Attityd och yta

Tråden handlar förstås om spel, även om rubriken kan uppfattas som allmän.

Vad jag har märkt i spelbranschen är att så otroligt ytligt och mycket är attitydstyrt, och så har det egentligen alltid varit (men jag har inte insett dess enorma spännvidd om man får kalla det så). I början på 90-talet blev Sonic tonåringarnas favorit eftersom han var mycket coolare än Mario som bara barnen spelade. Att även de gamla Sonic-spelen var nästintill ospelbara om man inte nötte in varenda bana minst tio gånger om spelade egentligen ingen roll. När kompisarna kom hem till en drog man fram Sonic the Hedgehog och visade att man minsann hade vuxit ifrån den trinde lille rörpularen. Innerst inne visste man att hans spel var mycket roligare men på något sätt övertalade man sig själv att Sonic var bättre.

Första Mortal Kombat är en annan klassiker. SNES-versionen censuerades eftersom det på den tiden inte fanns åldersgränser på Nintendos spel som det gör idag. Blodet var borta (eller byttes ut mot svett) och de grymma avrättningarna blev mindre grymma. Jag minns fortfarande vilket otroligt ramaskri det blev och hur folk kallade SNES-versionen för helt värdelös trots att det spelmässigt var minst lika bra som Mega Drive-versionen. Återigen handlade det om attityder som denna gång media till stor del byggde upp.

Hur många är det som vågar spela Pokémon? Jag är nästan 30 år och älskar Pokémon, och trots att inga av mina arbetskolleger hånar mig öppet så vet jag ändå att de bakom ryggen tycker jag är ett litet barn som fortfarande spelar "barnspel". Det märks liksom på kroppsspråk, tonfall och andra indikationer. När man är vuxen ska man ju gå ut och supa efter varje löning och skaffa familj, bil och villa. Och inte fan ska man gilla söta små fantasifigurer, man ska kolla på Batman Dark Knight eller kärlekskomedier. Då är man vuxen.

Jag kan inte låta bli att bli irriterad när jag ser folk jämra sig över att man kan skaka Nintendo 3DS för att brösten ska dallra på tjejerna i Dead or Alive Dimensions. "Fy fan vad löjligt" är en vanlig kommentar. Jag skulle vilja byta ut "löjligt" mot "roligt" och "sexigt". Vad har dessa personer för problem egentligen? Dead or Alive försöker inte vara ultrarealistiskt utan bjuder på vackra kvinnor skapade med manlig fantasi och så klagar gnällspikarna. Är tjejerna för snygga för det perfekt politiskt korrekta och jämställda Sverige kanske? Jag minns ju hyllningarna till bruden i Mirror's Edge eftersom hon inte hade stora bröst. Varför tror alldeles för många idag att tv-spel alltid måste reflektera verkligheten? Är det bara för att grafiken har blivit så bra, eller är det för att en del har usel verklighetsuppfattning?

Jag skulle kunna dra upp ännu fler exempel men inser att startposten redan blivit väldigt lång.

Tycker ni det är för mycket yta och attityd som har makt över folks spelsmak? Vågar ni spela spel med söta figurer fram polarna eller måste det vara våld i HD med riktiga röstskådespelare? Kan ni njuta av bröst- och skinkdaller på kvinnliga karaktärer eller har ni fått en inre spärr som säger att det är fel fast ni egentligen inte vet varför?

Det är ju just detta jag menar. Du känner trycket från andra, eller kanske snarare trycket från en generell åsikt som skapats kring dallrande bröst och skinkor. Det känns inte lika "billigt" att sälja på HD-grafik, eller hur? Varför? Både HD-grafik och daller handlar om yta, yta, och yta. HD-grafik i sig tillför ingenting till spelet förutom en snyggare yta som är trevligare att titta på.

I feminismens Sverige i synnerhet har det blivit "tabu" att gilla snygga tjejer i spel. Trots att det bara handlar om fantasier och verklighetsflykt.