Malmö Klätterklubb, MKK
Så kom då äntligen kvällen med inomhusklättring! Spänd i förväntan och lite nervös över hur det ska bli går jag till kombihallen nere vid Swedbankstadion Malmö. Jag kommer fram och är först på plats av kompisarna. Ganska snart kommer min vän Johan som är den som tipsat om klättermöjligheterna och klubben här. Han har klättrat ett tag och känner väl till väggarna där inne. Det känns tryggt att ha med någon som är lugn och bekväm i klättringen och som dessutom på ett enkelt sätt förklarar detaljer och tips inför klättringen.
Vi går tillsammans in i lokalen som man av namnet "kombihallen" kan klura ut att den är en multi-hall med möjlighet för olika typer av sport. Just denna kväll spelar som det känns flera hundra småungar inomhusfotboll på konstgräs där inne. Det pågår full aktivitet med tränare som manar på och uppmuntrar och det ser ut som minst 2, säkert fler fotbollsplaner fulla med fotbollstokiga ungar.
Längst bort på ena kortsidan tornar då klätterväggarna upp sig. Som grå jättar sträcker de sig upp längs väggen. Vinklar, överhäng, grepp i mänger. Inga klättrare än så länge, vi verkar vara bland de första på plats. Tillsammans med oss kommer killen som för kvällen är väggansvarig. Han har ansvar för att hyra ut utrustning till dem som behöver, samt se till att klättringen flyter på.
Jag plockar ut ett par klätterskor och en sele, vilket tillsammans med klättringsavgiften blir en jämn hundralapp. Han berättar att man kan lösa medlemskap och då är avgiften lägre för klättringen. Ytterligare en variant finns där man kan köpa så kallat träningskort och då kan man klättra fritt under ett år. Länk till Malmö Klätterklubbs hemsida: [www.climbing.nu], för den intresserade finns där öppettider och priser.
Skorna jag lånar smiter åt riktigt tight och gör till en början riktigt ont. Johan förklarar att det ska kännas så och att när jag väl börjar klättra så kommer jag inte känna av fötterna. Det är tydligen så att man ska ha mindre klättringsskor än vanliga för att få bästa känslan och kontrollen. En del av greppen är riktigt små så minsta glapp hade varit förödande.
Vid det här laget har Johans klätterkompis och ytterligare en vän kommit på plats. Vi är nu en grupp på fyra som ska samsas om en vägg.
Johan och Per är de två som är mest vana klättrare och klättrar på regelbunden basis.
Tjejen som Per hade med sig har som jag klättrat några gånger tidigare men för flera år sedan. Det känns skönt att inte vara enda nybörjaren
Johan ger sig upp på första väggen för att toppsäkra repet. Det är så att när man kommer först så finns inget rep fäst på väggen utan man får klättra upp för att själv säkra repet. Det finns på hela väggen öglor för att säkra sig själv på vägen upp och de lite mer erfarna klättrarna använder sig av denna tekniken hela tiden. Toppsäkring som är den tekniken vi använder oss av under kvällen fungerar så att när repet väl är fäst högst upp så är det enda punkten repet sitter fast på på väggen. Man klättrar sedan med hjälp av en vän som säkrar på golvet. Den som säkrar har till uppgift att hålla repet tillräckligt sträckt så ifall man ramlar blir fallet inte mer än nån decimeter förrän man hänger i repet och selen. Det låter kanske lite obehagligt men både Johan och Per är erfarna så jag litade fullständigt på dem.
Alla får klättra upp några gånger till ungefär halva väggen. Det är en helt lodrät vägg med ganska enkla grepp förklarar Johan. På mitten av väggen så blir det ett så kalla överhäng där väggen bildar ett litet tak som man måste runt för att sedan fortsätta uppåt. Just den biten är lite läskig för då blir man ju hängande utan något bra fotgrepp. Vid det laget är man ca 5-6 meter upp i luften och är rejält trött i armarna. Men suget efter att komma förbi överhänget gör att man fortsätter av ren vilja!
Vi klättrar oss trötta på lite olika väggar och jag står imponerat på golvet och tittar på dem som klättrat länge. Det är en tydlig skillnad i tempo och teknik. Vad som skiljer oss nybörjare från de mer erfarna är hur de lyckas hålla ett mjukt och lugnt flyt i sin klättring. Visst stannar de till för att fundera och vila ibland med de liksom flyter upp för väggen på ett nästan magiskt sätt.
Jag blir jäkligt imponerad och känner ett sug efter att bli lika duktig! Med rejält trötta armar och ont i fötterna går jag med ett leende hemåt och har redan bokat in nästa klättring på måndag
See you there!
Ja absolut gör det! Det är toppenroligt och ni kommer svettas och skrattas om vartannat! Jag ska som sagt dit på månag och kameran ska absolut följa med igen. Det här var mitt roligaste inlägg hittills om du frågar mig, kändes nästan som en liten artikel. Ska helt klart börja jobba mer med bilder i texten.