[TD] Krönika - Brev från City 17

[TD] Krönika - Brev från City 17

Trots att Valve “nyligen” släppte “Half-Life: Alyx” (2020) - finns det en sammanhängande oro i världen att vi aldrig kommer få se ett Half-Life 3. Spekulationerna varför det är så är många. Valve är inte längre den spelutvecklare vi en gång kände, och Gordon Freeman är måhända utdaterad och utbränd, ersatt av andra slags hjältar som inte beroende av vare sig glasögon eller kofot, eller för den sakens skull, ett behov att landa fint i minnet och hjärtat hos dem som en gång uppskattade hans äventyr. Trots logiken i denna tankelek är han är oerhört saknad. Jag tror jag vet varför.

Vi börjar först i det fiktiva, i en framtid som närmar sig oss med stormsteg (skrivet av krönikeförfattaren).

3:e November 2033, City 17

Hej daleki drug (min avlägsne vän), jag och Similja anlände till City 17 för någon dag sedan. Vi gömde oss på ett automatiserat tåg som stannade på stationen i den vita skogen. Sedan vår far blev hjärntvättad av de grå varelserna, kunde vi inte stanna kvar. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som den dagen då de tog far, och jag vet inte om jag kommer kunna skydda min bror från harm, men nu är vi i varje fall i utkanten av staden och ska försöka ta oss fram till motståndsrörelsen. Ikväll har vi tagit skydd i ruinerna av en förstörd byggnad, och hela tiden bär jag väskan nära mig med det tjocka kuvertet och berättelsen som finns i det.

Innan jag nedtecknar berättelsen för dig, måste jag berätta om en märklig dröm. Det var så att jag vaknade mitt i natten och fann mig själv ute på havet i en fiskebåt. Jag hörde hur en radio skickade ut stilla musik i natten och blev märkbart lugn när tonerna virvlade upp mot de tindrande stjärnorna. När jag vände mig om för att ta reda på vem som styrde båten, såg jag en mager man i svart kostym le mot mig. Han stirrade mig rakt in i ögonen och snart hörde jag en röst som verkade vara min egen. Rösten var upptagen i en dialog med något okänt väsen och jag hörde hur de diskuterade att ‘människan”, det var säkert mig de menade; var en passagerare i min egen kropp, och varelserna som studerade mig, eller egentligen oss, var etnografer som försökte kartlägga hur de kunde få användning av oss på bästa sätt. Du kan tro att jag bara skrek rakt ut i natten, för deras samtal skrämde mig. De pratade om en verklighet jag aldrig skulle vilja se hända; ändå visste jag att det jag upplevde var sant. Någon annan hade stått där jag stod och upplevt samma sak. Kanske kunde denne ‘andre’ rädda oss?

(Fortsättning följer . . .)

Den 16:e September år 2004 satt jag och svor åt datorn. Jag hade precis köpt “Half-Life 2” på den lokala spelaffären och skyndat hem med svetten rinnande uppför ryggen. Skrivbordet var tömt på föremål, förutom en kall, svart dricka som bubblade och var förförisk, samt en ask purfärska Delicato-bollar som drog i näsvingarna. Jag var redo att sätta igång; hela kroppen darrade, det var nu det skulle ske, eufori! Det var äntligen dags att påbörja ett nytt äventyr med protagonisten Gordon Freeman. Den senaste gången vi träffats, hade varit i mitten på år 1999, och det mötet hade givit mersmak.

Processen att registrera och aktivera HL2 var allt annat en angenäm, men när jag fick igång proceduren tog det inte lång tid att installera spelet och komma igång. Det som mötte mig först var Source-motorn; ett abstrakt väsen kreerat i C++ för att ge oss spelare, en alldeles unik upplevelse; och så blev det verkligen. Precis som i fallet med Max Payne (läs en tidigare krönika), spelade jag det från morgon till kväll. Jag var totalt uppslukad och glömde allting omkring mig.

Det som den stumma spelkaraktären Freeman gav mig (ännu en gång), var en känsla att jag kunde påverka min spelvärld och ta mig ur en mycket knivig situation. Trots att jag ständigt utsattes för faror och hjärnan var överbelastad av att hitta snabba lösningar på mina problem, kände jag mig så pass stark och målmedveten att jag skulle klara av det. Valve hade självfallet kämpat hårt för att ge mig den känslan, och det hade de lyckats väl med.

