Medlem
Hjälp?

Hej, det är jag igen....

Först och främst vill jag inte bli flamad eller nått, och inga dumma inlägg tack!

Jag har bara fallit tillbaka i min "deppiga" period...
Och då börjar jag naturligtvis tänka, de få vänner jag har flyttar och åker härifrån eller börjar jobba konstigt eller något annat. Då blir jag "ensam" jag har då inga vänner kvar att vara med eller något.
Har ju inga direkta fritidsgrejer jag gör förutom tränar Styrke träning och taekwondo men jag får dock inga vänner igenom detta. Jag vet att detta är en dum fråga eller något och många bara tycker jag är patetiskt... men vad ska jag göra? Har ni råkat ut för något liknande? Kan ingen tipsa mig bara... vill inte vara "ensam" är rädd för det och vill ha vänner omkring mig. Har problemet bara att skaffa nya och sådant...

Snälla någon... hjälp?

Tack för mig,
Struggle:(


signatur

Nämen!

Medlem

För det första: Det enda dumma i denna text är att du är rädd för att bli flamead. Det blir du verkligen inte över det här ämnet, och absolut inte här inne.
För det andra: Du är waay långt från ensam, tror mer eller mindre alla står inför det här lite titt som tätt. Jag gör det åtminstonde.
Men jag har alltid haft sådan tur, att jag haft en sådan superbra vän som alltid hjälpt mig ur det här. Hon är verkligen en tjej värd alla diamanter i världen.
Du är säker på att du inte har en sådan? Kan vara typ dina teakwondo-tränare (två av mina kyokushintränare är även mina bästa vänner) eller vad som helst?
Sök först runt i ditt register och se om du har eller har haft en sådan.
Annars kan du alltid förlita dig på den gamla klyschan, som jag själv är så in i fanders trött på att höra själv, men den stämmer hittintills jämt så: Det kommer ordna sig, den tar tid men till slut så ordnar det sig.

Best wishes
Budo


signatur

[color=black]Useless corpse. Jesus loves you. Useless corpse.[/color]

Youtube-proffs

Jag har läst ett av dina förra inlägg och jag e verkligen ledsen att du kommer in i detta igen, var bor du? Hur gammal är du? Hur ofta styrketränar du?

När jag är och tränar så är det väldigt många folk som man kan binda kontakter med, tycker iaf jag. Vet inte hur det är där du är men!

Som Budo säger, jag skämtar inte, om jag fick välja en mening i världen så skulle det vara "det ordnar sig" har jag alltid sagt, och det gäller i allt från kompisar till räkningar som är borttappade!

Håll ut!

MVH\\Polish


signatur

Calle säger att jag är influencer

Medlem

Tja, tack iaf för dessa tips, tar åt mig dem iaf.

Jag bor i närheten av Trollhättan, Styrke tränar omkring tre gånger i veckan, är 19 år. Jag vet inte om jag binder direkt många kontakter på gym, jag är väl mestadels "rädd" för att ta kontakten med folk för jag vet inte vad jag ska säga eller nått...?

Tack.


signatur

Nämen!

Inaktiv

Du kan väl börja med nån aktivitet som kräver att du eller andra måste ha kontakt med varandra. gick på karate ett tag sen och fick lite vänner

Inaktiv

Se det inte som du förlorar dina vänner bara för att de flyttar eller inte finns nära dig alltid, har många vänner som bor i hela landet. Att bara hålla kontakt via telefon eller något annat är underskattat.

Vänner kommer och går, men de vänner som du verkligen bryr dig om och känner bra, de finns alltid där. Bara att lyfta luren och snacka en stund kan ibland kännas lika bra som om man hade träffats på riktigt. Glöm inte det


signatur

Könssjukdomar är som Pokémon...man är inte tuff förrän man har dem alla.

Inaktiv

Skaffa ett jobb? Börja studera? Tycker du inte ska oroa dig för mycket! 19 år bara, du är troligen i en kris helt enkelt som vi alla har varit i.

