Recension: Bayonetta
Glöm Kratos. Glöm Ryu Hayabusa. Glöm Snake och glöm Dante. I det som i mediesammanhang flitigt titulerats som gubbens år är Umbrahäxan Bayonetta både som spel och karaktär en välbehövlig motvikt och en ikon som bryter från den än mer gubbiga spelindustrin. Hon är inte en stum betraktare likt Samus. Inte heller en paradoxalt bystig som platt halvfigur likt Lara Croft. Hon är istället en naturkraft av coolhet ? tänk Samantha Jones från Sex and the City korsad med Alucard från Hellsing plus fossingar försedda med Manolo Blahniks .75M smidda av Lucifer - som vida överträffar alla hennes manliga motparter. Och hon kommer med ett av årets bästa spel.
Non-stop Climax Action
Änglarna har kommit för att hämta mig. De avtecknar sig mot den klara fullmånen och glider i elegans mot platsen där jag står. Men deras uppenbarelse är inte som bibeln förtäljer. Ansiktena, förvridna till mardrömsfigurer och kropparna likt puckelryggade vildvittror i snövit fjäderskrud. I händerna bär de himlens vapen för att förpassa kättaren till helvetet. Behöver det sägas att det är jag som är kättaren? Ovanpå ett sönderslaget klocktorn som störtar nerför ett gigantiskt berg tar årets dittills mest episka actionscen vid. Sen står det klart att detta bara är första banan. Eller inte ens det. Det är förtexterna innan första banan! Det som följer sedan är en konstant stegring i intensitet, snygghet och awesomeness som kulmineras efter tio timmar i ett gigantiskt klimax, varpå sluttexterna rullar. Vid det laget är Bayonetta så långt över over the top att det snarare brutit ut ur atmosfären. Det är mer regel än undantag att man gång på gång måste lägga ifrån sig kontrollen och bara komma ihåg hur man andas. Hade Hideki Kamiya värnat om sina fans så hade special utgåvan inkluderat respirator.
Kratos will cry
Nyligen nämnda Hideki Kamiya som regisserat Bayonetta har en kort men naggande god meritlista med spel som Resident Evil 2, Devil May Cry (knäböj här), Viewtiful Joe + uppföljare och Okami (kyss fötter här). Han är en spelgud hos många om än inte hos försäljningssiffrorna. I och med Bayonetta hoppas han och Platinum Games återvända till en bredare publik. I Bayonetta har alltså inslag från nästan alla hans tidigare spel fått följa med. Själva grunden i spelbarheten är givetvis från Devil May Cry, fast i en 2.0 version som slipats och putsats spegelblank. Därtill kommer en Viewtiful Joesk årgång av slowmotion i spelet kallad Witch Time. Witch Time är ett av spelets grundelement vad gäller strider såväl som dramaturgi. Den aktiveras när du tajmar Bayonettas pareringar och undanmanövrar perfekt. Fighterna handlar i huvudsak om att synka sig med fienden för att utföra oändliga slag och magikombinationer och sedan stilfullt undvika och gå in i Witch Time när fienden hittar en lucka och attackerar. Bayonetta bestyckar du med både närstrids- och avståndsvapen på händer såväl som fötter och genom att hålla in knappen efter en utförd attack så övergår den aktuella attacken till en avståndsattack, vilket ger dig möjligheten att strida med nära som avlägsna fiender samtidigt. Efter lite övning så gun fu-ar du värre än Christian Bale i Equilibrium, gör kerubkebab av dina fiender med deras egna vapen eller använder ditt förhäxade hår för att frammana allsköns demoner och tortyrredskap att köra dina motståndare i. Bataljerna har sedan också en försmak för att ske ovanpå kärnvapen som susar fram genom storstadsmetropoler, motorvägar som slits sönder av Gud eller liknande. Adrenalinet bokstavligen sprutar ur näsan på dig när du hittar flyt i striderna, samtidigt som dessa kan vara evinnerligt svåra. Det faktum att den försupna kameran ofta förtrollat gubbdreglar över Bayonettas delikatare delar istället för att ge en bra översikt av vad som händer gör inte heller det saken bättre (att skruva upp känsligheten rekommenderas varmt). En del mindre fungerande QTE-tillfällen finns också på ett annars tomt minuskonto. Kamiya har gjort klart i intervjuer såväl som i gameplayen att Bayonetta är ett spel för hardcorepubliken. Du ska dö. Du ska börja om, träna och bli bättre för att sedan vråla vid seger. Så räkna med att det stundtals blir ett pendlande mellan avgrundsvrål och triumferande yl. Ställningstagandet syns också i det gulligt hånfulla Easy och Very Easy Mode där man kan spela spelet med endast en (1) knapp. Den överhängande visionen med actionen verkar ha varit att ta de där häftiga actionmellansekvenserna som finns i alla actionspel och göra dem spelbara. Med det har Platinum Games lyckats ur varje aspekt för mellansekvenserna i spelet känns mer som regisserade gameplay-strider än en ouppnåelig utopi. Ni kan läsa det sista stycket igen om ni vill. Bayonettas action är precis SÅ bra.
