Trist med "Tristesse"
Det sjätte kapitlet i #Eternal Sonata heter: "Tristesse". Vilket säger det mesta om mina känslor för spelet just nu.
Till en början älskade jag ju den mystiska och mysiga hybriden av japansk saga och polsk kompositör. Och bitvis gör jag det fortfarande. Ytan är fläckfri, musiken kryper in under skinnet – på ett bra sätt. Och de dumsöta karaktärerna stirrar med sina stora, stora ögon in i mina på ett sätt som, ja, känns.
Eternal Sonata är vackert, därom råder inga tvivel.
Men utöver detta (vilket är ganska mycket) har spelet trampat vatten i närmare 20 timmar. Värst är historien. Inte nog med att den är papperstunn, utvecklarna har gjort sitt bästa för att dra ut på den med ännu tunnare och orimligt trista sidospår.
Det räcker nu. Det räckte för tjugo timmar sedan.
Och själv drar jag ut på det också. Herregud, jag började spela i maj! Men en paus på två veckor följdes upp med en månadspaus. Men snart, kanske? Jag tar ett djupt andetag, grindar och hoppas.
[ia=645977; large]
Jobbigt söt? Nej, Polka är snarare jobbig och söt. I den ordningen.
En Bamseponny av folket
DarkZide@ Landade på strax över 30 timmar (ja, idag blev jag klar!). Det skulle kunna ha gått snabbare, men de första 15 timmarna lade jag alldeles för mycket tid för att utforska varje vinkel vrå.
Sebbz@ Men. Nu. Är. Det. Över. Och nu väntar min resa med Dragon Quest VII.
En Bamseponny av folket