Skivor
Tänkte att man kunde recensera någon skiva som man just köpt eller lyssnar mycket på just nu. Man behöver inte sätta ngt betyg om man vill, men gärna diskutera den.
The Ocean - Aeolian
(Metalblade 2005)
The Ocean är ett band från Tyskland som spelar väldigt tung och komplex metal. Ganska jämförbart med Isis, men med mer momentum.
På denna skiva har de tagit hjälp utav ett flertal sångare från andra band. T.ex. Sean Ingram (Coalesce), Nate Newton (Converge) och Tomas Hallbom (Breach).
Med långa och relativt komplicerade låtar så får huvudet jobba lite, och det kan krävas ett par genomlyssningar innan låtarna sitter. Men musiken är riktigt tung och jag tycker personligen om att måste arbeta lite med den.
Jag tycker om hur de har använt sig utav de 7(!) olika vokalisterna för att skapa lite variation. Stort plus för att de har använt Tomas Hallbom från ett utav mina favoritband, Breach (R.I.P).
Höjdpunkt: Une Saison En Enfer (Lyssna)
Shoppade nyss loss på större delen av System of a downs skivor efter att ha lyssnat på dom i åratal.
Orka inte ressencera mer än att det är den absolut bästa grupp musiker jag stött på finner varenda låt på varenda album klockren, har aldrig blivit besviken.
[size="15"]Ugh!?[/size]
Jag köpte Stone sours's (Come whatever may) nya cd härom dan, grymt bra.
Stor variation på musiken, från riktigt softa sånger till nästan slipknot hårt. Både sångaren och ena gitarristen ifrån slipknot är med i stone sour så man kan förvänta sig hög kvalitete :up:.
smakprov
Ta och lyssna på "Hell and concequences" och "30/30-150"
Grymt bra låtar, min favorit låt "Come whatever may" finns tyvärr inte med som smakprov, men dessa tre låtar är höjdpunkterna på skivan.
Sen så rekommenderar jag också Mudvayne - The end of all things to come, om man gillar alternativ metal typ i samma stil som Slipknot.
<3
W.A.S.P. - The Neon God part 1: The Rise
Blackie gör verkligen sitt bästa för att återskapa en lika rörande och mästerlig berättelse som han skrev i och med The Crimson Idol. Och visst är det stundtals riktigt, riktigt bra, med härliga återkommande riff längs hela skivan samt härliga texter. Vissa säger att det i stort sett är en hel kopia av Crimson Idol, men jag kan verkligen inte hålla med även om mycket känns igen - till exempel hur berättelsen byggs upp, vad den handlar om och så vidare. För att inte tala om namnet: The Neon God mot The Crimson Idol. Fantastiskt
Men, som sagt tycker jag att det som skiljer är mer än det som påminner och kvar har vi en skiva som är väldigt, väldigt jämn med att hålla hög nivå. Kanske lite för jämn, då inga riktiga toppar går att urskilja. 8/10