You want to touch me?
Estetiskt finns det mycket att diskutera i Bayonetta. All sin porriga vulgoestetik till trots så är Bayonetta ett oerhört stilmedvetet spel som står stolt och rakryggat för sin campiga kitschattityd. Det är i dess blandning mellan hög och lågkultur, fult och snyggt, ironi och allvar som ett coolt spel föds. Staden Vigrid som Bayonetta reser till i spelet för att söka återställa sitt trasiga minne är som en japansk Fritz Langs tolkning av Vatikanen. Väl i staden så går hon in i ett fullt krig med självaste Gud och hans makter. De som blev upprörda av Muhammedkarikatyrerna har här en hel Marilyn Mansonsk tolkning av Bibeln att tappa hakan åt. Ikonografin med änglar, pärleportar, apostlar, Gud, Jesus och den heliga anden har här antagit en morbid expressionistisk, nästintill mardrömsaktig look tack vare Platinum Games kreativitet och naivt söta respektlöshet mot Kristendomen. Hela storyn håller en metafysisk presentation där vi som Bayonetta får pendla mellan himmel, helvete, verkligheten och det limbo där de alla möts. Det är alltjämnt en väldigt mångfacetterad och smart spelvärld vi får vistas i och en story som håller intresset uppe. Den tonsätts därtill av ett smakfullt soundtrack som frångår spektakelactiongenrens typiska kompott av brötig metall. Här blandas istället mer feminina pianospår i upp- och lågtempo med sakrala körer och en inte lite catchig tuggummipopversion av Sinatraörhänget Fly Me To The Moon. Kort sagt går verkligen allt till 11 på skalan när det gäller Bayonettas hela presentation vilket i tid och otid gör det till ett oerhört humorfyllt spel. Det var faktiskt länge sedan jag garvade så mycket både åt och med ett spel.
T N A
Det finns många intressanta allegorier att avläsa i spelet. Det är exempelvis inte svårt att hitta en nutida referens till kvinnan Bayonetta som med sin fria sexuallitet och person försöker tyglas och besegras av kyrkan och religionen som förkastar henne som något fult och kättigt. Frågan är bara hur mycket av den tolkningen som delas av Hideki & co som i förhandsintervjuer mest tycks ha suttit och fnissat över bröststorlekar. För visst är karaktären Bayonettas kroppsproportioner av parodiskt snitt och ett helt internet har gått i häxjakt över detta. Skulle de däremot ta sig ur det ideologiska ekorrhjulet så skulle de upptäcka att det inte handlar om objektifiering. I all självständighet, coolhet och sexism så skapar Bayonetta motsägelsefullt nog istället en feminism olikt något vi någonsin sett i spelvärlden. Den som stirrar sig blind på tuttarna kommer ha väldigt svårt att ta till sig Bayonetta. Väljer de däremot att se förbi pojkrumsidealen så väntar inte bara en karaktär så nyanserad och cool att hon slagit ner min tidigare favorit från första platsen, utan även nästa steg i actionspelens utveckling.
Efterord: Hej! Vad kul att du kom ända hit ner trots den långa texten. Den här recensionen skrev jag som ett arbetsprov att skicka runt. Eftersom den troligen inte kommer publiceras så tänkte jag lägga upp den här på skoj. Så nu vet ni det.
