I de skälvande sista ögonblicken innan slutet kommer
Tre unga män gick tillsammans på trottoarkanten, på väg hemåt. Det var sent och de skrattade och tjoade. Föga anade de hur kvällen skulle utvecklas. Det var John, en lång och reslig man med en bångstyrig brun kalufs och ett ständigt leende på läpparna. Han var klädd i ett par mörka strama jeans och en fin skjorta med en stickad öppen tröja över. Han gick med lätt krökt rygg och skrattade åt något lustigt Karl just hade sagt.
Karl var vanligtvis ganska tystlåten, men han var mycket skarpsynt och öppnade först munnen när han hade något bra och väl genomtänkt eller riktigt lustigt att påpeka. Han hade blont kammat hår och gick klädd i jeans och t-shirt, med en liten moderatpin på.
Bredvid Karl gick Sten, en mycket snäll kille, som tyvärr var ganska dålig på att lyssna, men mycket bra på att prata. Sten hade svart hår och gick alltid klädd i fina märkeskläder av skatemodell. Under kepsen syntes en kepsfrilla som vittnade om att det var mycket länge sedan Sten gick utan keps någon längre tid.
När de så spatserade ner för gatan tillsammans och njöt av hur livet lekte märkte de aldrig hur någon tycktes följa efter dem. Ovetande fortsatte de hemåt. Då och då susade en bil förbi och bländade dem för ett ögonblick. En gång mötte de en ensam cyklist, vars vinglande cykelstil tydde på att han kom från någon fyllefest.
Gatlyktorna lyste upp delar av deras väg, på sitt mysiga vis. Skuggorna rörde sig och försvann framför och bakom dem, allt eftersom lyktorna vandrade över deras huvuden. Husen tornade upp sig på ömse sidor av gatorna med mörka fönster och mörkersvarta fasader. Här och var kunde de se ett upplyst fönster. I ett fönster dansade människor omkring med flaskor i händerna. I ett annat fönster satt ett par och myste framför teven, till synes mer intresserade av varandra än teven.
Tiden rann lika fort som en strid ström och rätt vad det var hade det gått en halvtimme från det att Sten tittade på klockan senast.
"Hör ni, grabbar ... klockan är rätt mycket. Vad tror ni om att gena här, så vi sparar lite tid?" frågade han de andra, som höll med.
De tog till höger in på en smal bakgata, där inga lyktor fanns. Dunklet dolde effektivt alla färger för deras ögon. Här var klimatet ett annat. Även om ljuden av de passerande bilarna på gatan utanför hördes klart och tydligt kändes det väldigt dött och ödsligt där de gick.
John plockade fram sin mobil, som lyste upp hans ansikte med sitt karaktäristiska blåa döda sken. När han vek ihop mobilen igen och stoppade ner den i fickan tycktes någon blockera deras väg. Hans ögon hade anpassat sig till det starka ljuset från skärmen så han kunde inte se mycket mer än de mörka konturerna av en man.
De tre vännerna stannade och deras skratt och prat tystnade tvärt. Hela situationen var mycket konstig. Den ensamma mannen bara stod där framför dem. John hade ingen aning om vem det kunde vara eller vad han ville dem, för det var tydligt att han ville dem något.
Rätt vad det var drog mannen en pistol och Johns ögon hade nu anpassat sig så pass bra att han kände igen mannen. Han hade ett vagt minne av att Karl för länge sedan hade pratat om sin före detta flickväns rubbade ex. Han hade till slut inte längre orkat med det förhållande de hade, Karl och Agnes. Agnes hade väldigt djupa känslomässiga ärr från sitt förra förhållande och hade med tiden stängt in sig allt mer och mer i sitt skal, ända till det att Karl inte orkade längre. Detta hade även satt sina spår i honom, och den närmaste tiden efter uppbrottet hade han varit väldigt nedstämd, men detta hade med tiden lyft undan för undan.