Jag kände till Half-Life och spelvärlden sedan långt tidigare, och var en av de allra första att hylla det tämligen nya spelföretaget sedan jag testat “Half-Life: Uplink”, den fantastiska demon som jämnade allt motstånd med marken på den tiden det begav sig. Trots att upplägget till en början var snarlikt andra spel (en tyst hjälte försöker rädda världen genom att banka skiten ur utomjordingar), var det helheten, detaljerna och den unika fysikmotorn som gav dem ett rejält försprång in i framtiden.

Vad många inte vet om är att Valves Sourcemotor är modifikation av företaget Havoks “Physics”-motor. Fysiksimuleringar som denna mjukvara kan åstadkomma har vi sett i över 700 spel. Ett spels motor är dess ansikte utåt, och fråga vilket fan som helst av något spel och de kommer säkert hylla motorn lika mycket som spelets hjälte.

Jag räddade Gordon flera gånger under ett par veckors tid och var golvad efter upplevelsen. När jag senare spelade andra spel, kunde jag inte hjälpa att jämföra Valves kreation med andra i genren, ofta var det ingen som kom i närheten av HL, och det var just då, när denna jämförelse tog sin början, som man - de flesta gamers som älskar HL, började ge näring åt det stora monster som idag är det uteblivna HL3, eller rättare sagt, föreställningen om storheten som det skulle kunna leverera.

Varför är “Gaben” och company så tysta kring det här? Kommer det ett spel eller inte, har Gordon fastnat med skägget i brevlådan eller har de helt enkelt fått kalla fötter? Jag tror inte svaret är så enkelt. Lite då och då har vi fått nyheter som rört utvecklare som påbörjat spel som skulle bli HL3, eller i varje fall någon fortsättning på det, men de flesta har lagts ned. Även manusförfattare har räckt upp handen och sagt något i stil med: “Så här skulle HL3 bli, men . . .” - sedan får man själv fylla i resten.

Jag har ofta undrat var man fastnade i berättelsen om Gordon; kunde det ha något att göra med “Combine” var som en “blue-print” från något tidigare skede av mänsklighetens historia, och på detta sätt vanskligt att behandla? I spelen är det ett totalitärt utomjordiskt imperium som har erövrat och ockuperat jorden, och därmed satt P för allt som har med naturlig utveckling att göra. Enligt spelen har de förfogande över en mycket avancerad och tekniskt sofistikerad styrka som vi ständigt är i luven på. Dessa använder ett brett utbud av vapen, fordon och andra verktyg för att upprätthålla sin kontroll över planeten och kuva mänskligheten. Frågan vi ställde oss i början och i slutet av HL2, var om vi skulle orka hela kampen ut? Tittar vi på facit idag, tydligen inte. Combine-invasionen består av flera olika arter som har underkuvats och integrerats i “de ondas” imperium, inklusive Overwatch-soldaterna som vi möter i spelen. Vissa har säkerligen trott att det är “G-man” som är deras ledare, men så är inte fallet.

Jag citerar “The Half-Life & Portal Encyclopedia”:

“G-Man är anställd av ‘The Employers’ som är en gåtfull grupp som befinner sig i en sorts evig konflikt med det interdimensionella utomjordiska imperium som kallas Combine.”

Detta finner jag väldigt intressant och det är inte svårt att dra paralleller till Star Trek och den fullkomligt irriterande “Q” som retade gallfebern på Jean-Luc Picard och resten av besättningen på “Enterprise”.

Jag citerar “Memory Alpha”:

“Q-kontinuumet var ett extradimensionellt existensplan som beboddes av en ras av varelser kända som Q. Termen kunde också referera till själva Q-samhället. Som ras var Q odödliga, men inte absolut allvetande eller allsmäktiga. De hade förmågan att förändra, skapa eller förstöra praktiskt taget alla former av materia eller energi och att påverka tiden på i stort sett vilket sätt som helst.”

Minns ni slutet på HL2? Det gör jag. G-man är onekligen kusin med Q-varelserna i denna del av det allomspännande kulturella medvetandet.

Om vi gräver vidare i vår egen uppfattning om händelserna i HL-universet, möts vi kanske av den rädsla som har med den mest totala uppoffring i livet att göra. Vad är vi egentligen redo att dö för? Vad är egentligen en kultur, och hur tar vi hand om våra medmänniskor? I Gordon Freemans skor behöver vi inte ställas inför den panikångest det skulle innebär att gå från konflikt till konflikt. Han gör det i vårt ställe, och när han dör kan vi återuppväcka honom.

