Jag <3 j-rpg = falskt?

Skribent
Ponny
Jag <3 j-rpg = falskt?

Det gör faktiskt lite ont. Rollspel i allmänhet och j-rpg i synnerhet var under många år min alldeles speciella hjärtevän. Men någonstans försvann den självklara kärleken. Varför? Därom tvista de lärde. I teorin blir jag fortfarande glad över dem, men kanske är det bara nostalgi? I praktiken har jag nämligen märkt en falnande glöd, även om jag mer än gärna förnekar detta.

Det skulle vara så enkelt att hävda att det är jag som ändrat mig, mognat, sökt mig till nya jaktmarker. Men på många sätt har jag nog inte haft något val. Tiden finns inte längre där för att ta mig an "50-timmar-plus"-sagor med den passion som behövs. Det räcker inte att spela en timme då och då för att göra spelen rättvisa.

Sedan är j-rpg en genre som åldrats förvånansvärt illa. Tempot, dialogerna och klyschorna staplas på varandra och håller inte riktigt måttet. På grund av detta (och anledningen ovanför) kan jag inte älska Chrono Trigger. Bitvis är det fantastiskt fint med tidsresorna och de åtskilliga valmöjligheterna, men en stor del av tiden har jag haft ganska, ja, tråkigt.

Men jag ger inte upp. Visst vill jag att genren förändras, men förändringen måste också komma från min sida. För det finns ju hopp; Xenoblade Chronicles är ett lysande, men alltför ensamt, exempel. Så jag lovar, nästa j-rpg jag tar mig an tänker jag satsa hårt och passionerat på – jag får hitta tiden som krävs. It ain't over until the fat chocobo sings.

[ia=408588 Fin saga men inte längre en självklar stjärna i min bok.]

#blogg


En Bamseponny av folket

Flakmonkey
Jag <3 j-rpg = falskt?

Känner samma sak, dels för JRPG men också för multiplayer-FPS. Där är det ju dock inte så mycket kvaliteten som fallerar utan just tidsfaktorn. Förr orkade jag och hade möjlighet att nöta nöta nöta nöta nöta så att man blev riktigt duktig, men nu när jag inte har det så blir det aldrig lika kul. Man har ju kvar känslan från hur det var att lira på högsta (nåja väldigt nära den iaf) nivån så att då bara vara en vanlig jeppe räcker inte...

Däremot så har jag tack vare det blivit mer inbiten SP-lirare, det var jag verkligen inte för en 10 år sedan då var det bara multiplayer som gällde. Så det är inte bara negativt

Ta dig an Xenogears så får du något tänkvärt att bita i. I övrigt håller jag med dig om att dialog och karaktärsdesign ofta gör en besviken nuförtiden. Men det är väl en kombination av att vi själva blir äldre, samtidigt som den japanska spelindustrin (inklusive j-rpg-rollspelen) i första hand riktar sig till småbarn och tonåringar.


Pensionerad spelskribent, FZ.se

Skribent
Ponny

Nosnos@ Tidsfaktorn är faktiskt betydande. Nu kan jag inte "försvinna in" i spel på samma sätt. Det blir en timme här, en timme där, inte när man som finnig tonåring lirade PSone-rpg tio timmar på raken. Men nu lirar jag å andra sidan mer action, äventyr och allt annat, så med positiva glasögon har jag breddat mig snarare än övergivit en genre.

Sebbz@ Xenogears har jag lirat – fantastiskt spel! Undrar om jag skulle tycka det samma om jag lirade det igen? I det här fallet känns det så... eller?


En Bamseponny av folket

Jag vill gärna tro det, men jag är faktiskt lite orolig... Borde nästan gå tillbaka och spela om det någon gång, men det är ju så %¤#¤ långt, så det får bli ett framtida projekt i sådana fall.


Pensionerad spelskribent, FZ.se

1
Skriv svar