Clair Obscur: Expedition 33: En värld målad med förtvivlan – och hopp
Sandfall Interactive släppte den 24 april 2025 Clair Obscur: Expedition 33, och det är som om Final Fantasy, Zelda och Demon’s Souls fått ett kärleksbarn och jag har ägnat över 20 timmar i detta underverk.
I den värld där Clair Obscur: Expedition 33 utspelar sig vaknar varje år en varelse, känd som The Paintress. Hon målar en ny siffra på sin monolit – och alla människor som är äldre än den siffran försvinner. I staden Lumière, där historien tar sin början, skickas varje år en expedition i ett försök att förgöra The Paintress innan hon målar nästa tal. Vid spelets början är det dags för Expedition 33 att ge sig av till fastlandet och försöka lyckas med det som de tidigare 67 expeditionerna har misslyckats med.
________________________________________
KARAKTÄRERNA
De första karaktärerna du möter är Gustave, Maelle och Lune. Under spelets gång kommer fler att ansluta sig till expeditionen. Här briljerar Clair Obscur: Expedition 33 med intressanta och välskrivna karaktärer som känns naturliga, med några av de bästa dialogerna jag upplevt på länge. Röstskådespelarna gör ett strålande jobb med att ge liv och djup till rollfigurerna.
Du kommer också att stöta på en rad olika varelser – både fredliga och fientliga. Du kanske undrar: "Du nämnde att Zelda, Demon’s Souls och Final Fantasy fått ett kärleksbarn – vad menar du med det?" Just här märks det. Vissa fiender och varelser påminner starkt om klassiker som Ocarina of Time, Majora’s Mask och de gotiska vibbarna från Demon’s Souls. Och när du kommer till gameplay – då förstår du Final Fantasy-referensen.
________________________________________
GAMEPLAY
Om du spelat Final Fantasy kommer du känna igen det turbaserade stridssystemet – men med en twist. Oroa dig inte för att gäspa dig igenom striderna. Här krävs aktiv timing: du kan parera, hoppa undan eller undvika fiendeattacker, och ibland måste du trycka rätt knapp i exakt rätt ögonblick för att maximera skada.
Spelet använder element – som eld, is med mera – och dessa påverkar både skada och effekter (som t.ex. skada över tid). Varje karaktär har en unik stridsstil: Lune är expeditionens magiker, medan Maelle byter mellan olika “stances” i sin teknik. Genom att lära dig varje karaktärsstyrkor kan du maximera effektiviteten i strid.
Alla karaktärer använder AP (Action Points) för att utföra sina förmågor. Dessa får du genom vanliga attacker eller genom egenskaper som genererar AP. Ju kraftfullare attack, desto fler AP kostar den.
Varje karaktär har även ett eget “skill tree” där du låser upp nya egenskaper. Dessutom hittar eller köper du så kallade “Pictos”, som ger olika stridsfördelar – som att börja varje strid med en sköld, eller att få 1 AP varje gång du lyckas undvika en fiendeattack. Efter flera strider kan du med hjälp av “Luminas” låsa upp den passiva effekten från varje Picto, så att alla i gruppen får ta del av bonusarna.
Låter det krångligt? Oroa dig inte – det är lätt att komma in i och blir snabbt beroendeframkallande. Vapnen kan också uppgraderas, vilket förstås kostar resurser.
________________________________________
MUSIK OCH GRAFIK
Grafiken i Clair Obscur: Expedition 33 är fantastisk – men musiken är om möjligt ännu mer imponerande. Det är bland det bästa jag hört på länge: från stillsamt stämningsfulla stycken till explosiv rock som passar perfekt i bossfighterna. Ljudbilden förhöjer verkligen varje ögonblick.
________________________________________
STORY
Spelets berättelse är både fängslande och unik, med tvister som håller intresset vid liv. Världen går att utforska via en världskarta, och gillar du bossfighter kommer du inte bli besviken – det finns gott om hemliga utmaningar för den som letar.
Du kan själv välja svårighetsgrad efter egen preferens, och det finns gott om kosmetiska föremål att låsa upp, köpa eller vinna. Jag stötte inte på några buggar under spelandet.
