Another year, another spelgala
Efter att ha missat den svenska spelgalan alla år utom ett, eftersom jag pendlade från Örebro tills för något år sedan då jag flyttade till Stockholm, fick jag igår äntligen gå på en. Och det var kul! Själva arrangemanget var kanske lite märkligt och oorganiserat då och då, och att ha med Idol-Ola var en sällsynt dålig idé (han stod och gjorde sitt bästa antar jag, men ingen brydde sig - är sveriges spelindustri verkligen hans största fans?). Jag har sällan sett en så vild blandning av klädstilar (allt ifrån huggarskjortor och trasiga t-shirts till komplett smokingutstyrsel, själv lade jag mig någonstans mittemellan). Priserna presenterades i en rasande fart och delades ut av (ibland hastigt rekryterade) människor som betytt något för spelbranschen. Vill du veta vilka som vann? Kolla hos Dataspelsbranschen.
Det stora priset var förstås årets spel (<i>Uncharted 2</i>) och årtiondets svenska spel (<i>Battlefield 1942</i>). Extremt välförtjänta priser i båda fallen, men varför var tre Dice-spel nominerade till årtiondets bästa, när det faktiskt finns ett och annat spel som också hade förtjänat en nominering... Jag vet att de är störst, jag älskar - nästan - alla deras spel, men ändå! Vinsten var hursomhelst välförtjänt, jag vill påstå att just <i>Battlefield 1942</i> drog igång det svenska spelundret mer eller mindre på egen hand, eller åtminstone uppmärksammade världen i övrigt på det.
Level 7 delade ut sitt L7-pris för bästa spelskribent (Oskar Skog), bästa spelblogg (Xboxflickan) och bästa speltidning (Level, men Tobias dedikerade priset till <b>Super PLAY</b> när han tog emot det!) i pausen. Att arrangera den omröstningen är fortfarande den smartaste pr-kuppen av en svensk websida på flera år.
Tydligen var det ett uppträde med <b>mer eller mindre påklädda tjejer som dansade</b> - jag stod långt bak och hörde bara att <b>Press-2-play-Christer</b> sjöng med en mäktig baryton. Därför kan jag inte uttala mig om det enda kontroversiella som verkar ha hänt på galan, men jag skulle förmodligen skriva något i stil med det Tommy Rydling gör på sin blogg. I kölvattnet på allt snack om Tove Bengtssons recension av God of War III i SvD (lite mer nyanserad och djupgående än 99% av världens spelpress, och framför allt med en annorlunda infallsvinkel) känns det lite extra omotiverat med sånt...
Det var kul att äntligen få träffa dig, Pilot-Mats!