Inaktiv
Skrivet av Struggle:

Tja, tack iaf för dessa tips, tar åt mig dem iaf.

Jag bor i närheten av Trollhättan, Styrke tränar omkring tre gånger i veckan, är 19 år. Jag vet inte om jag binder direkt många kontakter på gym, jag är väl mestadels "rädd" för att ta kontakten med folk för jag vet inte vad jag ska säga eller nått...?

Tack.

Låter som om du måste arbeta lite med dig själv. Jag uppfattar dina inlägg som osäkra och att du har ett ganska dåligt självförtroende. Jag vet hur det känns, tro mig. Men man måste bryta dessa negativa tankebanorna annars kan det vara lätt att fastna i dessa tankar och då är det svårt att komma ur denna negativa "spiral".

Du säger att du är rädd för att ta kontakt med nya människor pga. att du inte vet vad du skulle säga.
Du kan börja med t.ex.
- Tja, läget?
Försök att tänk; Vad skulle du villja att en okänd person skulle säga till dig för att du skulle ha intresse att besvara kontakten?

Hur kul är det att leva utifrån vad du tror andra människor tycker och tänker om dig?

Medlem

Detta är ett ganska seriöst forum, därför går sådana här saker att diskutera. Jag har förståelse för din sits, har nämligen varit i den själv. Sålänge du har tak över huvudet, en säng att sova i, och mat på bordet, ska du vara nöjd.

Tänk tanken att du faktiskt har det ganska bra i kontrast till andra.

Inaktiv
Skrivet av Chief Red Cloud:

Detta är ett ganska seriöst forum, därför går sådana här saker att diskutera. Jag har förståelse för din sits, har nämligen varit i den själv. Sålänge du har tak över huvudet, en säng att sova i, och mat på bordet, ska du vara nöjd.

Tänk tanken att du faktiskt har det ganska bra i kontrast till andra.

-Ät upp på tallriken, tänk på barnen i Afrika....
Blir barnen mätta om jag äter upp hela portionen?

Det svaret du gav honom liknar det jag skrev ovan.
Och det avfärdar det faktum att han mår dåligt.
Påståenden som säger "du borde vara glad och nöjd" är korkade, i min mening.

Jag utgår ifrån att "Struggle" har allt det du räknar upp; Tak över huvudet, en säng och mat. Men han är inte glad för det. Och att du skriver att han borde vara nöjd gör inte saken bättre, snarare tvärtom.

Visst det finns människor som har det sämre än oss, men vi är inte dom.
Och hur man mår (psykiskt) är högst personligt och kan inte gämföras med andra människors livssituation.

Inaktiv

Nej, men det kan ju vara ett sätt för att själv börja må bättre igen. När jag har känt mig riktigt jävla nere ibland har jag tänkt på att det finns människor precis överallt som har det långt sämre än mig med riktiga problem. Förmodligen tillhör jag en minoritet, större delen av världen har det sämre. Då börjar mina problem krympa och iaf jag får ny kraft och ny lust till att bara traska igenom skiten och sen glömma bort att det har hänt.

Ta det inte som en pik utan ta det som ett tips.

Medlem
Skrivet av RoGGe:

Nej, men det kan ju vara ett sätt för att själv börja må bättre igen. När jag har känt mig riktigt jävla nere ibland har jag tänkt på att det finns människor precis överallt som har det långt sämre än mig med riktiga problem. Förmodligen tillhör jag en minoritet, större delen av världen har det sämre. Då börjar mina problem krympa och iaf jag får ny kraft och ny lust till att bara traska igenom skiten och sen glömma bort att det har hänt.

Ta det inte som en pik utan ta det som ett tips.

Rogge svarar bättre än mig själv.

Min post var endast ett försök att få Struggle att inse att han har det ganska bra, och på så sätt bli på bättre humör. Det var absolut ingen pik.

