Risen ? vad ska man säga?

Jag älskade Gothic. Jag njöt mig igenom Gothic 2 och uppskattade verkligen Gothic 3 (även om jag håller med om att det släpptes långt innan det var klart). Jag tycker det var intressanta spel med flera utgångar, vacker natur och ett intressant och logiskt utvecklingssystem med läromästare.

Så inte undra på att jag såg fram mot Risen. Och till en början så såg det ganska bra ut. Mycket kändes igen från Gothicserien. Vacker natur, människor som faktiskt verkar syssla med saker (oftast bär de lådor eller sopar lite håglåst på marken), en historia med olika fraktioner man kan gå med i och som har olika uppdrag som ändå går ihop till en huvudhistoria. Staden var vacker, myllrande och levande, bönderna jobbade på fältet och behövde hjälp med (suprise!) vargar! Kapiteluppdelningen må reta många men jag tycker att det ger mer dynamik till historien. I och med kapitelbyten kan folk flyttas, och världen uppdateras. Den där jägaren som gått runt och berättat att han ska ut och jaga snart kan faktiskt hittas ute i skogen vid en lägereld, eller skattjägaren som dyker upp i en grotta långt bort.

Nå, långt bort är fel ord i Risen. Ganska snart är står det klart för mig att här finns inga djupa skogar att smyga i och bli anfallen i ryggen av en Shadowbeast. Avviker man från stigen och smyger upp skogen (som ser lovande ut) så springer man, pang, rakt in en bergvägg. Alla avstånd är så kompakta att man det känns som att leta skatter hemma i badrummet. För att komma undan med den till ytan (för den här typen av spel) minimala spelvärlden så har man tagit nivåskillnader till nya höjder(!). Överallt är det bergväggar och stup som bara är där för att man ska få springa en omväg. Detta kan jag förlåta i Gothic 1 och 2 med tanke på när spelen är gjorda men idag finns tekniken att göra en rimligt stor spelvärd. Alltså, inga skogspromenader, inga öknar, slätter eller vackra vyer. Allt känns så otroligt minimalistiskt att man i det närmaste drabbas av klaustrofobi och när teleporteringsstenarna börjar dyka upp så tar man sig överallt på nolltid. Jättertråkigt. Gothicseriens styrka var naturen, ödemarken, trollen som stod och gruffade på en klippa ute i skogen, fälten, ängarna och skogarna. Allt var gjort med kärlek. Här är det i första hand vägarna som gäller och någon vildmarkskänsla inträder inte. För att maximera äventyrsmängden i denna minivärld så finns det dessutom grottor och ruiner vart man vänder sig. Avvik från stigen och du hittar en grotta, ett tempel, eller en skatt. Kul, ja kanske, oändliga transportsträckor kan sega ut vilket spel som helst. Men upptäckarlusten dör när man vet att det finns saker överallt. Det hela slutar med att man håller sig till sina uppdrag. Här finns paradoxalt inget utrymme att äventyra på egen hand. Här finns inget utrymme överhuvudtaget.
Hur är storyn då? Ja, inte är det någon gripande spännande historia, trots en lovande upptakt. Inkvisitionens ockupation av staden, vakterna från klostret ? det känns lovande i början. Men rätt snart urartar det. Rent logiskt är jag inte riktigt med vad som händer ? varför vissa saker händer. Det känns som att man bara pressar in fiender för att det är kul att slåss.
Grottorna och de underjordiska templen då? Nja, storleksmässigt är de väl ok. Lite mer omväxlande än Oblivion men fortfarande för lite att göra. Man slåss, rycker i spakar och slåss lite till, hackar sönder en vägg, trycker på knapp, slåss lite till, hittar skatten och går hem. Jag hade gärna sett svårare nötter att knäcka. Det här blir väldigt mycket spöa allt ta alla vapen och återvänd och casha in. Hack´n slash i snygg skrud.
Spelet som jag till en början trodde skulle vara ett av de bästa visade sig vara torftigt, litet och ologiskt. Tråkigt. Resurserna finns ju där.

Håller på med Dragon Age just nu och har inte skaffat mig någon riktig uppfattning än. Dock verkar ju historien och världen vara vägjorda i meningen att de inte är någon platt standardfantasy. Lite svartare toner under ytan känns uppfriskande.

Dagens spelsresurser göra att det krävs alltmer av genren. Att slåss och utvecklas räcker inte längre. Det är dags för en förnyelse om någon frågar mig. Jag tror ju att en kombination av rollspel och mer äventyrsspelsinfluerade uppdrag (såsom det var på den gamla "goda" tiden. Minns Eye of the beholder II, Bards Tale...)

Fallout 3 var mästerligt vad gällde att hålla upptäckarlusten vid liv men rätt snart upptäckte man att bara man satsar på att kunna slåss så är det bara att skjuta sig genom uppdragen. Gå dit, döda alla, ta skatten återvänd hem.

Det är dag för ett förnyande av rollspelsgenren!