Diskutera – Den bästa open world-världen är...
Att ingen ännu tycks nämnt världarna i Xenoblade Chronicles spelen (även om kanske endast Xenoblade Chronicles X kan räknas som en "sann" mer sömlös öppen värld) är skandal. Helt otroligt läckra världar och nog det bästa som kommit från JRPG-genren, fantastiska vyer över mäktiga landskap med stor vertikalitet. Det enda som håller tillbaka spelen något är att de släppts på klen hårdvara (Wii, Wii U, Switch) som i och för sig gör dem ännu mer imponerande i sin storlek och design.
Morrowind! När man kände att världen var så enorm och omväxlande. Fast den var ganska liten egentligen gjorde den korta draw distance (vad heter det på svenska egentligen?) att det kändes större och mystiskt. Att man endast kunde resa mellan vissa platser och fick ta sig runt till fots var också en grej som bidrog.
Att ingen ännu tycks nämnt världarna i Xenoblade Chronicles spelen (även om kanske endast Xenoblade Chronicles X kan räknas som en "sann" mer sömlös öppen värld) är skandal. Helt otroligt läckra världar och nog det bästa som kommit från JRPG-genren, fantastiska vyer över mäktiga landskap med stor vertikalitet. Det enda som håller tillbaka spelen något är att de släppts på klen hårdvara (Wii, Wii U, Switch) som i och för sig gör dem ännu mer imponerande i sin storlek och design.
Håller med om att Xenoblade världarna är top notch, otroligt expansiva och underbart designade med fantastisk musik.
Jag köpte en tegelsten i, och från, Pioneer Saloon i Goodsprings när jag var där för cirka 10 år sedan 🤗
Ja, det var nästan en surrealistisk känsla att stå utanför Saloonen där!
Var där ungefär samtidigt som du då - tidig sommar 2014.
Gick runt lite i ökenlandskapet bara för känslans skull, i runt 40C, det var speciellt. Tog många stopp längs vägen, och när jag såg berg- och dalbanan i Primm mot horisonten... ja, det var mycket som klickade rätt under den sightseeingen.
Gjorde en roadtrip ensam i en Mustang (den på bilden), det var klart godkänt.
För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.
Just nu är det Conan Exiles. Det ser riktigt bra ut sin ålder till trots (UE4) och har en upptäckarfrihet som jag aldrig upplevt i något annat spel. Inga uppdrag eller pekpinnar gör allt så mycket bättre. En vuxen och brutal värld att befinna sig i där man, istället för att följa en linjär story, bitvis hittar ledtrådar till de landet man befinner sig i och dess mörka historia, samtidigt som man försöker hålla sig vid liv.
Det var en sådan oväntad pärla för mig som hade hört talas om det runt dess release, utan att det då väckte något större intresse...eller om jag bara var fast i något annat. Det är bitvis lite opolerat, men det är så mycket som väger upp för det att jag inte kunde bry mig mindre.
Andra favoriter är såklart WoW, som bara var bäst...då. Breath of the Wild, som är det bästa jag spelat på Nintendo, och The Witcher 3 (såklart), som bara är en klass för sig. TW3 har satt ribban för alla andra spel jag spelat sedan dess, och jag trånar efter den dagen då jag kommer få tid att njuta av det igen.
Spelen ovan är för mig de bästa som gjort i sitt eget område. Atmosfären i TW3 är oöverträffad...det tilltalar verkligen alla sinnen. Conan Exiles är bäst i klassen vad gäller friheten att upptäcka allt utan uppdrag och pekpinnar, medan BotW är bäst för sin polish, charm och stil. WoW var bäst för att...ah, behöver nog inte ens förklara för de som var med från början.
Vill även klämma in Valheim för dess fantastiska ljud, musik och ljussättning som helt får en att se förbi den pixelerade grafiska stilen och New World, som förutom den underbara miljön erbjuder ren öronmagi. Ljudet när man hugger mineraler och fäller träd samt när man fäller fiender med tvåhandshammaren är bara bäst i sitt slag
Skulle jag någonstans koka ner vad jag verkligen gillar i spel så är nog open-world bland de viktigaste beståndsdelarna. Jag älskar att förlora mig själv i en stor värld att liksom bara dyka in där och helt glömma allt vad tid och rum heter.
Just nu spelar jag igenom Hogwarts Legacy för första gången och då jag redan är svag för hela världen som J.K. Rowling byggt upp så kan jag ärligt säga att jag helt tappar mig själv ibland där, att springa runt i de där korridorerna och se hur mycket kärlek som faktiskt spelet har gjorts med är magi.
Annars är World of Warcraft solklar etta för mig, älskade i stort sett allt med den där världen och de där första åren i spelet var sanslösa, man hade aldrig sett något så stort och välgjort och jag tror nog aldrig det kommer att bli samma sak igen. Hell, minns hur jag och vänner kunde typ sitta en kväll vid någon brasa i The Barrens och bara snacka skit, stämningen i spelet och världen var på en helt annan nivå än något vi tidigare upplevt.
Finns ju massor av andra spel som bör nämnas här också som Witcher 3, AC Origins...Hell! Finns ju flera Assassin's Creed som kan kvala in...
Ogillar skarpt MMO-känslan man får i så många open world spel (Conan Exiles, Xenoblade, Zelda BotW). Med det menar jag att allting känns väldigt dött och scriptat, fiender står i klungor och väntar på att man ska gå förbi.
Förvisso har i princip alla öppen-värld spel detta, till viss grad. Gillar spel som bryter isär det där lite med ryttare som plötsligt dyker upp, eller man möter på NPC's som själva är ute i världen och äventyrar (TES-spelen).