Det enda egentliga minuset för mig var vissa plattformssektioner – hinderbanor och hoppmoment mellan pelare – som jag tyckte inte fungerade helt i linje med den övriga spelmekaniken. Men dessa moment är helt valfria och påverkar inte huvudberättelsen.
________________________________________
SAMMANFATTNING
Clair Obscur: Expedition 33 är ett fenomenalt spel. Det är visuellt slående, har fantastisk musik, en gripande historia och otroligt välskrivna karaktärer. Stridssystemet är både strategiskt och interaktivt, vilket håller det fräscht hela vägen. På PS5 kostar det runt 500 kr – ett riktigt kap i dagens spelklimat.
Blev klar med spelet nyligen och gav det 3.5/5.
Det är ett välgjort och bra spel med läcker estetik och jäkla bra musik. Men det började trampa lite väl mycket vatten för mig, både i story och gameplay, mot slutet.
Sen var story, karaktärer och manus varierande, högt, lågt och mittemellan, stundtals blandat med lite/mycket ost.
Måste även säga att röstskådisarna gjorde ett bra jobb.
The more I practice, the luckier I get.
Blev klar med spelet nyligen och gav det 3.5/5.
Det är ett välgjort och bra spel med läcker estetik och jäkla bra musik. Men det började trampa lite väl mycket vatten för mig, både i story och gameplay, mot slutet.
Sen var story, karaktärer och manus varierande, högt, lågt och mittemellan, stundtals blandat med lite/mycket ost.
Måste även säga att röstskådisarna gjorde ett bra jobb.
Ostigt? Vad menar du
Håller med om betyget. Ibland kan där vara lite väl stora ”glapp” mellan passande content kontra ens level men det handlar om 1-2 gånger.
Ett av de få spel där jag kollade info om spelet när jag inte spelade och hade ett riktigt sug efter att spela.
Ett darksoulsturbaseratrealtidsstorybasedrpg? 😁
Ostigt? Vad menar du
https://media.tenor.com/YcX8Ksj3_88AAAAM/mr-bean-get-out-of-t...
Tyckte det var en aning ostig dialog ibland, alltså en aning överdrivet pretentiöst och överdramatisk. Personligt tycke, såklart.
The more I practice, the luckier I get.
Tyckte det var en aning ostig dialog ibland, alltså en aning överdrivet pretentiöst och överdramatisk. Personligt tycke, såklart.
Gissar att mitt skämt föll mellan stolarna, syftade på denna:
Gissar att mitt skämt föll mellan stolarna, syftade på denna:
https://static1.thegamerimages.com/wordpress/wp-content/uploa...
Mycket möjligt att det gjorde. ;P
The more I practice, the luckier I get.
Förstår fortfarande inte riktigt storheten med detta spel, tycker det är enformigt om nått, vissa miljöer är rätt trevliga men världen i sig är ju helt död förutom enstaka händelser... Musiken kan jag hålla med om men tycker även den blir smått tjatig efter ett tag (tror det hade hållt längre ifall den va instrumental.. Sen det konstanta tjatandet om parry-dodge under striderna blir man ju ganska less på rätt fort.. Förstår inte riktigt heller hur recensenten kan jämföra det med Deamon souls??
Får möjligen 2,5-3 i betyg..
För mig var detta ett av dom bästa spelen jag spelat på länge, så håller helt klart med om betyget.
Samma här!
Ett spel jag kommer tänka på långt in i framtiden
Håller med om betyget jag hade lite svårt för han som spelar Verso för hans röst var nästan lika dan oavsätt vad som hände tyckte hans röst var enformig och uttryckte knappt inga känslor alls. Musiken var väldigt bra och fighterna var väldigt bra och fräscha tycker jag,sen håller jag med om plattformandet det var inget vidare och bitvis väldigt svåra. Försöker att ta platinum i spelet har alla Trophys utom att vinna alla Gestral games dom är i alla fall för mig otroligt svåra att klara. Förutom det så är det ett av dom bättre spelen jag spelat på många år.
