Lögner.
God kväll mina kära FZ medlemmar. Idag har vi ett intressant ämne jag skall ta upp som jag inte läst om förut.
Ämnet är, Lögner. Att ljuga för någon.
Jag anser mig själv vara snäll, blåögd (tror att alla är snälla och goda hela tiden), godtrogen och en person som inte behöver bli bedragen. Men ändå blir jag det.
Genom, ja, just det. Lögner.
Jag har vart med om de grövsta lögnerna, otrohetslögner och uppåt samt nedåt.
Tjejer och killar som ljugit mig RAKT upp i ansiktet utan att rycka i en nerv, eller ens känna sig "dålig". Inget samvete.
Min fråga är då, hur fan kan någon ljuga en annan person rakt upp i ansiktet, utan att ens känna sig dålig?
Hur kan någon säga "nej vi är bara kompisar". När dem i själva verkan börjar bli kära i varandra?
Detta exempel var en tjej som inte ville bli av med mig men ljög för att hon visste att jag skulle gå om hon blev tillsammans med någon annan.
Annat exempel var med en annan tjej som sa "jag ska sova hos min kusin" när hon i själva verket var hos nån annan kille. (Ja, mitt ex, finns en gammal gammal tråd om detta förlängesedan, btw thx FZ ni hjälpte en hel del där )
Annat exempel var en kompis som sa "jag har 200 hästar i min bil". När det i själva verket var hälften så mycket.
Den senaste lögnen är inte så grov om man jämför me de två första. Men frågan är ju, hur kan dem med? Vad spelar in? Uppfostran? Tidigare erfarenheter? etc..?
Calle säger att jag är influencer
Lying, it's a really common human behaviour, and it origins in the fact that you try to not hurt a person, and as such you tell people what you think they want to hear.
The problem with lying is that when it comes out that you have indeed lied, the person will be hurt atleast twice as much ("How could you lie to me?" "I thought we were friends"), and it origins in how certain people can do the most horrifying things with the simple belief they did the right thing.
For that is the problem, they believe they are in fact doing the only right thing, or try to gain acceptance as they dont have enough confidence, and therefore have to either possess something impressive or just have to lie that they are indeed better human beings than they are.
As I did say before, this thing about lying is just something human, as we feel better (in a false way) when we put up lies, and through experience and not getting caught with it, we tend to believe that it's the right thing.
The only thing that could stop this menace is indeed if you would read my book "The human behaviour, in the eyes of a dr" by me Dr Phil, available in all major bookstores this June!
Eller ja, va?
Nej ljuga är dåligt. Jag kan väl tänka mig att vissa kan ljuga om t.ex. hästkrafter i sin nya bil, just för att imponera lite extra på en vän. Men att ljuga om sig själv eller ens erfarenheter är verkligen inte rätt någonstans. Jag hade en arbetskamrat för hundra år sedan som ljög ganska grovt. Men ljuger man om olika saker tillräckligt ofta eller länge så kommer man tillslut glömma allt man ljugit om och försäga sig. Då har du inte många vänner kvar kan jag lova..
Men det där med otohet, mycket tråkigt att höra Polish
Otrohet = Döden omedelbums!
Nej usch och fy för lögner.
Ang. vita lögner såsom "Nej jag kan inte hänga med ut ikväll, ska hem till mina föräldrar och äta" för att slippa hänga med ut med sina vänner och istället vara t.ex. hemma och ta det lugnt tycker jag också är fult gjort. Säg alltid som det är oavsett situation. Blir du iofs överfallen av en galen dansk med hagelgevär som hotar dig till döden om du talar sanning är det ju en annan femma. Har hänt mig.. (true story!)
EDIT: Må döden ta min grammatik!
Nej men de e ganska logiskt Dr Phil att man har kasst självförtroende om man måste ljuga för att bli accepterad.
Tex hon ljög för mig för att hon inte ville att jag skulle gå, för de har jag gjort nu, då hon både vill ha uppmärksamheten från mig och den andra killen. Hon vill ha båda, inte bara en, pga hennes enormt dåliga självförtroende.
Jag tror det har till 90% att göra med självförtroendet, man söker acceptans från någon, och i vissa fall räcker det inte enbart med en person tyvärr.
