Årets story
Jag hänger med på Spelkrigets blogg-maraton inför julen, för att ha en kul anledning att blogga lite oftare. Läs mer om hela grejen här.
ÅRETS STORY
Det må ha haft många fel och brister, som en stor och livfull, men ändå märkligt innehållslös kopia av 40-talets Los Angeles, och de sedvanligt genomusla Rockstar-kontrollerna (du vet, när du lyckas gå in i båda dörrkarmarna 3-4 gånger innan du äntligen träffar själva dörröppningen). Men LA Noire berättar ändå den historia som stannar med mig år 2011. Utan att spoila alltför mycket så gillar jag verkligen hur man vågar ta sig an en historia där du spelar en superstraight superscout. En man med principer, som vägrar vika sig en enda tum ens för att rädda sitt eget eller sina vänners (om han har några) liv. Behöver jag ens antyda hur det går för honom till slut?
[ia=478420; large]
LA Noire är begåvat med fantastisk ansiktsanimation, några av de bästa röstskådisar som skådats i ett spel någonsin, och har en konsekvent ton och stämning genom hela spelet. Jag förlåter det dess många, många spelmekaniska skavanker och dess formaliserade och lite enformiga brottsplatsundersökningar, bara för att det vågar berätta historien om den trasige, krigsförstörde polisen Cole Phelps, både från hans och andras perspektiv, ända till det bittra slutet.
God tvåa: Limbo
Man kan göra mycket med små medel, men här dras det till sin spets. Limbo berättar historien om en pojke som letar efter sin syster, eller flickvän, eller något sådant. Ingen dialog, inga ansiktsanimationer, ingenting; bara antydningar, stämningar och oklara sammanhang. Det kanske är så bra eftersom man får fylla i sin egen story?
Tja, jo, lite fegt var det. Men ändå passande. Och det jag fäste mig vid var Cole Phelps resa, från stenhård snut till någon vi faktiskt tyckte synd om. Eller någon jag tyckte synd om, åtminstone :).
Sedan kan man ju nämna andra spel beroende på hur man definierar story, Portal 2 hade t ex fantastisk dialog och karaktärer, men själva storytråden var florstunn...
Jag gillade slutet. För mig passade det lite abrupta avslutet väl ihop med spelets genomgående tema och stil, och jag håller också med Mats om att man började se Phelps med andra ögon ju längre historien fortlöpte.
För mig är L.A. Noire helt klart bland det bästa som släppts i år. Jag förstår inte riktigt varför alla klagar så mycket på att staden är rätt tom på möjligheter. Spelet är ju inte tänkt att liras som ett GTA, utan så länge man bara följer storyn och köper begärnsningarna så tycker jag det är alldeles utmärkt på det det ska – leverera en grym och inlevelsefull berättelse!
Huvudpersonen dör i slutet efter att man spelat som en helt annat karaktär de sista uppdragen, skurkarna kommer undan och alla blir sura. Typ.
Det är Noir, konstigaste var att Elsa inte åkte dit i samma veva. Då hade dem lyckats med att få med ännu en Noir preferens. Typ RDR.
Men jag håller ändå med dig, jag spelar för att få lyckliga slut, rädda princessan, kick the bad guys ass. (F* you Rockstar)
"Satire is meant to ridicule power. If you are laughing at people who are hurting, it's not satire, it's bullying." - Terry Pratchett
Min röst går till: Skyrim.
Utsökt subtilt med information, du som spelare får själv läsa böcker osv för att ta in hela världen och storyn kring the main plot.
"Satire is meant to ridicule power. If you are laughing at people who are hurting, it's not satire, it's bullying." - Terry Pratchett
