The Medium - skräck längs snitslad bana

Bloober Team har fått ansvaret för remaken av det närmast heliga Silent Hill 2. Om inte av någon annan anledning kan det vara värt att ta en titt på den polska studions senaste spel, The Medium. Finns det potential här eller bör vi bli oroliga?

The Medium handlar om Marianne, en kvinna med förmågan att befinna sig i vår värld och ett slags parallell andevärld samtidigt. Hon har alltid varit annorlunda, får vi veta, men i inledningen av spelet vet vi väldigt lite om hur detta kommer sig.

Inför lanseringen skröts det om att dessa två samtidiga perspektiv var möjliga endast på den nya hårdvaran. Så kanske det är. Men i övrigt är det svårt att se The Medium som en klockren nextgen-titel. Varken miljöer, karaktärer eller animationer imponerar särskilt. Du hittar en hel del spel till PS4 som är betydligt snyggare än så här.

Styrkan i The Medium är snarare atmosfären. Bloober Team har lyckats ganska bra här. Vi möts av nedgångna miljöer som bitvis ser postapokalyptiska ut. Att se samma miljöer ur två perspektiv tillför också någonting extra, men detta är lite av ett nyhetens behag som inte känns lika spännande efter några timmar som det gjorde i början.

En lite fiffigare effekt är att Marianne inte bara kan se världen i två dimensioner utan också kliva ur sin kropp och därigenom ta sig till platser som hennes fysiska jag inte klarar. Detta använder sig Bloober flitigt av i spelets pussel.

Någon fri utforskning är det inte tal om, tvärtom är The Medium extremt linjärt. Jag gillar linjära spel, men här får spelaren i princip följa en snitslad bana med massor av osynliga väggar. Jag undrar varför Marianne inte ens kan kliva över en trottoarkant utan måste springa runt. Hon klarar ju att kliva upp på containrar som är betydligt högre. Hennes rörelsemönster bär spår av Resident Evil från 90-talet, och det sägs inte i någon positiv bemärkelse. Detta är den gamla skolans speldesign. Men så är också Silent Hill och Resident Evil tydliga inspirationskällor.

The Medium innehåller inga strider att tala om. Marianne är ingen Leon Kennedy utan måste gömma sig, smyga förbi eller använda omgivningen till sin fördel för att ta sig vidare. En återkommande fiende är The Maw (röstskådespelad av Troy Baker) som är lätt obehaglig men också väldigt repetitiv.

Tempot är lågt och berättelsen nystas upp långsamt. Vi ges ledtrådar genom att låsa upp minnen. Bit för bit läggs ett stort pussel som till en början intresserar mig föga men som under spelets sista timme börjar bli riktigt intressant. Slutet är betydligt bättre än huvuddelen av spelet, och detta gör att jag trots allt vågar hävda att The Medium är värt en chans, trots sin medelmåttighet.

Vad säger då The Medium om Bloober Teams kommande projekt Silent Hill 2? Jo, att teamet behärskar grunderna i vad som gör ett skräckspel intressant. Här finns både atmosfär och en förmåga att berätta en historia. Men de behöver höja sig flera snäpp, för nästa spel är något helt annat. Det får bara inte bli medelmåttigt. Det är för viktigt för alltför många.

Det är inte ett särskilt långt spel heller, så gillar man genren kan man investera tiden och få en bitvis intressant berättelse. Och en rytande Troy Baker. Alltid något.