Games on demand: Slutet för fysiska spel?

Äntligen införskaffades en PlayStation 3 Slim förra året i september. Det blev dock värstingmodellen med en hdd på bara 250 GB. Värsting-värstingmodellen är halv terrabyte stor som säljs överallt utom här. Jag trodde i ärlighetens namn att den dagen aldrig skulle komma med tanke på att denna inbitna Nintendo-kille (enligt min filosofi är "fanboy" ett negativt laddat ord som oftas missbrukas i folkmun) ägt bara massa Nintendos, allt från NES till Nintendo DS Lite. Vem kunde tro det 2003?

Tiden sätter dock sina djupa spår, så även teknologin. Mycket har förändrats. Exklusiva titlar är inte längre exklusiva och frågan är egentligen inte om utan när spel som Killzone 2 och Halo 3 släpps till alla konsoler. Men det är inte detta jag ska babbla om, även om ämnet verkar vara intressant i sig.

Nu på senare tid har så kallade games on demand växt till sig en aning. Sajter som Gamersgate poppar ut likt rödklöver på en nyplöjd äng. Dock blommar detta inte riktigt etthundra procent eftersom vi konsumenter fortfarande undrar vad i all sin dar det är för typ av tjänst. Jag är en av dem. För det är faktiskt många tankar som bubblar i huvet på mig när det gäller detta. Och nu, 2010 ska allt fås serverat på ett silverfat nedtankat via fibern?

Är detta verkligen rätt? Ska jag behöva betala för något sådant spel till min PlayStation 3, där det för närvarande finns 11 titlar att köpa och ingen av de faller mig i smaken? Är detta så kallade "framtiden"? Men skit samma! Låt säga att alla spel finns att ladda ned utan att man väntar på en 2-5 dagars leverans från andra fysiska spelbutiker. Vad händer den dagen då jag ska sälja hela patrasket till någon annan? Kommer någon vilja köpa min PS3:a där jag fyllt hårddisken med enbart nedladdade spel, även om det var genom en laglig väg?

Det märks nog att jag är oerhört pessimistisk kring detta. Och det är i ärlighetens namn inte så förbannat konstigt heller. Jag är, liksom du, van att köpa spel i en affär, on- såväl som offline, men inte på det här sättet. Jag vill ha något fysiskt i min hand som kan också säljas vid behov. Tro eller ej, men det finns en viss charm med att gå till en närliggande spelbutik, rota igenom lite halvdana söndagsexemplar, kolla nyheter, burna noobsen som står där bakom disken och försöker verka så jäkla kompetenta när de pratar med 50- och 60-talisterna och deras barn/tonåringar.

Något säger mig att vi som spelar spel 2010 är inte riktigt redo för detta, även om all denna ljuva teknologi väntar bakom hörnet intill. Charm, andrahandsvärde, spänning när man öppnar utskickade spelpaket, doften av nyöppna spel, manualer, bilder och andra artefakter, allt skulle digitaliseras. Inga specialboxar, inga planscher, inga specialutgåvor med högt samlarvärde. Ingenting. Då är min fråga till dig som läser näst sista meningen av denna komplexa text:

Var detta det du ville ha?