Zelda: Tears of the Kingdom - Majorens största äventyr

Jag hör till skaran som inte direkt vuxit upp med Zelda, trots att jag mer eller mindre spelat huvudsakligen på Nintendos konsoler sedan barnsben. Det finns några trevliga upplevelser i spelserien för mig, men det är nått med de ofta ganska linjära och stela uppläggen i de modernare Zelda-spelen som helt enkelt aldrig tilltalat mig.

Den typiska frihetliga lekfullheten som gett mig några av mina bästa spelupplevelser signerade Nintendo, har aldrig riktigt infunnit sig Zelda-spelen till vare sig N64, Gamecube eller Wii. Men sedan kom alltså Breath of the Wild - precis som titeln antyder; en frisk fläkt för en spelserie som känts ganska dammig. Där klickade verkligen allt för mig. En fri, öppen och lekfull spelvärld fylld av Nintendomagi. Att döma av andras omdömen så är det väl dock en vattendelare, vissa tycks onekligen avsky open world och frihetliga spel som pesten, och gråter stora stora Tears över att även sprillans nya TotK inte designats som ännu ett gammalt instängt Nintendo 64-Zelda. Men personligen så kunde jag inte bli gladare att Nintendo, trots en del Zelda-fans högljudda klagosång, vågar leverera vad de gör bäst; en öppen och fri spel-lekstuga där nästan bara fantasin sätter gränserna.

Med Tears of the Kingdom har Nintendo helt enkelt utlovat mer Breath of the Wild. Allt sånt som inte fick plats i första spelet, och allt skulle nu byggas ut, men som sagt kring samma stomme av fri öppen spelvärld full av pussel och inga tyglar för spelaren. Men går det verkligen att leverera samma magi två gånger, och rentav överträffa första omgången?

Tears of the Kingdom inleder misstänkt likt BotW. Ett avgränsat tutorial-område och en nästan näck Link utan någon som helst utrustning eller färdigheter, annat än att kunna plocka äpplen från träden. Liksom med just Botw så får vi dock ganska snart, inom nämnda tutorial-område, bekanta oss med spelets sci-fi funktioner för att manipulera spelvärlden och objekten i den. Nintendo har stuvat om och uppgraderat förmågorna för att ge oss än mer frihet denna gång att lösa pussel och utmaningar i världen. Den omtalade förmågan att slå samman objekt i världen med ens vapen skapar en stor, om än inte riktigt oändlig, variation av handvapen att nyttja. Vilket i sig gör att nästan allt man hittar skräpandes i spelvärlden faktiskt känns meningsfullt att samla upp, samtidigt som vapenvariationen blir helt enorm. Alltifrån endast förstärkta svärd och förlängda lansar, till rena rama improviserade eldkastarna och elbatongerna.

Men friheten och dess möjligheter byggs ut än mer än så.
En annan ny omtalad funktion; 'Ultra Hand', som låter en bygga egna fordon och attrapper gör att valfriheternai spelet blir nästan löjligt. Det finns inget Far Cry eller Crysis i världen som kommer ens nära den frihet att förgöra fiendebaserna likt Tears of the Kingdom. Du kan flygbomba dem, du kan skapa egna autonoma attackrobotar med ett urval av vapen, du kan bygga en stridsvagn med kanon...eller så kan du ta dig an alltsammans mer likt ett traditionellt Zelda; med svärd och pilbåge. Det är verkligen helt upp till var och en hur man vill äventyra i TotK, spelets design talar inte direkt om något spelsätt som är att föredra, om man nu bara ser till den öppna spelvärlden. Inne i shrines och Templen är det mer styrt där det är tänkt att man skall lösa pussel med en eller två av Links sci-fi förmågor. Detta är ju som sagt en speldesign jag personligen älskar, mina favoritspel har alltid varit sådana som fokuserar på frihetlig lekfullhet.
Och i fallet TotK så höjer Nintendo ribban till en helt ny nivå, det finns nog inget annat äventyrsspel eller rollspel som erbjuder sådan otrolig frihet, och allt bara fungerar oavsett hur man vill spela. Vill man inte leka Mulle Meck så behöver man inte, man kan spela det precis som man gjorde i BotW, om man föredrar det mer traditionellt. Själv har jag ingen riktig favorit vad gäller tillvägagångsätt... ibland är det otroligt kul att spela en session enkom för att experimentera med olika vapeniserade farkoster...andra gånger spelar jag mer old school, speciellt då jag vill ta mig framåt i storyn.