Bästa spelet jag satt tänderna i på över 10 år utan tvekan. Rätt fantastiskt att det är gjort av en sådan liten studio och att det är deras första spel. Älskar Clair Obscur Expedition 33, grafik, karaktärer, gameplay, manus, musik, ja rubbet, till och med dom ganska jobbiga plattforms momenten med Gestral games för det gav mig en del skratt om man känner igen humorn. Årets spel för min egen del.
Tack för en bra recension, håller med om betyget utan tvekan.
Förstår inte grejen alls. Försökte några timmar, tyckte det var snygga miljöer men allt annat haltade och spelet föll inte mig i smaken alls. Quick time events i striderna förtar hela poängen med turbaserat för mig. Avinstallerade snabbt igen. Om liknelserna i rubriken stämmer så förklarar det kanske saken då jag inte är ett fan av något av de tre spelen 😅
Jag har aldrig haft så tråkigt i hela mitt liv som när jag spelat Final fantasy 16 och remake 1och del 2. Det är den mest generiska smörjan jag har någonsin sett med mina ögon. Man kan inte tro att det är sant när man läser det som skulle vara dialoger. Spelen måste vara gjorda med AI. Att dom ska jämföras med ett spel som faktiskt har något nytt och fräsht i sig är bara skämmigt. Square var ett bra företag för typ 10 år sen. Men nu är det kanske dags att dom ger utrymme åt andra som försöker göra bra spel.
Mina jämförelser med demons soul gäller fienders estetiska utseende och Final Fantasy liknelsen är så klart stidssystemet, final Fantasy 8 hade ju också vissa quick time event också. 😅.
Jag var inte något fan av ff16, det var ett av de sämre spelen jag spelat. Där emot uppskattad jag remake av ff7 även om jag alltid kommer känna största kärlek till orginalet.
För min del så kände jag inte att världen var så värst tom.
Många människor har ju försvunnit i och med vad som händer i storyn och jag tycker de byar man besökte var bra folkade med varelser
Jag har aldrig haft så tråkigt i hela mitt liv som när jag spelat Final fantasy 16 och remake 1och del 2. Det är den mest generiska smörjan jag har någonsin sett med mina ögon. Man kan inte tro att det är sant när man läser det som skulle vara dialoger. Spelen måste vara gjorda med AI. Att dom ska jämföras med ett spel som faktiskt har något nytt och fräsht i sig är bara skämmigt. Square var ett bra företag för typ 10 år sen. Men nu är det kanske dags att dom ger utrymme åt andra som försöker göra bra spel.
Fast en av kritiken mot Clair Obscur är just att dialogen är melodramatisk. Jag behövde bara ta en glans av trailern för att känna att det är inget för mig. Omänskligt cringe, som att titta på en generisk anime. Jag kommer nog testa spelet i framtiden för att se vad allt prat handlar om, men då blir det till ett lågt pris. Spelet kanske kompenserar med att vara bättre på de andra fronterna.
Fredrik skrev i sin recension "Jag dränks i känslosås. Det är sorg, melankoli, glasartade blickar, blodiga ansikten och ofta "förhöjs" scenerna av smöriga ballader och pampiga operor. Det behövs inte."
Förstår inte grejen alls. Försökte några timmar, tyckte det var snygga miljöer men allt annat haltade och spelet föll inte mig i smaken alls. Quick time events i striderna förtar hela poängen med turbaserat för mig. Avinstallerade snabbt igen. Om liknelserna i rubriken stämmer så förklarar det kanske saken då jag inte är ett fan av något av de tre spelen 😅
Just qte elementen i striderna går att stänga av
Just qte elementen i striderna går att stänga av
Gjorde det nästan direkt. Påverkar tyvärr inte dodge och parry.
Jag såg eftertexterna på det här spelet igår.
Kan inte gärna påstå att jag känner mig helt knäsvag och själsligt euforisk efter 30 timmar. Det var ett bra spel. Jag hade rätt roligt mestadelen av tiden. Kul med ett spel med franskt dna. Det tillförde någonting alldeles speciellt att spela spelet med franskt ljudspår. Det blev nog ännu mer melodramatiskt, tror jag, vilket kändes helt i sin ordning på nåt vis. I övrigt kändes det som en oerhört lyxig produkt. Bra skådespel, "snappy" realtidscombat, samt oblyg och härlig smältdegel av design och stil i miljöer och fiender.