Inaktiv

Jo, jag trodde inte att du pikade honom. Jag skrev bara min åsikt om det hela.
För mig personligen funkar inte det tänket.
Mina personliga problem blir inte mindre, eller krymper för den delen, bara för att andra människor har det sämre.

Medlem

Been there, done that.

Slutar man bara att "tycka synd" om sig själv och inser att det ordnar sig förr eller senare så är det lugnt. Nu är inte jag på något sätt unik för min situation men kan dra det lite snabbt iaf:

Till att börja med, så vet jag inte alls vad jag vill göra med mitt liv och så har det varit sedan jag gick ut gymnasiet för några år sen. Har ingen motivation till att börja studera och att skaffa ett jobb är uteslutet, det lönar sig inte ekonomiskt för min del. Låter dumt, inte sant? Men så är det.

Kompisar har flyttat, börjat studera på annat ort eller jobbar "konstiga" tider (kanske bara jag som har en fucked up dygnsrytm?) så jag träffar dom sällan. Snackar med dom gör jag i princip dagligen däremot. Flickvänner har kommit och gått under åren och funkat som någon form av substitut till vänner i min ganska ensamma vardag. Men nu orkar jag inte med några halvtaskiga förhållanden på ett bra tag.

Känns som att det enda jag gör idagsläget är att få dagarna att gå tills dess att jag kommit på vad jag egentligen vill göra här i livet. Så jag försöker hålla igång genom att precis som du styrketräna 2-3 gånger i veckan, egentligen tycker jag att det är såå förbannat tråkigt att lyfta dom där vikterna om och om igen men kör ändå på så gott det går. Men även jag har "problemet" att jag inte har någon att träna med (förutom då brorsan är med men även han liksom mina kompisar är svår att få med när man själv kan/orkar).

Även jag sysslar med kampsport (egentligen stridskonster men folk fattar ju knappt skillnaden så vad spelar det för roll) och har igenom den massor med "vänner" men det ju inte direkt så att jag umgås med dom annat än på träningen. Ibland träffar man ju på folk på stan som man kan ta en fika med men det ju inte så ofta det händer. Dessutom är det sommaruppehåll just nu med bara några få enstaka träningstillfällen utomhus.

Vad vill jag egentligen ha sagt då? Jag vet inte riktigt men i grund och botten ligger problemet hos mig själv. Hade jag flyttat och börjat studera hade jag utan tvekan knutit nya bekantskaper och fått nya vänner. Hade jag sökt jobb och fått något så hade jag utan tvekan träffat nya människor igenom det också. Men det känns liksom inte aktuellt för något sånt just nu. Dra utomlands ett par månader är ett annat alternativ som jag funderat på ett tag nu. Asien låter jäkligt lockande.

Istället för att sitta och "beklaga" mig över att jag inte har några vänner att umgås med osv så har jag bara accepterat det och tänkt "okej, det suger just nu men det ordnar sig... det kunde ju ha varit värre trots allt".

Medlem
Skrivet av DeamoniC:

Jo, jag trodde inte att du pikade honom. Jag skrev bara min åsikt om det hela.
För mig personligen funkar inte det tänket.
Mina personliga problem blir inte mindre, eller krymper för den delen, bara för att andra människor har det sämre.

Precis som allt annat i livet, orsak och verkan.

Jag upplevde i alla fall förr i tiden, en viss agression mot leende, glada människor. Som tur är övergick det aldrig i någon fysisk våldsamhet, men jag mådde dåligt psykiskt över det. Man upplever att alla andra har det så fruktansvärt bra, och man själv får all "skit". Efter ett tag så började jag fundera:"Varför ska jag må dåligt för att någon annan är glad?" "Varför ska jag tycka synd om mig själv?".

Det bidrog till att jag skaffade ett relativt socialt yrke, en relativt stor sällskapskrets, och en motivation som får mig att gå upp på morgonen.

Alla har bekymmer, självklart. Givetvis går det inte att jämföra olika "lidanden" på det sättet. Mår du dåligt så mår du dåligt, dock, det som är min poäng är att ett visst påpekande om att andra människor inte har det så jäkla bra själva, kan leda till att personen ifråga blir mer upplyst över sin egen situation, och inser att det faktiskt kunde varit värre.