Trots att HL och så många andra spel i liknande genre enbart är spel, finns det nog något inom alla oss som väcks till liv. Jag syftar på den kittlande känsla vi känner i huvudet och hjärtat att vi ska klara oss genom vad livet än kastar på oss, och av just den anledningen är vi inte beredda på att överge Gordon. Vi ska följa honom till världens ände om så behövs. Hans kamp är också vår kamp, men egentligen är det kanske tvärtom . . .

Det finns ingenting i världen som är mer hemskt än konflikter och krig, ändå fortsätter vi fascineras av denna mörka sida av mänskligheten som nattfjärilar dras till ljuskällor. Enligt historikern Drew G. Faust, tillika rektorn för Harvard Universitetet i Cambridge, Massachusetts, handlar denna oemotståndliga dragningskraft om att man vill utforska och bli inspirerad av något som hon benämner som:

“. . . (the) boundary of the human, the inhuman, and the superhuman”.

Vi har redan sedan vi var små varit medvetna om att människor kan göra de mest hemska saker mot varandra, men även det motsatta. Barnböckerna berättar om fantastiska bragder utförda av både människor och djur. Det är någonstans där, i detta gränsland mellan barndom och upplysning som världsbilder rämnar och förstärks. Gordon är en sådan hjälte vi gärna vill ska lyckas, och hans stumma dragningskraft skapar just denna idol vi inte kan vara utan.

Vi återvänder till våra två vänner som vilar i ruinerna utanför den Vita Skogen. De är på väg mot en hemlig destination med en berättelse som kan vända konflikten till deras fördel.

4:e November 2033, City 17

Daleki drug, den är nu morgon den femte dagen. Vi somnade utmattade igår och när vi vaknade förstod vi vad vi skulle bli tvungna att göra om det skulle vara så att vi inte kommer fram. Det jag måste göra nu är att föra vidare de vittnesmål vi fann på de digitala banden. Vi transkriberade hela berättelsen i dunklet i en källare i två veckor och lyckades sedan fly. Vi vet inte vem det är som har skrivit berättelsen, men den ger oss hopp. Vi är inte ensamma . . .

* * *

Horden av Antlions verkade aldrig avta i skogsgläntan där helikoptern störtat och fattat eld. Under den sargade farkostens brinnande buk fortsatte den automatiskt aktiverade ljudkanonen sitt rytmiska dunkande. Den höll de insektsliknande monstren på avstånd samtidigt som svart rök steg mot skyn. Medan ljudet av Striders klampande växte sig allt högre, de mycket höga, trebenta och kanonförsedda övervakarna, drog roboten Dog skyndsamt ut de medvetslösa kropparna ur vraket och satte fart med Gordon och Alyx över det mörknande landskapet i Outlands. Han siktade in sig mot det stora isberget han kunde se i fjärran, och ställde in koordinaterna i sitt portabla system för att lättare kunna navigera genom den snåriga skogen.

Skottsalvor bakom honom sprängde upp jord och stenfragment de första kilometrarna, men efter hand, när Dog slutligen började skutta från sten till klippa, från kulle till berg, kunde inte Antlions, Striders eller envetna soldater hålla den snabba takten. Några militärfordon eller helikoptrar verkade inte heller ha mobiliserats så snart efter deras krasch i skogen.

Efter den första etappens flykt, stannade Dog till vid ingången av en gruva och lade ned kropparna en stund på marken. Han kikade omkring en stund i landskapet efter Combine soldater, men kunde varken uppfatta rörelse eller någon annan misstänksam aktivitet i närheten. Han plockade varsamt upp kropparna och bar in dem i det mörka gruvsystemet.

Sex timmar senare, hade Dog mödosamt tagit sig genom en labyrint av gruvgångar och äntligen kommit fram till foten av isberget. Där hade han, vid ingången till ett övergivet schakt, omringad av glödande ljuslarver lite varstans, samlat ihop trästycken från ett förfallet hus i närheten och byggt ett temporärt skydd. Den brokiga samlingen av träbitar och ruttnande plankor placerade han precis framför ingången som en täckande vägg.

När Dog lagt Gordon och Alyx på marken, sträckte han ut kolofonen som utgjorde den flexibla delen av halsen, och öppnade visiret som ett paraply över dem. Han aktiverade värmedioderna kring sitt artificiella öga och skruvade upp effekten till max. Dog visste att människor kunde dö av kyla, men nu skulle de i varje fall vara säkra i åtminstone 72 timmar, sedan skulle hans batteri var helt urlakat och deras öde okänt.

