägger ingen prestige i det.
Jump in.
Jag själv har gått ifrån att ha fuskat mig igenom typ alla spel på ett eller annat sätt till att bara köra Normal. Fuskandet började i slutet på 90-talet när det var larvigt lätt att fuska på PC. Det har väl mest handlat om just PC eftersom det varit så lätt att fuska med konsolkommandon i många spel eller så kallade "trainers".
Jag tror att brytpunkten var Skyrim faktiskt. Det kändes inte rätt att fuska även om man efter 200 timmar i spelet var så OP att det kändes som att man fuskade. Witcher 3 är ett typiskt spel jag hade fuskat i förr i tiden. Jag körde jag fast i combat (läs: dog hela tiden) och det dröjde ett år efter release innan jag körde igen och spenderade MÅNGA timmar i spelet.
Eftersom jag kört Xbox under alla år så började jag bry mig mer och mer om achievments och de var förr ofta låsta till Normal. Eller så var det helt enkelt så att du inte kunde få en viss achievment för att du bytte svårighetsgrad mitt i spelet. Idag verkar det vara helt borta och man fokuserar ofta på andra saker i spelen till min glädje.
Jag brukar förepråka raka motsatsen "Våga välja hard".
Förr i tiden spelade jag alltid spel på easy eller normal på första genomspelningen. För att sedan köra på en svårare svårighetsgrad på senare genomspelningar.
Men sen så insåg jag att tycker de flesta spel är som bäst när jag möter lite motstånd, måste tänka lite på vad jag gör och experimentera med de verktyg jag har tillgängliga. Speciellt relativt långa spel där man har många förmågor såsom Dishonored, Prey eller Witcher 3.
I dagsläget finns det ju så många spel, och väldigt få av dom spelar jag om. Jag ser många, både vänner och streamers, köra igenom spel på easy/normal. Det leder till att de flesta kör med rätt monotona spelsätt, rusar igenom banorna, experimenterar sällan med vad man kan göra i spelet och missar därmed också mycket av vad spelet har att erbjuda.
Med det sagt, jag har inga problem med att sänka svårighetsgraden om leder till för mycket frustration eller om man bara vill susa igenom spelet för att se hur det slutar.
Jag håller med till stor del. En stor del av det roliga i utmanande spel är att själv lista ut synergier mellan olika förmågor och olika spelsystem. Som till exempel party based spel som dungeon crawlers med permadeath. Man ser dock en trend att möjligheten till synergier skippas i nya AAA spel för att allt skall vara så "streamlined" som möjligt. Till och med på remakes av äldre spel så dummas spelsystem ned.
Ta till exempel online spelet The Secret World som hade ett karaktärsbyggessystem och stridssystem som byggde på att du fixade synnergier mellan dina två valda vapen och deras förmågor. När det gjordes en "classic" relaunch av spelet så hade det dummats ned så fruktansvärt till den nivån att synergier inte längre var möjligt. Det var inte ens en valmöjlighet. Alla vapen var nu ett spikrakt färdighetsträd där spelaren inte behöver göra några val. Det hade ansetts vara för komplicerat för en massmarknad att tänka själv i spel.
Jag kör till exempel Dungeon Crawlern Labyrinth of Galleria: The moon society just nu. Det är inte permadeath i det men som i de flesta spel av den här typen så är mycket fokus på hur man bygger sitt party över tid. Man har fem party slots för sitt party "the witch brigade" och man bygger alla karaktärer själv. Varje slot, coven som de kallas, kan du köra mellan en till tre attackers och mellan noll till sex supporters beroende på slots i den soul pact man använder. Så det är väldigt mycket party byggande där man inte bara tar hänsyn till de fem covens synergier mot varandra utan även synergierna inom varje coven mellan de karaktärer man har tagit med där och deras klasser samt skills. Man låser även upp fler klasser osv under spelets gång. Det är mumma. Kör även där på hard för mer utmaning som kräver bättre koll på spelsystemet.
Det är inte superhög budget men det är fruktansvärt kul och det är därför jag spelar spel. Filmer kan jag se på TV eller ännu bättre läsa en bok om jag bara vill vara med på en resa utan att utmanas