Calle säger att jag är influencer
Jag blåljuger för alla i min omgivning hela jävla tiden. Jag säger det jag tror folk vill höra för att undvika att människor blir besvikna och för att jag tror att folk kommer tycka mindre om mig om jag talar sanning. Det hela bottnar i att jag är jävligt feg och har riktigt kass självsäkerhet. Det hela börjar med en liten lögn och så eskalerar det hela och jag intalar mig själv hela tiden att jag kan fixa det men det blir bara värre och värre tills jag är så djupt nere i ett hål att det är omöjligt för mig att fixa det och de enda alternativen är att be om hjälp eller typ.. fly landet.
Livet som lögnare är dock inte särskilt lätt och man mår inte så jävla bra, men det är smällar man får ta helt enkelt.
Life is like a shit-sandwich; the more bread you have the less shit you eat.
jag var som du polish, men tyvär så har mitt förtroende för mänskligheten försvunnit nästan helt, jag orkar knappt bry mig längre, jag litar hellre inte på någon,
det är jobbigt, men sånt är livet, för mkt falskhet, det vore här
+1
En vis man med namnet Dr. Gregory House sade en gång, "Everbody lies".
I can't even tell you at the moment, what at the moment means....even momentarily.
Jo, absolut så håller jag med er på det att världen går inte att lita på. Men oftast så lär man sig att veta vilka man kan lita på och vilka man inte kan lita på.
De e tråkigt allt det här med lögner. Självförtroende och självsäkerheten kommer oftast från uppväxten. Föräldrarnas påverkan på barnen etc.
Men man får ju ha i åtanke att man växer upp och finner egna vägar och diverse tankar. Ta till exempel någon som bara har med bra perosner att göra, som inte ljuger, kommer att lita på folk väldigt länge och kanske för alltid.
Medans andra kommer i fel umgänge och hamnar i en skog av lögner, tro fan att man blir skeptiskt och inte kan lita på någon, men det skulle vara hemskt att hålla det för resten av livet.
För man kan bli lite för bitter då tyvärr. Jag vill inte vara bitter och arg. Jag vill lita på någon.
Men det folk gör mot mig nu kommer att haunta mig i framtiden. Så att ljuga för någon, och leka med någons tillit, kan förstöra så jävla mycket. Bara för att man själv ska "må bra".
Egoistiskt.
Calle säger att jag är influencer
Nu kör jag det här på svenska istället, min roll som dr phil får ta slut (for now! mwahahaha)
Man ska inte ha en full tilit till människor, men man ska inte heller vara bitter och gammal och inte tro på någon jävel.
Man ska vara skeptisk, lära känna personen innan man kan börja lita på vad personen säger.
Tyvärr så traseras allt när man kommer i en situation där flickvännen faktiskt döljer all sanning, är otrogen och det är i såna stunder som man ska faktiskt tänka på att... ja nu kan det bara bli bättre.
Jag må vara överdrivet optimistisk ibland, men sån måste man vara i våran värld som bara blir mörkare och hemskare för varje dag som går.
Som flera (bl.a jag) har nämnt så har självförtroende och självsäkerhet en väldigt, väldigt stor roll i hur mycket vi kommer ljuga, dock så är faktiskt inte alla lögner utav ondo.
Tänk dig hur skadad en unge skulle bli av att faktiskt få leva med alla hemskheter, veta hur det verkligen är i en sån skör ålder som under 8 år eller mer.
Vita lögner (dvs såna som faktiskt inte skadar dig) är också ibland nödvändiga, men i slutändan så blir det faktiskt så att man inser att alla människor ljuger, det är upp till dig själv att bli bra på att handskas med det
Det är väldigt egoistiskt att ljuga ja, men sån är ju människan.
Jag har en bekant som ljuger väldigt mycket. Att ha en debatt eller diskussion med personen i fråga känns helt meningslöst eftersom jag har svårt att ta till mig den eventuella fakta som han tar upp, jag kan helt enkelt inte veta om det är sant eller om det bara något han hittar på för att ha det 'bästa' argumentet för sin sak.
Det händer också att hans lögner är så stora att det inte finns en gnutta av chans för dom att vara sanna.
Varför måste han hålla på så här? Han skapar bara ett dåligt intryck av sig själv och det blir bara jobbigt att ha honom runt sig. Det finns inget positivt med det.
Själv ljuger jag sällan, jag ska inte säga att det aldrig sker men det rör sig oftast bara om skitsaker; små scenarion som jag kanske framställer som något mer troliga än vad dom kanske är. Typ:
"Jag hoppar in i bilen nu - jag är där om 10min" när det jag vet att det egentligen kanske tar 15-20 minuter. En annan sak vore det dock om dom sa till mig att jag måste befinna mig på platsen om 10min, då skulle jag ärligt svara den tiden som det skulle behöva ta.