Mina favoriter är Gothic 2 och Witcher 3. Känns ganska levande. I Gothic 2 går folk till sängs om natten, går till sina jobb om dagen, vakter måste gå och pissa ibland osv. Det gör mycket för att ta bort den där döda känslan.
Det perfekta öppen värld spelet skulle vara en mix av Gothic 2 och Elden Ring (fantastisk level design med mycket vertikalt och episka vyer), eller kanske WoW men med Gothic 2's känsla för detaljer.
Ultima 7 och U7 II (spelas genom EXULT) är fortfarande rätt svårslagna annars, förfadern till Gothic, Divinity Divinity mfl..
Jag är helt såld på space engineers värld. Ett helt solsystem och du kan borra, bygga, explodera precis var som helst.❤️
Tvåa är scum med sin vackra men livsfarliga fängelse ö
Trea är Mount & blade 2 för den världen är den mest levande jag någonsin var i ett spel, spelet skiter ju fullständigt i dig och spelar sig självt om du inte trycker på paus.
Ja, det var nästan en surrealistisk känsla att stå utanför Saloonen där! Var där ungefär samtidigt som du då - tidig sommar 2014.
Gick runt lite i ökenlandskapet bara för känslans skull, i runt 40C, det var speciellt. Tog många stopp längs vägen, och när jag såg berg- och dalbanan i Primm mot horisonten... ja, det var mycket som klickade rätt under den sightseeingen.
Haha ja, riktigt surrealistiskt! Tycker det är coolt hur de fångat ganska mycket detaljer i Fallout New Vegas!
Var tvungen att kolla upp när jag var i Goodsprings. 2012 var det 😊
_40.jpg)
Min röst går till Breath of the Wild.
Världen i sig är fin, men det är kombinerat med spelmekaniken det lyfter.
När jag insåg att jag kunde starta en gräsbrand för att få en uppåtvind att fånga med glidflygaren liksom. Och använda till att nå högre höjder än min stamina skulle tillåta.
Världen kändes logisk och berättade även sin egen historia. Mycket att göra och att utforska.
Så ja. Det får min röst.
CO2077 är det som har mest stämning dock.
Hmm, Sacred 1 är trevligt, samma med Might and Magic 7.
Ooooh.
Har inte ens tänkt på det, men ja. Might and Magic 6-8 är ju open world. Riktigt fina spel men schyst utforskning.
Jag tycker Morrowind har en häftig värld. Den är nog den som gjort mest avtryck.
Samma här! De båda senare Elder Scrolls lyckades aldrig i min mening fånga samma charm i sina världar.
1. Skyrim - en öppen värld jag faktiskt blev sugen på att utforska till fullo.
2. Zelda BOTW - Liksom Skyrim en värld man kunde bege sig högt upp och spana efter liv och nya äventyr.
3. RDR 2 - fantastisk värld, trist/forcerad handling. Misstänker att online läget utnyttjade världen bättre?
4. Fallout 3/4, oblivion/morrowind. Som skyrim men inte fullt lika bra.
5. No mans sky. Blir lite tradigt till slut men tycker att de fått till världsbyggandet och rymdkänslan rätt bra.
6. CP2077, stör mig på rätt mycket i världen och på handlingen. Misstänker att mycket av ”livet” utelämnades pga. MP ala rockstar?
7. Witcher 3, delar av kartan är riktigt bra men mycket är bara utfyllnad.
8. Hogwarts legacy, ganska trist värld utanför slottet men väl inne i hogwarts är det fantastiskt.
Sen finns det tonvis med andra spel som jag säkert glömt. Har spelat väldigt många spel… ska testa Elden ring när det finns för halva priset. Brukar gilla fromsofts spel ett tag sen blir det lite väl mycket Git gud…
BoTW och Elden Ring har bäst öppna spelvärldarna av spelen jag spelat senaste åren. Personligen tycker jag dock att det finns spel som överlag är bättre än Elden Ring, som t ex Ghost of Tsushima eller Witcher 3. Men det är inte spelvärlden som gör t ex Ghost of Tsushima så bra, den är ju ganska konventionell och man blir sällan överraskad.
1. Oblivion: första "riktiga" RPG-spelet som jag spelade och hade en värld som jag aldrig upplevt innan.
2. Runescape: Började i 4:an att spela på datorlektionerna och världen kändes så stor och levande.
3. WoW (vanilla): ni som spelat vet.
Submission is for the weak
Ultima 7 och U7 II (spelas genom EXULT) är fortfarande rätt svårslagna annars, förfadern till Gothic, Divinity Divinity mfl..
Känns som elderscrolls är den serien som tog efter Ultima mest, med en värld där du kan ta upp och lägga ner items i världen, och även tanken på npc schedules och liknande!
Öppna världar som är designade för att bocka av saker från en lista/jaga pluppar är jag rätt less på, de slutar oftast i att det mesta mellan ikonerna är transportsträcka och då hade de förmodligen fungerat bäst som en mer styrd upplevelse. AC, Horizon osv är ju självklara exempel på just detta men även Red Dead 2 som många här hyllar lider också av det problemet. Visst finns roliga sidoberättelser att hitta om man går utanför ramarna. Tycker dock spelet är rätt kasst på att uppmuntra till (och till viss del även belöna) utforskning.
Öppna världar ska för mig väcka nyfikenhet. Då behöver den öppna världen vara något annat än bara stor, levande och tja...öppen. Det kräver lite av ett annat designtänk, man behöver trigga den där känslan av att titta mot horisonten, se något intressant och sedan bestämma sig för att ta sig dit. Den öppna världen behöver vara huvudperson, så att säga. För mig är det enbart två spel som lyckats med detta: Breath of the Wild och Elden Ring.