Tre veckor får räcka.. Och en historia!
Det skulle ta tjugofyra timmar för gipset att stela helt. Jag skulle få ha det på i fem veckor sen 'skulle vi få se'. Men jag skämtar inte nu. Nog för att det inte genomförs smärtfritt, men idag gick jag för första gången igen. Nio dagar efter att min vänsterfots fjärde och femte 'metarseler' gick av som vandrande pinnar i en skruvklyv så gick jag faktiskt hela vägen till köket och fixade frukost med kaffe till! Ingen dålig prestation då farsan av misstag klev med hela sin vikt på motsatt sida foten där det var brutet.
Och far är ingen liten gubbe. Säkert 100 pannor. - Jag har gått ner i vikt, brukar han säga. Men jag bara skakar på huvudet. Min far är en typisk "ser gärna på fotboll och idrott utan att någonsin sysslat med det" typen. Han sitter som klistrad vid champions league, och när golden league galan pågår för fullt så sitter han i fåtöljen med fotstödet utfällt och pekar med hela handen, vari det hålls en öl och säger -Han, negern, han är duktig han! Man småskrattar lite. Han är inte rasist, han är bara sån som inte förstår att mörkhyade människor inte gärna vill bli kallade 'neger'.
Kaffet smakade i alla fall förbannat bra! Vad mer är så har jag alltid tyckt att jag läkt långsamt. Långsammare än normen kan man säga. Fast just nu känns det som att de kan ta bort gipset redan om ett par veckor. Om jag kan gå så pass nu, kan jag väll gå i brygga som hon i poltergeist om två veckor.
Jag var förbannat vig innan olyckan. Nu har jag ju inte kunnat stretcha som jag skulle ha önskat.
Jag kunde till exempel lägga hälarna mot varandra och trycka knäna i golvet. Knäa mig själv i ansiktet med en kraftig sving framåt. Någon som jag för övrigt fick reda på av misstag. Det var i alla fall en gång jag skadade mig rejält utan att hänga läpp. Eller ja, den vart rätt svullen så den kanske hängde trots allt, vad vet jag. Det var länge sedan nu.
Det var på den tiden man styrketränade. Jag har aldrig varit stark. Eller haft bra kondition.
Men mitt kampsports intresse bara växer. Jag kan inte få nog. Synd bara att man bor så illa till. Men jag kan berätta en kul grej som hände mig för många år sedan, och jag lovar och svär att detta är helt sant. Jag var nog en 15 bast och bodde i en liten by i Bergslagen. Detta råkade vara en stor studentort där befolkningen större delen av året bestod av studenter. Eftersom jag var en sådan kampsportsnöt så vart det ju inte värst mycket styrketräning. Gymmet, om man kan törs kalla det det, låg beläget i en källare under(duh) ett hyreshus, vägg i vägg med fastighetens tvättrum. Det var en kompis till farsan som ägde stället så jag fick ett bra pris. Tror jag gav 200 per år. Billigt även när man är 15!
Detta "gym" hade en så kallad "heavy bag" hängandes i en kätting från ett rör i taket. Det var en rejäl säck. 60 kilos har jag för mig det var. Jag brukade stå i timmar och bara öva slagteknik på den tills knogarna blödde, för handskar hade jag inte införskaffat än. Nerverna slits så länge man är aktiv. Svullna händer med flera sår med ärr som följd var mer en rutin i min vardag än något annat.
Jag kommer ihåg en gång särskilt väl. Jag hade stått där och slagit och sparkat någon timme då två studenter kliver in genom dörren. Vi hälsar på varandra och jag fortsätter med mitt slående och mitt sparkande. Studenterna i denna stund tyckte nog att jag vara ganska fjantig som stod och slog på en säck helt själv. En timme till går och blod rinner från ett tiotal sår på och runt omkring mina knogar. Säcken som var svart till färgen hade gått sönder vid ett tillfälle då någon hade tyckt att det var en god idé att slå handtagen till chinsmaskinen mot säcken, som hade resulterat i att ägaren blivit tvungen att tejpa den. Med silvertejp. Rött mot silver är två färger som ger bättre kontrast än vad man skulle kunna tro. Åtminstone om det handlar om torkat blod.
Jag hade fått mer frekventa blickar allt eftersom mer och mer blod hade börjat samlas på säcken.
En slängd blick här, en viskning där när de inte trodde att jag hörde.
Då händer något som förevigar det passet för all framtid. Kättingen går sönder och den 60 kilo tunga slagsäcken dimper i ner betonggolvet som ett kylskåp genom brevinkastet.
Studenterna blir som förstenade. Mitt framför deras ögon så har denne femton-åriga yngling slagit så pass hårt att kättingen givit vika. Eller det var väll var dem trodde i alla fall. Sanningen är väll den att den helt enkelt tagit så pass mycket stryk genom åren att den helt enkelt hade nått sin bristningsgräns. "En kedja är inte starkare än sin svagaste länk" brukar det ju heta. Jag instämmer.
Jag lyfter upp säcken i famnen och släpar den mot städrummet som låg i direkt anslutning till säckområdet. Kanske bara 3 meter. När jag står i öppningen, så slänger jag in den i rummet, pustar ut och tittar på dem två studenterna som tydligen har fastnat med käkarna i bottenläge plus lite till.
- Då var dagens pass avslutat! Sa jag. SHIT! Sa jag verkligen just det där, tänkte jag. Ja, jag gjorde nog det. Utan att bry mig mer om studenterna så tar jag upp vattenflaskan och tar några rejäla klunkar och där efter ett djupt andetag *Phew*. Passet var alltså avklarat, och jag tar mig ut i kylan. Jag minns att det var vinter. Jag tar upp lite snö och försöker dämpa svullnaden en aning. Jag hör hur de två studenterna pratar där inne. Jag lägger örat mot fönsterrutan som var maskerad med sopsäck från insidan och hör den ena säga - Fan vilket jävla psykfall! - Helt jävla galen, instämde den andre. Jaha ja, tänkte jag. Jag rycker upp dörren så kraftigt jag bara kan och spärrar upp ögonen och försöker titta rakt igenom dem. Jag tror att en av dem dog lite inombords när jag gjorde det för han började stamma och skaka som en hund på nyårsafton.
-H-h-he-hej får han ur sig till sist. - Jag ville bara säga hej då, vräker jag ur mig, åter igen tänkandes "fan sa jag precis det där?!". Men visst gjorde jag det. Jag drämde igen ytterdörren efter mig och tog upp ytterligare en näve snö. Började sakta lunka upp för den hala betongtrappan. Jag gick och smålog större delen av vägen hem. Ett sånt "priceless moment" lär jag aldrig få uppleva igen!
"If the road ahead is long, don't turn back"