Varför jag gör så vet jag nog inte riktigt, men det känns på nått sätt ändå som jag gör det för deras skull, för att lindra smällen på nått sätt.
Blev nog lite rörigt nu, men jag fick ventilera mig iallafall.
The cake is a lie.
I'm a snake, follow me!
De enda jag litar på fullt ut är mina närmsta vänner och min familj.
Alla andra måste förtjäna mitt förtroende.
Detta gäller extra mycket i affärer och kärlek.
Självklart ljuger jag ibland, men inte allt för mycket och grovt.
Försöker hålla mig till sanningen så långt det är möjligt men ibland kan en lögn vara bättre än sanningen. Inte ofta dock.
Insert funny qoute here
ärlighet varar längst... var det inte så det hette ?
Ang. vita lögner såsom "Nej jag kan inte hänga med ut ikväll, ska hem till mina föräldrar och äta" för att slippa hänga med ut med sina vänner och istället vara t.ex. hemma och ta det lugnt tycker jag också är fult gjort. Säg alltid som det är oavsett situation. Blir du iofs överfallen av en galen dansk med hagelgevär som hotar dig till döden om du talar sanning är det ju en annan femma. Har hänt mig.. (true story!)
EDIT: Må döden ta min grammatik!
Vad blir bättre utav att säga "nej, jag har ingen lust att vara med er ikväll"? Tror man skadar mindre om man drar en vit lögn om att man ska äta middag med sina päron. Vad får man ut av att säga sanningen till sina kompisar då? ett par sura kompisar som kanske inte är ens kompisar längre?
Självklart ska man tala sanningen så ofta som möjligt och försöka undvika att ljuga.
Jag tycker det är rent hyfs att "ljuga" ibland. Om jag sade till tantskrällena på jobbet vad jag tycker egentligen om deras nya frisyrer och misslyckade bantningskupper tror jag inte de skulle blir så glada. Alla mår vi bättre av att jag håller med om att tantskrället verkligen passar i sitt nya skatbo...
Jag kan inte minnas några större lögner jag blivit utsatt för men jag har vänner som ljuger konstant om helt oviktiga saker och det retar mig till vansinne.
Svepskäl, kallas nog dessa lögner. Jag föredrar att få höra "Nej, jag känner inte för att hjälpa dig flytta din soffa ikväll", det kan jag respektera så säger jag själv. Jag tål inte svepskäl.
My goal in life is to be the person my dog thinks I am.
Ja, en av de värsta lögner efter otrohet etc är fan lögner inom argumentationer.
Typ man argumenterar om något viktigt som sagt, och man har rätt information, och den andra parten ljuger tydligt fast man har inga konkreta bevis på honom\henne, och att man är 100% på att det är lögn, så vill man ändå inte säga "du ljuger".
hatar det.
Calle säger att jag är influencer
det ligger i vår natur att ljuga.. både om oss själva och om andra ting. Har sett min del av lögner och nog så många så jag har belägg för min åsikt om att det ligger i vår natur.
I believe that if life gives you lemons you should make lemonade & try to find somebody whose life has given them vodka & have a party - Ron White
man behöver ju inte alltid ljuga man kan ju faktiskt bara förbättra sanningen en aning... fast då ljuger man ju ändå.
när jag väl ljuger, händer inte så ofta, så brukar jag "bara" förbättra det hela lite.
Vita lögner får jorden att snurra.
Jag blåljuger för alla i min omgivning hela jävla tiden. Jag säger det jag tror folk vill höra för att undvika att människor blir besvikna och för att jag tror att folk kommer tycka mindre om mig om jag talar sanning. Det hela bottnar i att jag är jävligt feg och har riktigt kass självsäkerhet. Det hela börjar med en liten lögn och så eskalerar det hela och jag intalar mig själv hela tiden att jag kan fixa det men det blir bara värre och värre tills jag är så djupt nere i ett hål att det är omöjligt för mig att fixa det och de enda alternativen är att be om hjälp eller typ.. fly landet.
Livet som lögnare är dock inte särskilt lätt och man mår inte så jävla bra, men det är smällar man får ta helt enkelt.
Men det är ju bara din mamma du konstant blåljuger i ansiktet
eller?
[size="15"]Ugh!?[/size]