Dog stängde ned alla onödiga funktioner i sitt system utom värmedioden, och satte sig själv på standby. Utanför schaktet var det beckmörkt, och isande vindar fortsatte stryka längs bergsvägen och den frusna marken.

Mannen slog upp ögonen i grottan och ryckte till.

Ovanför honom hovrade ett starkt, rött sken som verkade komma från en glödande miniatyrsol. För ett ögonblick trodde han att de svävande missfostren hade hittat dem igen, och att de nu stod i begrepp att avsluta det som de hade påbörjat. Mannen for upp och sträckte ut armarna i en försvarande gest.

“Gordon . . . Jag berättade att du skulle förvänta dig det oväntade, och här är vi nu; i början på något nytt, men i slutet på något annat. Jag vet vad du tänker; jag hör det i mitt hela väsen, så jag råder dig att vara helt tyst. Det finns så många andra än mig som skulle kunna höra vad som sägs. Just nu råder jag dig att vara stilla. Du är i säkerhet.”

Gordon sneglade upp mot den stora figuren som slokade över honom och Alyx och blev med ens lite lugnare. När han förstod att det var Dog som vakade över dem, tittade han mot ingången av schaktet. Figuren han sett så många gånger förut, klev in det lilla hålrummet och såg sig omkring.

“Det här hade jag inte förväntat mig, men så hamnar du alltid på de mest fantasifulla platser. Påminn mig en gång att berätta om City 13, och händelserna som utspelade sig före jordbävningen. Men nu springer jag händelserna i förväg. Jag ser att kvinna du håller av är här med dig, och den där stora tingesten. Människor skapar de mest förunderliga ting med sina händer.”

Mannen lyfte upp handen och strök rakt genom Dogs kropp. Dog skakade till och ett surrande ljud hördes. Det verkade som om hans batteri höll på att laddas. Gordon blundade och kände hur tröttheten överrumpla honom. De hade alltså överlevt kraschen i skogen, men hur länge skulle de klara sig?

“Tyvärr måste jag tynga ditt sinne”, sa G-man. “Din resa är inte slut. Precis som jag berättade för den nu avlidne Eli är det av stor vikt att ni beger er till Borealis.”

G-man ställde sig bredvid Gordon som nu såg ned på Alyx med ett bekymrat uttryck i ansiktet. Han kände hur dennes hjärta bultade och fick påminna sig själv hur dessa esoteriska varelser fungerade. De var egentligen inte så mystiska som han ville påskina, men hade man som han, levt i ett perpetuellt tillstånd mellan olika världar och verkligheter, glömde man bort hur dödliga varelser egentligen fungerade. Deras tid kom snart till ända, medan hans aldrig tog slut. Visserligen fanns det en annan sanning i hans uppfattning om människorna, men den sanningen var förankrad i ett annat tillstånd av varande han hållit på avstånd i längre tid än vad han kunde minnas.

“Kärleken Gordon, den finns där, och den kommer inte lämna dig. Du kommer aldrig igen uppleva dagar av svärta som när Eva försvann; för allt det du känner nu är så mycket annorlunda; mycket djupare.”

Gordon lyfte huvudet när han hörde det namnet. Han hade glömt bort henne, hur hade han någonsin . . .

Under bråkdelen av en sekund stod han där på perrongen med sina väskor och vinkade av sin fru utan att inse att de aldrig skulle träffas igen. Sedan mindes han den hårda vägen tillbaka, hur han vårdslöst lät sig sjunka in i sitt arbete och tog jobbet på Black Mesa bara för att kunna glömma hålet i hjärtat. Det hade tydligen fungerat.

Sedan inträffade katastrofen och hans öde lämnades i andras händer vilket ledde till att . . .

“Vi nu står här Gordon, på den sista etappen av en lång och farofylld väg. Jag undrar om du kommer klara av den sista etappen av din långa resa.”

G-mans ansikte såg bekymrat ut, som om han också hade tvingats genomgå de mest hårda prövningarna. Detta var något Gordon inte riktigt förstod, vem var den här varelsen egentligen, varför hade han valts ut som något sändebud? Trots att de bara mötts ett fåtal gånger existerade det ett märkligt band mellan dem, som om de i en annan verklighet varit vänner, eller något annat. Hade universum en alldeles särskild plan för just dem?

