Aldrig mer

Idag var det dags Tjur Ruset någonstans i en gyttjig och ogästvänlig del av Stockholm (ny plats varje år som hålls hemlig länge och väl). Jag har sprungit/drunknat/lidit det en enda gång och kan lova att aldrig mer göra om det.

Hade väntat mig ett terränglopp, visst, men inte insett vidden av det. Starten gick långt nere i ett sandtag. Att springa uppåt i sand är ett omöjligt uppdrag och hundra meter in i loppet ville jag ge upp, någon kilometer senare ville jag gråta. Då sprang ("sprang" är ingen bra beteckning, men den får duga) längs leriga, hala och steniga skogsstigar. Upp och ner, ner och upp. Dödsångest på det. Men detta var, som det så fint heter, bara början.

Snart kastade vi oss i diken med iskallt vatten upp till axlarna. Att kravla sig upp ur sådana är en konst på grund av att jorden är sjukt hal och man glider hellre ner än upp. Fem, sex försök senare var jag uppe och någonstans här stängde hjärnan av och överlevnadsinstinkten kopplades på. Att vada genom sumpmarker låter vanskligt. Tro mig, det är ingen myt. Men genom att hålla koll på de stackars satarna framför mig kunde jag se vilken väg som luktade minst "dödsfälla".

Jag kom i mål på en och en halv timme. Mitt personbästa på milen ligger på vanliga (underbara, fantastiska, älskade) vägar på 47 minuter. Då förstår ni vidden av galenskapen. Men jag är stolt över medaljen och varje gång vi möter varandra känner jag döden på min högra axel. Aldrig mer, indeed.

[ia=407455 Been there, done that.]

#blogg