Min Musikutveckling under 30 år. Del 2 the consert years
Jaha man måste väl fortsätta då. Vart var vi? I början 1990 om jag inte minns fel och jag hade börjat låtit håret börja växa. Jag var nybliven fjortis och skulle iväg på min första stora konsert i Stockholm, Iron Maiden No prayer on the road som turnén hette. Det var jag och mina 2 hårdrockande vapendragare som tog tåget från Östersund för att förverkliga våra hårdrocksdrömmar. Förbandet var inga andra än Anthrax som hade släppt albumet persistence of time. Antgligen var det den konserten som fick min förkärlek till tyngre metal att växa. Jag var lyrisk efter konserten även om jag bara hade sittplats, vi kände oss inte riktigt redo för ståplats bland dom stora pojkarna. Det var runt 90 jag började lyssna på Metallica också och började bli ett stort fan av dem och resten av the big 4 förutom Slayer som var för tungt för mig på den tiden. Men jag hade upptäckt världens bästa band Testament som just släppt Souls of black. Vi hoppar fram ett år till 1991, Metallica släpper the black album och framgången är given. Med producenten Bob Rock lägger Metallica världen framför sina fötter med "Trash" Metal på burk. Även om Metallicas fanbase ökade 1000 gånger om så tappade dom sina gamla fans även ett nygammalt fan som mig. Bob Rock har sedan dess alltid varit ett nagel i ögat på mig. The black album var för övrigt min första cd-skiva. 1991 var jag även och såg mina hjältar Judas Priest för första gången turnén var Painkiller och det är fortfarande en av mina bästa konserter jag varit på. Som förband spelade då ett helt okänt band kallat Pantera. Jag tror jag inte hörde ord av Phil Anselmo sjöng förutom han skrek fucking A en hel del och kunde röja på scenen. När vakterna skulle stoppa en fan att klättra upp på scen så sa Phil till vakte att " Hey let the kid jump" det var startskottet till ett stagedivande som jag bara sätt i videos och alldrig sett sen dess. Jag stod själv nästan längst fram och njöt i fulla drag. Det andra för bandet var Annihlator med den suveräne gitarristen Jeff Waters. Huvudattraktionen Judas var så storslagna som kan kunde tänka sig. Tyvärr så slutade Rob Halford kort därefter och JP hamnade ut i kulisserna i nästan 15 år.
Samma år var jag tydligen på Guns N' Roses ( Trodde det var 92) och deras Use your illusion turné. Jag har aldrig varit ett stort guns fan men jag följde med en kompis och det var Skidrow som var förband och dom tyckte jag var helt ok.
I maj 1993 så åker ett gäng ner till Stockholm för att se Metallica på Stockholm Stadium. Det var 3 förband har jag för mig. Det första kommer jag inte ihåg. Det andra var Electric boys och det tredje var suicidal tendencies. Konserten var helt ok speciellt när dom öppnade med Creeping Death.
Det bästa minnet av den konserten är när jag och kompis går till hotellet dom bor på och får deras autografer, jag fick även se på nära håll hur stor diva Lars Ulrich är och hur trevlig Kirk Hammet är. Kirk kom först och ställde upp på foton med en hel hög av inklusive mig själv. kortet ligger och skräpar i någon flyttkartong. Lars sprang typ förbi alla och hafsade ner sin signatur lite snabbt och sprang sedan in på hotellet.
Fan vad långt det blir. jag får ta mina festival år någon annan gång. Nu ska vi se om vi har fått lite bättre länkar denna gång också.
Inled oss ej i frestelsen
Utan fräls oss från Ondo
Du har bra musiksmak
Jag vet inte om ni vet det, men jag jobbar som grafisk designer i musikbranschen, jag har jobbat med bl.a. Arch Enemy, Dismember och ungefär 600 band till, så det är skönt att konstatera att "vår" musik lever och frodas.