“Jag måste avbryta din tankegång, det finns inget som är definierat i förväg. Vi . . . hmm, vi som kan färdas genom realiteterna ser trådar som går från det förgångna till framtiden, och bortom all slags förnuft. Du måste lita på mig. Allt det du ser och upplever kan inte undvikas. Och det kommer mer.”

Dog gav ifrån sig ett pipande ljud och sträckte på ryggen. Han var fulladdad, men fortfarande på standby. Gordon satte sig på huk och strök handen över Alyx kind. Hennes hud var varm och ögonen rörde sig under hennes ögonlock. Det föreföll som om något i drömmarna inte gav henne någon ro.

“Jag är rädd att hon inte kommer glömma Elis död i första taget. Det var en händelse som vi inte kunde undvika. Ni kommer att förstå det bättre när allt detta är över.”

“Vad ska vara över?”, tänkte Gordon; “Alla de här årens helvete?” Vad som än hände skulle han aldrig kunna återvända till livet som det en gång hade varit. Den tiden och den världen var för alltid borta.

“Det behöver inte vara så, inte om du åtar dig en sista, viktig uppgift. Jag förstår att du undrar vad det kan vara. Följ med här.”

G-man pekade mot en plats längre bak i schaktet och manade på Gordon att följa med. Gordon stirrade rakt in i mörkret när det helt plötsligt började vibrera. Den svarta väggen av skuggor fick snart vita stråk av ljus och började bete sig som ringar på en vattenyta. De blommade ut från en central punkt och fortsatte genom berg och sten. Synen var förunderlig. Snart såg han konturerna av ett stort föremål som verkade intryckt i en vägg av is, men kunde inte riktigt avgöra vad det var. G-man ställde sig framför honom och gjorde en svepande gest. Bilden blev med ens kristallklar.

“Det här är Borealis Gordon. Skeppet byggdes av företaget Arpeture Science för sju år sedan och befann sig i en hamndocka i City 17 när det en dag plötsligt bara försvann. Jag vet vad du tänker. Du tror att vi hade något att göra med skeppets försvinnande, men det kan jag försäkra dig om att vi inte hade. Vi hörde först talas om det när det var för sent, och då hade man redan hunnit öppna en ny portal ute till havs. Det fanns en kvinna som var orsak till allt det som hände.”

Gordon rynkade på pannan och mindes Dr. Judith Mossman väldigt tydligt; hon var kvinnan som hade förått dem till Combine och försökt få honom dödad i Elis laboratorium för ett par dagar sedan. Gordon hade lyckats komma därifrån, men Eli hade blivit tillfångatagen. Av någon märklig anledning hade Mossman förhandlat med Combine och på detta sätt räddat Elis liv. Det som hände sedan var förvirrande. Senaste gången de sett henne var i videoöverföringen från det där vinterkastellet. Hon hade antytt något om en stor hemlighet innan hon var tvungen att avsluta sändningen. Han hade inte kunnat utröna vad det handlade om.

G-man vände sig om. Hans sedvanliga flin var som bortblåst. Bakom honom försvann bilden av Borealis och ersattes av schaktets ogenomträngligt mörker.

“Gordon. Världen står på randen av ett fruktansvärt krig. I en annan verklighet har detta redan inträffat, det är därför som jag har letat upp dig alla dessa gånger. Ingen överlever kriget, inte ens jag; men ändå är jag här, intressant, eller hur? Jag kan rädda henne”, sa G-man. “Om du tillåter mig. Jag har levt en evighet utan hennes kärlek, och det var ett öde som fullkomligt tillintetgjorde mig. Jag kan rädda dig.”

Något i G-mans ord föreföll väldigt bekant, som om de någon gång tidigare hade haft exakt samma samtal. Den gången hade de befunnit sig på ett sjukhus. Gordon hade legat nedbäddad i en säng och sett den gestalten stå bredvid sängen. G-man hade sträckt ut sin arm och på något sätt masserat igång hans hjärta att han återvände till livet.

Det var omöjligt.

Det märkliga med gestalten på sjukhuset var att han hade haft ett mycket särpräglat utseende. Gestalten hade haft Gordons ansikte.

“Så, nu förstår du det nästan.”

“Vad?”, tänkte Gordon.

“Jag är du, du är jag från olika dimensioner och verkligheter. Detta var det enda sättet jag kunde kontakta dig på och uppmana dig, eller rättare sagt er att . . .”

