Spel är kultur, eller?
Hittade denna blogg, via Tommy Rydling, där bloggaren har vissa invändningar mot att <i>Bioshock</i> och dess uppföljare anses vara lite mer kulturella och konstnärliga för att de refererar till Ayn Rand. Ungefär.
Och visst har hon vissa poänger. <i>Bioshock</i> är i grunden ett väldigt konventionellt spel, rent mekaniskt skiljer det sig inte mycket från t ex <i>Doom</i>. Men det är inte det som är poängen, tycker jag. <i>Bioshock</i> och liknande spel är ett litet steg mot ett bättre berättande i spel, ett försök att faktiskt förmedla en sammanhängande och relevant, berörande och intelligent historia till spelaren. Det är där hon har så oerhört fel. Konventionell spelmekanik kan, liksom konventionell Hollywoodfilm (tack Tove för den insikten) användas för att berätta en minst lika levande historia som vilken bok, film eller annan konstform som helst, men med den unika möjligheten att involvera spelaren på ett annat sätt. Att få dig att känna dig delaktig i vad som i praktiken är DIN unika berättelse, helt enkelt.
Däremot är jag ingen stor anhängare av försöken att göra mer filmiska och mer "finkulturella" spel, som t ex David Cage försöker med <i>Heavy Rain</i>. Visst, spelet är unikt (det lilla jag har sett av det, jag kommer nog att skriva mer om det inom kort), men jag vill hävda att de som använder sig av de etablerade verktyg och spelmekaniker som redan finns, som Bioware med <i>Mass Effect</i> och <i>Dragon Age</i>, gör mer för att förmedla en trovärdig historia till engagerade spelare än David Cage någonsin kan göra. Helt enkelt för att han gör det så komplicerat, så konstlat att han aldrig kan nå ut till den stora massan spelare. De finns därute, du som läser detta uppskattar helt säkert en bra story i ett spel, men att tvinga någon att hålla i fem knappar samtidigt, eller rotera en spak för att öppna en dörr, ökar inte inlevelsen i någon nämnvärd grad. Det bidrar istället till att stöta bort spelare som du och jag, som vill uppleva storyn, men inte våldföra oss på våra tummar för att göra det!
Det här är en lång och svår debatt, som jag kommer att återkomma till. Men min huvudsakliga poäng är att spel är en del av kulturen redan nu, och att berättande och användarvändlighet kan och måste gå hand i hand om vi ska komma vidare. Därför tror jag att David Cage än en gång kommer att misslyckas, trots sina höga ambitioner. Och därför tror jag också att det inte gör något att han misslyckas, spelmediet är ändå på väg åt rätt håll.
Det behöver inte bli en debatt överhuvudtaget då det handlar om preferenser: "Ubi fumus, ibi ignis..."
Visst är spel kultur. Men spelen kommer aldrig kunna berätta en historia på samma sätt som en film eller en bok kan. Däri ligger inte spelens styrka, som är att skapa världar. Spel som försöker bli mer filmiska är helt enkelt fel ute, visst kan man skapa en bra stämning, men det kommer ändå inte få i samma nivå som en film. Och även om det vore så skulle det förmodligen i längden bli tråkigt att sitta och titta på små skiftningar i andra karaktärers ansiktsutryck, eller vad det nu kan vara.
Nej ge mig en stor och fin värld att kuta runt i och göra lite vad jag vill med, så spelar det ingen roll att jag egentligen ska hämnas min familj som på grund av sin rättrådighet dödades av en ond trollkarl/maffiaboss.
Det är lite av det jag menar, spelen har möjlighet att göra så mycket mer med inlevelsen än filmer och böcker någonsin kan. Och då menar jag inte 3D-glasögon :).
Detaljer som små skiftningar i ansiktsuttryck är viktigare än man tror. Men det får aldrig bli huvudsaken. Det är som specialeffekter i film - kanske de bästa jag någonsin har sett var de i Forrest Gump, helt enkelt för att de förbättrade filmen utan att någonsin synas! Smådetaljer i spel kan göra mycket, på rätt ställe, men de får inte dra uppmärksamheten från spelets syfte, vare sig det är att berätta en bra historia eller bara att ge dig lite skönt plattformshoppande.