Nu stod han där, galningen Tomas, Agnes ex. John mindes att Karl länge var rädd för Tomas under tiden han och Agnes var ihop. Även om Agnes inte hade velat prata om det, hade Karl förstått att Tomas hade misshandlat henne både fysiskt och psykiskt. Han hade sett bilder på honom och en gång när han och John hade varit ute och gått hade de sett honom på avstånd, varefter de snabbt vek av och tog en annan väg.
Det var utan tvekan Tomas som hindrade dem från att komma vidare. John var så säker han kunde bli, och han förstod att situationen vid minsta snedsteg från deras sida kunde urarta på ett fruktansvärt sätt. Tomas tog ett kliv mot dem, med pistolen i hand.
"Hej, Karl. Hej Sten, och hej John. Vet du, Karl, jag har aldrig riktigt kunnat förlåta dig för ditt sätt att ta Agnes ifrån mig. Jag har skuggat dig en lång tid och väntat på rätta tillfället att slå till, och nu står jag här framför dig, utan att veta vad jag ska göra. Ska jag bara skada dig eller ska jag döda dig också?"
John sneglade på Karl och såg att han var på väg att få panik. Jag måste göra något! tänkte han och tog ett språng mot Tomas samtidigt som han skrek åt de andra att fly.
PANG! Smällen ljöd i ett eko som aldrig verkade ta slut. Sten såg som förstenad hur John föll ihop som en lealös docka på marken. John var död, och Sten såg på Tomas ögon att han var beredd att döda igen. Sten kastade en blick mot platsen där Karl hade stått, men Karl var borta. När han vände sig om såg han Karl springa för livet, vild av panik. Sten kände något kallt och hårt mot tinningen. Den sista känslan som Sten uppfattade var en värme som smög ner innanför byxbenen.
Karl hörde en andra smäll ljuda bakom honom. Detta fick honom att om möjligt skynda på stegen ännu mer. Karl var panikslagen och skämdes över att han inte hade kunnat göra mer när han sprang för livet samma väg de hade kommit. Gränden tycktes ha mer färg nu och byggnaderna på sidorna av gränden tycktes skratta åt honom. Snart nådde han gatan, där han stannade och ropade på hjälp till en närmande bil. Bilisten passerade Karl utan att ägna honom så mycket som en blick.
Karl började springa igen, i ett förtvivlat försök att undfly den man som sökte mörda honom. Utan att han märkte det gled han ut på gatan. Framför honom växte plötsligt skuggan i rasande fart samtidigt som gatan framför honom lystes upp. En tredje smäll, men av en annan karaktär än de två första hördes. Karl förstod inte var den plötsliga smärtan i benen och ryggen kom ifrån och var marken hade tagit vägen. Helt plötsligt snurrade hela omgivningen runt honom och världen färgades i ett rött skimmer av smärta. Karl ägnade en tanke åt familjen. Han tänkte på scenen som mötte honom i köket i morse: Hans underbara mamma som dammsög golvet och klagade på att pappan inte hjälpte till; pappan som vanligt satt och slöade över dagstidningen; lillasystern som hade glömt bort maten och satt och smsade.
Tanken på familjen i köket bleknade bort och förbyttes mot en bild av Agnes. Trots att Karl hade lämnat Agnes saknade han henne otroligt mycket och hon fyllde hans tankar vareviga dag, men han visste att så länge Agnes var instängd i sig själv kunde han inte nå henne. Han klandrade sig själv för att han inte hade gjort mer än han hade innan det var för sent. Han saknade henne och hennes varma leende, ett leende som en gång i tiden hade betytt allt för honom.
I de sista skälvande ögonblicken innan Karl slog i asfalten sträckte han ut handen i luften, som för att få röra vid Agnes en sista gång innan det var för sent, innan hon försvann. Innan han försvann. Karl hade aldrig riktigt tänkt på vad som skulle hända efter döden och han hann heller aldrig göra det.
