Snobbar som bloggar

Om vi kan lära oss något av den våg av svenska mediemän som startat podcasts den senaste tiden så är det a bekräftelsebehov är den nya ironin. I egenskap av skribent som extraknäcker som modell så är detta såklart ett ämne som inte är helt främmande för mig. När jag nyligen besökte Stockholm så var jag också med om en simpel men ändå omskakande diskussion som fick mig att genomskåda och ifrågasätta sätten som mitt eget bekräftelsebehov formar mig.

Allt var mycket alldagligt. Jag samtalade med min bästa kompis samt hans grymma flickvän när hon helt sonika frågar mig varför jag tycker att Blade Runner är en av de bästa filmerna någonsin. Jämte min törst efter hävdelse så lider jag också av ett ganska praktfullt intellektuellt komplex, framförallt gentemot de här två individer som jag ständigt känner mig så vansinnigt oallmänbildad och kulturellt fattig inför. Det ska sägas att detta inte är deras fel - jag råkar bara bo i England så jag stöter sällan på något vidare cerebralt tuggmotstånd då merparten av mina engelska bekantskaper inte är lika Pang Prego-kompatibla som mina svenska.

När jag då börjar, ärligt men något nervöst, att svara på frågan så bryter hon mig efter några sekunder och frågar om inte Blade Runner också är en sån där film som man mår bra av att förstå. Hick! Mitt i min halvinövade utläggning om hur rik Ridley Scotts värld är och alla dessa teman och vaga frågeställningar om mänsklighet och moraliska gråskalor så satte hon mig på pottan. Det fanns inget dömande i hennes ton vilket gjorde det svårt att slå bort tanken och på några mikrosekunder så idisslade jag frågan. Jag kunde ju bara ha svarat "äh men det är en snygg, välskriven film" men jag kände att det kunde liksom inte räcka så. Filmkunskap B skulle fanimig sopas av någonstans i mina gråa gymnasistlober för det är så jag reflexmässigt svarar på frågor som berör saker jag beslutat mig för att de är viktiga för mig. Men höll jag på att förklara eller försvara mig?

För visst mår jag bra av att jag tycker att jag kan förstå och diskutera Blade Runner. Det finns vissa angreppspunkter som man som mediaintresserad kille bör ha för att kunna föra sig med andra mediasnubbar och Ridley Scotts scifi-filmer är absolut nödvändiga att ha utförliga åsikter om - oavsett om de är negativa, positiva eller neutrala. Kan du inte skriva en C-uppsats om Alien har du inget i den här podcasten att göra, grabben.

Det var med en viss upprymdhet som jag dock kom fram till att svaret faktiskt var ja på hennes fråga. En del, en ganska viktig del, av mitt gillande för Blade Runner är att jag känner mig lite smartare av den, och framförallt av att prata om den. Jag kan känna att jag förstår något som många andra inte orkat med eller begriper och jag har råvarorna att utförligt förklara varför den betyder något för mig. Är det snobberi? Det är mycket möjligt, men det är också genuint.

För visst är det ett äkta intresse och kärlek som får mig att se hela den tre timmar långa dokumentären Dangerous Days, men jag vet också att en liten del av mig kommer att kunna njuta av att säga "klart som fan att jag gillar Blade Runner, jag har kollat igenom ALLT extramaterial i dvd-boxen!", men det är inte bara därför jag gör det.

Jag kan också känna igen den där känslan när jag läser vissa bloggar, lyssnar på vissa podcasts och följer olika radioprogram. I någon sekund flashar "gud, vad jag är duktig som bryr mig om och förstår sånt här!" innan jag slår det ifrån mig. Det finns en air av snobberi i det, såklart, men samtidigt tror jag att det handlar om att försöka bygga en identitet som också leder in i någon slags gemenskap.

Och är det egentligen så jävla farligt, eller ens dåligt? Samma impuls av att jag ville känna mig hemma i något fick mig att se alla avsnitt av Sherlock på en dag för att sedan Twittra om det i veckor efteråt. Det var en trevlig rörelse att ta del i, ett sammanhang som jag tyckte passade mig och som jag ville sugas in i - samtidigt som det är en fantastisk serie. Diskussionen, kunskapen och samröret i sig blir i allt högre grad viktigare delar av upplevelsen och visst finns det ett ganska stort mått av självgratulation i det här, men jag tror också att det i grunden är en harmlös sådan. Ibland måste man få känna sig lite duktig, tillåta sig själv att vara en smula självgod så länge man inte blir en gapig rättshaverist på kuppen.

Så vad tycker jag om Blade Runner nu då? Precis detsamma som tidigare; det är en oerhört mångfaceterad historia som följer en noir-inspirerad standardmall där en anti-hjälte ska stoppa en bad guy, fast som slänger förväntningarna åt sidan när linjerna mellan vem som är hjälte och antagonist skiftar tills de upphör att existera. Det är också en film som jag älskar för att den får mig att känna mig som att jag kan något. Jag blir en lite, lite, pyttepyttelite mer intressant människa av att ha åsikter om den, men jag skulle aldrig brytt mig om att se dokumentärer och skriva pseudonarcissistiska blogginlägg om den om inte min vördnad var på riktigt. Var duktiga, var lite snobbiga. Det är vi alla ändå.

#blogg

Håller med till punkt och pricka. Det är en fantastisk film och jag kommer försvara den tills jag trillar i graven, men jag kan samtidigt förstå de som ogillar den.

Vad jag gör i England är att jag bor här. Varför jag bor i England? Det frågar jag mig själv dagligen.