Medlem

Tack för alla fantastiskt intressanta inlägg, ja det stämmer som vissa av er säger att jag har dåligt självförtroende, och det beror på en del knepiga saker tidigare i livet. Jag sitter verkligen inte och "tycker synd om mig" jag tänker bara att, som vilken människa som helst, att ensam vill jag inte vara.

Hur som helst, visst jag har tak och säng och mat, jag har ett jobb och tjänar mina egna pengar. Men vad är pengar och materialistiska saker, framför ett känslosamt och socialt liv? Inget, jag värdesätter vänskap mer än ett fint hus tex.
Jag inser naturligtvis att jag kunde haft det mycket värre, men som ni vet hur man är när man är nedstämd etc.

Jag tackar för alla postivia responser jag fått, som tillexempel bara försöka släppa allt och inte tänka så mycket och att det ordnar sig. Uppskatar verkligen att det finns människor som verkligen försöker hjälpa. Tack. Är tacksam om det finns mer för folk att tillägga, bara att skriva.

Tack för mig,
Christopher aka. Struggle


signatur

Nämen!

Medlem

Tänkte på en sak som jag så här i efterhand (jag är 37 år) kom på. Jag blev av med kompisar ett par gånger, en gång runt 17-18, sen en gång till runt 25 års åldern. Varför? På grund av att man utvecklas åt olika håll. Man är inte samma person när man är 19 som man var när man var 17 (oftast).
Det kommer flick/pojkvänner, jobb, studier mm, mm. Så det är helt naturligt att man glider isär. Det är inget kul, men så är det.
I 25 årsåldern så kommer det oftast barn, antingen egna eller så skaffar dina kompisar barn, hus och allt sånt.
Så jag har också varit där du e nu Struggle, inte så kul, men jag är övertygad om att det vänder blixtfort.
Dejta nån på SprayDate eller nåt sånt, kan inte skada.

Medlem

Vet inte vart du bor eller om du tycker det är omanligt(?) eller fånigt eller jobbigt eller så, men om du bor i en hyfsat stor stad skulle du kunna hitta nån danskurs, t ex bugg eller salsa eller liknande (fördel med taktkänsla är det iofs). Lite socialt engagemang krävs det alltid för att hitta folk att umgås med, men på dans blir det oftast lite mer avspänt än annars (man håller inte på och slåss på varandra t ex) och det är oftast mer tjejer än killar så som kille kan man känna sig uppskattad. När man sen tragglat ett tag så kan man ge sig ut och dansa. Med fördel kan man fråga andra på kursen om de ska ut osv, så har man fixat en liten bekantskapskrets (och man får motion OCH det är betydligt roligare än att stå och dra i plåtgrejs på ett gym, fast det kan ju vara subjektivt).

Inaktiv

Jag skulle vilja tipsa dig om att göra en sorts inventering av ditt liv bakåt i tiden. Sätt dig ner och gå igenom din historia och kolla om det finns nån obetald skuld nånstans. Då pratar jag inte om någon ekonomisk sådan utan snarare att du sagt nåt till nån som gjorde att ni blev ovänner, en tjej du går å tänker på, ett jobb du kunde fått som sket sig för att du inte tog kontakt, en räkning du aldrig betalade och idag inte vet vad som riktigt hände med osv osv.

För min egen del har jag haft en sån grej liggande i två år faktiskt, det handlar om en tjej. Jag trodde jag hade gått vidare men efter två år insåg att jag inte hade det alls.. tänkte på henne ständigt och till sist för en månad sen fick jag nog och tog kontakt med henne och frågade om vi kunde träffas. Hon undrade varför och jag skrev att det handlade om lite olika saker som jag kanske behövde säga och höra osv.. snäll som hon är svarade hon att vi visst kunde träffas och då blev jag lite mer modig och skrev nåt i stil med att jag nog tänkt endel på henne osv varpå hon svarar att hon tycker det är lite småkonstigt sådär fortfarande efter två år (vi var aldrig ihop, nära dock) och då bara släppte det för mig.