Det var trevligt, men inte mycket mer än så för min del. Som första tådopp i den här sortens spel - JRPG och därikring - var vattnet precis lagom varmt. Nyckeln ligger nog mycket i att det är ganska enkel men samtidigt mångfacetterad spelmekanik, det här med olika karaktärers olika förmågor och deras olika stadier. Det ger om inte annat en illusion av djup till systemen, samtidigt som det inte är omöjligt att lära sig unyttja dem för den som rollspelat lite i sitt liv. Iblnad upplevde jag kanske att smörgåsbordet av perks, skills, pictos och luminas blev lite onödigt stort, men det ger å andra sidan anledning att återkomma till spelet för den som vill.
En annan, minst lika viktig grej är det här med parry och dodge. I alla fall när man älskar parry och dodge i spel. Att kominbera det med ett turbaserat system gav nog det bästa av två världar. I parry- och dodge-baserade spel kan man sällan andas ut, det är lite halva poängen med dem. Här får man gotta sig så länge man vill åt en riktigt tajt gradient counter som man laddat för. Väldigt tillfredsställande.
Rekommenderar de flesta att prova Clair Obscur. Lagom svårt, rätt kul, inte jättelångt, hyfsat djupt och fint att titta på. Har ofta svårt att ta till mig storyn i datorspel och det här var inget undantag. Det blev lite för ointressant för mig att hålla trådarna i huvudet, så när det förmodligen kom någon form av reveal så satt jag och tänkte på annat. Det hjälpte inte att storögda karaktärer drog efter andan mitt i en stråkorkester för att hålla mitt intresse. På så sätt känner jag mig lite snuvad på det som många framhåller som en storhet med spelet, men så kan det vara ibland.
Jättebra recension, instämmer till fullo! I min mening så hade 1-2 poäng dragits av utan grafiken och den helt fantastiska musiken, och detta utan att ens vara frankofil. Hade troligen inte ens spelat mer än 1h utan atmosfären i spelet.
Övertygad om att de som inte alls uppskattar spelet sitter med pulserande LED lådor som står uppe på skrivbordet bredvid färgglatt tangentbord i matchande ljussättning...
Läser att många inte ens vill testa pga parry och dodge. Innan jag började spelet så var det systemet något jag var mest tveksam mot då jag aldrig uppskattar ett sånt system i spel (antagligen för att jag har reaktionsförmåga som en sengångare). Jag har aldrig varit ett fan av soulspel heller men spelade 30-40 timmar ER och lyckades komma förbi den blockeringen.
Hur som helst. Jag var tveksam att jag skulle klara av att spela klart efter de första 2-3 timmarna. Försökte att köra parry och misslyckades totalt hela tiden. Kollade Youtube och såg att nån skrev att man ska skita i parry och bara köra dodge (de den har en 2-3 gånger så stor lucka att lyckas än med parry.
Det som sen händer är att spelet lär dig parry utan att du vet om det. Varje gång man får en perfect dodge så hade man klarar av en parry. 10 timmar in började jag försöka med parry igen och se på fan nu klarar jag det på de fiender jag spelat mot mest, så fungerar det sedan resten av spelet. Du lär dig dodga en fiendetyp. Några timmar in när du sen har dödat otaliga mängder av den fötypen så kan du köra parry.
Låt inte systemet skrämma bort er från att spela antagligen årets bästa spel. Lita på att spelets designers kommer att lära dig hur du ska spelanderas verk. Om du älskade FF10 och undviker det här spelet pga parry eller souls så gör du dig själv en björntjänst. Och kom ihåg att spelet är 100% spelbart bara med dodge.
Ps. På PC så är en av de mest populära moddarna den som gör det systemet lite lättare. Kan inte uttala mig om hur det funkar då jag spelade via gamepass men det finns där för er som vill spela men har liknande reaktionsförmåga som mig.