Killzone 2 varvat!
Det var väl ungefär som Gears of War. Fast i första-person. Utan motorsågar och utan Co-op. Istället har man försökt garnera på lite COD och någonstans där på vägen så köper jag det inte.
Killzone 2 är ett av de där spelen som bygger helt på klyschor. Estetiskt och dramaturgiskt så väl som spelmässigt. Det finns många spel som tillför ytterst lite till blandnigen och Killzone 2 är ett av dem. Därmed inte sagt att ett sådant spel kan vara helt fantastiskt, för det kan de (Uncharted, Dead Space osv). Killzone 2 är tyvärr inte ett av dessa utan bara en shooter i mängden.
Snyggt är det däremot. Galet snyggt. Låter bra gör det också. Den mest positiva överraskningen för mig var att trots att så gott som hela spelet utspelar sig i identiska cementbunkrar så gör det skiftande färgschemat att det ständigt känns häftigt och intressant. Demoniskt senapsgult, blodsrött och åksjukegrönt? Ja tack! Det känns väldigt Jean-Pierre Jeunett (gjort filmer som Delicatessen och Amelie från Montmarte) och jag gillar det skarpt. Jag gillar det så mycket att trots de trötta nasseplatityderna, de osympatiska karaktärerna och den livlösa storyn så ger Killzone 2 mig en av de mustigaste krigsstämningarna jag upplevt sedan de första banorna i Metal Slug.
Så snyggmässigt skjuter det i höjden. Kulmässigt så landar det ljummet brevid svennebananerna i den oändligt stora fps-fruktkorgen. Roligaste i spelet hade jag när jag fick tag i Bolt gun'en och kunde nagla fast mina fiender på väggarna. Då kunde jag gå omkring, kisa och låtsas att jag spelade Painkiller istället.
