Det jag gjorde fel i Fallout 3
Jag köpte #Fallout 3 ett par månader efter släppet när jag hittade det i en begagnatlåda. Efter karaktärsmeck och de inledande uppdragen i valvet stod jag där i ödemarken med den sönderbombande verkligheten rakt i ansiktet. Vad skulle jag göra nu? Staden Megaton kände man ju till, alla förhandstittar hade nämnt det något besynnerliga bosättningen som växt upp kring en odetonerad atombomb.
Där spenderade jag också mina första timmar innan jag sökte det stora äventyret på den radioaktiva stäppen. Det uteblev. Visst, jag stötte på en del besynnerligt folk, den trofasta men numera döda hunden och gjorde uppdrag som inte riktigt kunde bestämma sig för om de skulle vara humoristiska eller allvarliga. Jag la ner och lät spelet samla damm i ett halvår eller så. Nu är jag där och rotar igen och har faktiskt hittat spelglädjen.
Istället för att planlöst ränna omkring i jakt på underhållning följer jag spelets huvudspår och gör istället små avstickare när andan faller på. Jag struntar också i att spara på ammunition på de roliga vapnen, allt blir så mycket roligare när du avfyrar en minigun på två meters avstånd. Ta-ta-ta-ta. Slafs-slafs-slafs. Lycka är en (eller snarare flera) rykande gevärspipa.
Konstigt nog så är det just de där "avstickarna" de sagt ger spelet extra spelglädje, men det gör ju inte det. "Kungen är naken!" - har man lust att utbrista, för det är ett stort fel i många spel...
Ja, men det jag menar är att det inte fungerar att väga hela upplevelsen på dem, iaf inte för mig.