Berättandet var alltid en ful liten ankunge i Botw. Det tog i stort sett ingen plats och var inte speciellt intressant det lilla av berättelse det spelet hade heller. I TotK går Nintendo tvärtemot detta; man har storsatsat på en mångfascetterad och spännande berättelse, och med karaktärer som ger betydligt mer liv och dynamik i spelvärlden. Det känns nästan mer som ett renodlat action-RPG i stil med The Witcher 3 än ett action-äventyr denna gång, och jag kan bara applådera detta. För även fast spelsystemen i sig, precis som i BotW, är otroligt roliga och beroendeframkallande, så kommer man ju inte ifrån att det ändå handlar om hundratals timmar av vidareutvecklat Botw-gameplay.
Så då är det välkommet att det finns en spännande berättelse tillsammans med intressanta karaktärer som gör att det känns som ett stort nytt och fräscht äventyr snarare än bara mer av samma. Det finns otroligt mycket quests denna gång, och den generella designen av alltifrån skattjakter till att bara hjälpa arkeologer att tyda gamla fornlämningar, är bland de bäst designade quests jag kommit över i ett rpg...om man nu får kalla TotK för rpg, för det är vad det känns som.

Nintendo har verkligen vågat släppa handhållandet och backar tillbaka till en svunnen tid då spel designades i åtanken att vi som spelar dem faktiskt har ett intellekt och ett tålamod. Här levererar quests fulla av ledtrådar och antydningar istället för att bara vara en övertydligt utmärkt gå från punkt A till B med gigantiska pilar-struktur. Det här är en utveckling jag skulle vilja se hos alla spel som är avsedda för normalbegåvade vuxna; släpp handhållandet och fegandet, det finns alltid guider att ta till om det blir för mycket, man behöver inte göra allt så övertydligt och handhållet som om det är en barnbok man spelar.

Nu ligger jag själv precis på gränsen till 100h i detta spel, men det känns ändå som jag bara skrapat på ytan. TotK är fullkomligen enormt, det känns bokstavligen som minst 3 gånger större i omfattning än föregångaren. Hyrule är ju tillbaka med samma huvudsakliga over world-karta som i Botw...men ändå känns allt så mycket större, nytt och okänt. Mängder av grottsystem har lagts till, världen har blivit förvriden och korrumperad med den enorma becksvarta underjorden, och ovanpå det de mystiska sky islands. De nya, mer variationsrika spelfunktionerna kombinerat med en betydligt intressantare quest-design och berättelse, gör för min del att jag är betydligt mer sugen att att dröja mig kvar i Hyrule denna gång. Efter hundra timmar med BotW minns jag att jag var ganska mätt på det, men här med TotK känns det som att jag knappt börjat mitt äventyrande.

På den mer tekniska biten så har Nintendo förfinat menyer och kontroll jämfört med BotW...men det känns ändå som att de kunde ha gjort mer här. Det finns väldigt få alternativ att välja bland i options-menyn, och av någon outgrundlig anledning så har spelet ingen riktig acceleration av kameran, vilket ger kamerakontrollen en onödigt seg känsla. En miss som skaver för mig genom hela spelets gång är t.ex. att man inte kan ställa in hopp- och sprint knapparna närmare varandra, vilket orsakar onödiga missar då man ska ta sats för att t.ex. göra ett plattformshopp.
På grafikbiten känns det däremot som att det gjorts betydande framsteg på inte minst draw distance och ljussättning, vilket gör att spelet även till utseendet skänker en mer storslagen känsla än föregångaren. Själva stilen är ju nästan oförändrad sedan Botw, och det är väl inget som faller alla i smaken...själv så fullkomligen avgudar jag dock denna säregna cell-shading-stil med de urvattnade kontrasterna, semi-realistiska omgivningsstrukturerna med varmt mjuk färgsättning... tillsammans med spelets lågmälda vackra melodier så skapar det en nästan melankolisk nostalgisk känsla av vintage anime. Och denna stil är dessutom något som lirar bra med gamla Switchens svagare prestanda som, trots låga specs, så lyckas Nintendo leverera ett av de snyggaste spel jag kört på senare år.

Även ljuddesignen är på absolut topp med alltifrån realistiska naturljud till hur väl det kan låta en sån simpel sak som när regnet smattrar mot paraglidern. Musiken är ganska snarlik Botw, men med en hel del nya melodier inte minst i de nya miljöerna Sky Islands och depths, men i Hyrule har vi också antalet remastrade melodier med inslag från klassiska Zelda-spår.

