Spel jag minns: Hypaball
Det var pinsamt länge jag skrev om något av de mer eller mindre klassiska spel som jag minns från min barndom. Beror knappast på att jag inte har några på lager för man har ju några år som gamer under bältet, men antar att tiden inte funnits där. Det här är ju första helgen på länge då jag inte har något jobb på stugan inplanerat så då får jag ta och passa på att tappa in på min nostalginerv.
Hursom så har jag idag tänkt ta upp ett spel som jag lirade på den Commodore 64 som min kära far överraskade oss med någon gång på 80-talet och det heter Hypaball. Det är ett synnerligen orginellt sportspel som utspelar sig i en framtid då jetpacks uppenbarligen är vardagsmat. Målet är nämligen att med ditt lag slänga in en boll i en korgliknande sak som åker upp och ner längs en stolpe. I ditt lag har du en spelare på marken och två som flyger på var sin sida om stolpen med hjälp av en jetpack.
Upplägget är extremt enkelt precis som de flesta spelen från den här tiden, men det är (eller ska kanske för säkerhetsskull säga var) fantastiskt kul. Minns att jag hade många hårda matcher i det här inte bara med min äldre bror och kompisar och att man efter ett tag blev enormt skicklig trots att det till en början tycktes stört omöjligt att få in bollen i korgen. Hypaball hade också en extra krydda som gjorde att det skilde sig lite från sportspelsmängden och det var att du fick plocka ihop ditt lag själv. Innan varje match fick du och din motståndare turas om att välja en spelare, precis som man gjorde under gymnastiken med den skillnaden att här slapp någon bli ledsen för att han/hon blev vald sist. En liten skitdetalj i dagens läge, men då kändes det speciellt faktiskt.
Mest känt är spelet emellertid inte för sitt gameplay utan musiken som blivit något av en klassiker i spelnördskretsar. Bland annat har det danska (inte svenska som jag skrev först) spelmusikcoverbandet Press Play on Tape gjort en version av den och det finns ett antal remixer att hitta på nätet. Mannen bakom stycket är inte någon av de mer kända namnen utan en herre som heter Keith Tinman, men det hindrade ju honom inte att skapa ett fantastiskt stycke musik till C64:ans SID-chip och med det ge mig ett minne för livet.