Det tog ungefär två timmar sen insåg jag att jag hade gått vidare ändå, så jag skrev ett sista sms att jag var glad att hon ställde upp men att det inte behövs, ha ett fint liv och allt det där.. sen dess har jag mått mycket bättre. Två år gick jag alltså omkring och hade en gnagande känsla i mig som jag inte kunde sätta fingret på.. aldrig igen säger jag då bara!

En annan gång jag hamnade ner i mörkret var under en period med ovettiga jobb och dårligt betalt när jag beslöt mig för att sälja mitt idiotköp till testosteronbil, en Opel Calibra med över 300 hästar som jag egentligen inte behövde. Två dar innan annonsen kom ut gled jag in i en trottoarkant och sneställde hela upphängningen fram samt hade sönder två fälgar.. 19000kr gick den notan på fick jag höra och då hade jag noll kr. En av mina bästa vänner satte in 20000kr på mitt konto och skickade ett sms där han skrev "här har du lite cash att trolla med, betala tillbaka när du kan". Om inte jag hade haft en sån kompis så vet jag inte vad jag skulle hittat på alltså. Så i det fallet var det bara ekonomi som var skälet till undergången så att säga.

Man mår ju dålig av olika skäl, ibland kan det som sagt finnas saker i ens förflutna som hjälper till att hålla en nere, värt att tänka lite över tror jag.
- Modemis

Inaktiv

Håller med Modemis, det kan vara ett bra sätt att sätta fingret på vad det är som gör att du mår dåligt.
Själv har jag en sådan gnagande känsla, och jag tror jag vet vad det är. Men jag är för feg för att ta upp det.....

Medlem

Modemis snacka om att det måste vara en bra vän som lägger in 20000 på kontot. Sånna finns det inte många av :).

Youtube-proffs

Modemis, snäll kompis.

Jag har också gnagande känslor ibland, och ibland inte. Beror på..

Häromdagen fick jag en Fortkörningsbot och jag va så typ, i koma. När jag blev stoppad först så skrek jag så högt jag kunde "FAN"

Polismannen som stoppa mig hörde mig och såg mig för jag hade öppna fönster osv.
Hur som helst så blev jag heeelt paff när jag åkte därifrån, 87 på 70 väg och den känslan gick inte bort på 1-2 dagar. Så jag tog tag i det, tänkte, jag har kört sammanlagt flera miljoner kilometer överhastighetsgränsen och jag fick en smäll nu, men den får jag ta.
Jag betalar räkningen snart och då är den gnagande känslan borta.

Det jag försöker säga är att det räckte med en fortkörningsbot för att jag skulle bli helt deppad i 2 dagar, vilket är extremt med tanke på de. Vissa kan ha det jobbigt, men det gäller att vara positiv och se saker från den goda sidan.

Struggle, lägg till mig på msn charazka@yahoo.se och plinga mig när du åker förbi göteborg, så tar vi en bärs! okey?

Ha det! MVH\\Adrian

PS; Du måste komma för jag har precis börjat gymma och jag behöver tips med DS


signatur

Calle säger att jag är influencer

Medlem

Struggle, sälj datorn och dra upp gardinerna och gå ut en sväng så skall du se att allt känns bättre.


signatur

My goal in life is to be the person my dog thinks I am.

Medlem

Är det du som står nere på gatan och försöker glo in igeom mina gardiner? Jag älskar ju datorn


signatur

Nämen!

Medlem
Skrivet av Struggle:

Är det du som står nere på gatan och försöker glo in igeom mina gardiner? Jag älskar ju datorn

Nej, jag sitter bakom mina egna gardiner och häckar. Jag hatar dock datorer men jag vet inte bättre...


signatur

My goal in life is to be the person my dog thinks I am.

1
Skriv svar