Sagans slut
Om jag bara kunde hata det. Om jag bara hade kunnat se de 30 timmarna med #Eternal Sonata i svart hade det varit så mycket enklare. Jag hade kunnat svepa med motorsågen längs titelns fotknölar, hånat, raljerat – och gått vidare.
Men det är inte riktigt så enkelt.
För varje evinnerlig dialog, för varje fnösktorr vändpunkt och för varje enahanda strid, så har det funnits ett sagolikt vinterlandskap, en blomstrande äng och tjugo kärleksfullt detaljerade fantasyhus. Och så all denna musik, vilken skatt!
Eternal Sonata är vackert, ett faktum som tål att upprepas. Om och om igen. Bilderna på näthinnan och de klingande tonerna tar jag med mig. Men spelet Eternal Sonata har jag redan glömt.
[ia=646324; large]
Varav en stjärna för grafiken och en för musiken.
En Bamseponny av folket