Om det är något jag ska hitta att klaga på förutom bristen på inställningsmöjligheter så är det att spelet hackar ibland och när man spelar på TV så har det tendensen att se ut att vara en smula over sharpened, då Nintendo tycks ha lagt till extra filter denna gång, då TotK ser betydligt tydligare och klarare ut än det mjukare BotW. Det ser riktigt bra ut med den något skarpare stilen när man kör det bärbart, men på TV:n har det lite av tendensen att lyfta fram spelets tekniska skavanker istället för att mildra dem.

Ja, vilken resa detta spel har varit!
Jag kan jag bara konstatera att TotK känns som Nintendos största och bäst komponerade storspel hittills. Botw var bra på sina egna mer begränsade premisser; en öppen lekfull spelvärld...men samtidigt så fanns det inte så mycket liv eller ens en berättelse värd att minnas. Nu med TotK så bygger Nintendo inte bara ut på Botw:s styrkor, denna gång levereras ett betydligt mognare spel med stor detaljrikedom inte bara i själva spelvärlden, utan också hur storyn berättas, hur världen får liv med mer levande karaktärer och bakgrundshistorik. Denna gång så har spelet helt enkelt inga riktiga tillkortakommanden, Nintendo levererar verkligen på alla plan denna gång.
Inte bara känns det som klockrent GOTY, min upplevelse är mer i stil att detta är ett sånt spel som bara görs max en gång per konsolgeneration, ett äventyr man minns som det bästa från den här tiden även om 20 år. Hatten av till Nintendo här, Tears of the Kingdom får ingen missa!

Man tackar man tackar.
Ja, det blev ju lite utförligt långt, men det är ju så mycket som man vill säga om spelet, så fick lite svårt att lägga band på mig.

Skyward Sword har jag aldrig orkat spela klart. Kändes precis lika instängt och gammalt vid release som Twilight Princess, men sistnämnda hade ju i alla fall en lite fräsig stil över spelet. Var faktiskt besviken 2017 att Switchens releasetitel skulle vara ett Zelda och inte Mario, men väldigt kul att Nintendo lyckades omvända mig vad gäller denna spelserie, och att de dessutom bevisat att de bemästrar open world-formulan riktigt bra.

Tackar och kunde inte hålla med mer, det skulle verkligen kännas bortkastat för min del att stressa igenom äventyret på säg 50-60h. Vill uppleva allt som är värt att uppleva i spelet vid första genomspelningen, för andra omgången blir aldrig lika magisk. Ska förmodligen dra ut på första genomspelningen hela sommaren, siktar på minst 150, gärna 200h innan jag börjar runda av det och ta mig mot slutet.

Tack och bock
Haha, du har helt rätt där, det här är ett spel som man faktiskt måste investera väldigt mycket tid i...är själv lite av en periodare vad gäller gaming nu i vuxen ålder, just nu då Zelda kommit så blir det ju att att nästan all fritid blir gaming och slå dank. Andra gånger blir det nästan ingen gaming, och då hade det ju inte funkat riktigt att ge sig i kast med detta...

Ja, spelet känns ruggigt stort, det dyker ju upp nya sidoäventyr hela tiden. Och det är bra, trots att huvudkartan är ungefär densamma så känner man sig mycket mer investerad i spelvärlden denna gång än i Botw. Känns generellt mer "rpg:it" denna gång, sidokaraktärer pratar om varandra, har rutiner, världen förändras etc...kändes mycket mer statiskt och simpelt allt sånt i Botw. Det är nog faktiskt största förbättringen för min del, att spelvärlden känns så mycket mer levande och intressant.

Har du spelat BOTW innan?
Håller med om att det känns överväldigande just när man kommit ned på marken första gången, vilket jag personligen tycker är lite av tjusningen med spelet, att man inte riktigt vet var man ska börja och spelvärlden är rätt dödligt farlig i början.

Mitt tips är ju att spelet är ett till stora drag survivalspel och bör nog inte spelas som de mer linjära Zelda-spelen. Man undviker ganska länge skulle jag nog säga de större och tuffare fienderna tills man har full koll på spelmekaniken, de enklare fienderna (enkelfärgade, ej prickiga/spräckta i färgen osv) går bra i början, och nyttja dodge/sköld bash-funktionen för att undvika fienderna slag.