Utanför schaktet kom ett öronbedövande dån som skakade om hela marken. Det lät som en explosion. Ett ögonblick senare sögs det tillfälliga skyddet Dog byggt upp rakt ut i natten och blottade dem mot mörkret. G-man sträckte ut armen gjorde en svepande rörelse med handen som bildade en tunn hinna av energi mellan dem och det som fanns där ute i natten.

“Gordon, du måste stänga dina ögon nu”, sa G-man, men Gordon lyssnade inte.

Det blixtrade till ett par gånger, sedan öppnades en portal mitt i tomrummet. Den hovrade där ovanför marken en stund innan skarpt ljus och dimma började sippra ut som vätska. Snart syntes konturerna av en figur. Skuggestalter tvekade en liten stund, sedan hoppade den ut och landade med en duns på marken. Medan dimman sakta lättade såg Gordon att det var en människa som stod där framför dem; en kvinna, klädd i orangea byxor och en sliten, vit T-shirt med Arpeture Science logotyp på bröstet. Kvinnan såg ut att att hålla ett vapen i handen, det var en vit cylinder av någon sort med tre utstickande spröt. Gordon ställde sig beskyddande framför Alyx, men ångrade sig direkt.

Det här var ingen fiende.

Kvinnan skyndade fram till energiväggen, men stannade upp då hon insåg att hon inte skulle kunna ta sig förbi den. Gordon slängde en blick över axeln bara för att upptäcka att G-man var borta.

“Lyssna inte på ett enda ord vad den där varelsen säger till er!”, skrek kvinnan. “Pappa, mamma, jag ska ta er härifrån!”

Hon vände sitt vapen mot schaktväggarna och tryckte av, sedan hoppade hon in i hålet som öppnades och försvann. Gordon hann inte reflektera över vad han sett innan han kände hur något slet tag i honom och drog honom baklänges in i mörkret. Det sista han såg innan allt ljus försvann, var hur tårar glimmade på Alyx kind. Hon skulle ligga kvar där i all evighet om han inte hittade en väg tillbaka.
_ _ _

Och där avslutar jag min färd med Gordon, genom att ge honom en liten knuff längre in i sagornas värld. Om vi någonsin möts igen, kommer det bli ett efterlängtat möte, tills dess får han existera i gränslandet mellan fantasi och verklighet jag ofta beträder.

#walter_iego #blogg #kronika


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Medlem

Wow vilken historia. Väldigt intressant att läsa en potentiell fortsättning på en serie som aldrig fick ett slut.

HL2 var ett av mina största spelminnen också och jag hoppas verkligen att Valve återvänder till den världen någon gång.
Det är en så pass intressant handling och värld att den förtjänar fler spel.


signatur

PSN: OAKTHYR

Skrivet av OAKTHYR:

Wow vilken historia. Väldigt intressant att läsa en potentiell fortsättning på en serie som aldrig fick ett slut.

HL2 var ett av mina största spelminnen också och jag hoppas verkligen att Valve återvänder till den världen någon gång.
Det är en så pass intressant handling och värld att den förtjänar fler spel.

Tack; jag hoppas Valve får tummarna loss, antagligen har dom redan gjort det och så släpps det i Januari 2024 Vem vet.


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Medlem

Det finns ett halflife spel under utveckling hos valve med kodnamn HLX.
Vad det ör, om det fortfarande arbetas på osv vet nog ingen utanför valve


signatur

🇸🇪 VR Sverige Discord server
https://discord.com/invite/avnhs6mgjc

Skrivet av Molotov:

Det finns ett halflife spel under utveckling hos valve med kodnamn HLX.
Vad det ör, om det fortfarande arbetas på osv vet nog ingen utanför valve

Tack! Du gav mig hopp. Ja, deras arbetsstrategi verkar gå ut på att man jobbar med det man har lust med.


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Skrivet av Molotov:

Det finns ett halflife spel under utveckling hos valve med kodnamn HLX.
Vad det ör, om det fortfarande arbetas på osv vet nog ingen utanför valve

Något nytt om detta?


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Medlem
Skrivet av Walter S.A. Iego:

Något nytt om detta?

Rykten har sagt att det är både half life alyx för "stand alone/"Valve deckard", eller ett nytt spel.
Uppföljare till half life alyx vilket också blir uppföljare på Episode 2 eftersom det är där half life alyx också slutar.
Man hoppas på nytt spel så klart


signatur

🇸🇪 VR Sverige Discord server
https://discord.com/invite/avnhs6mgjc

1
Skriv svar