Rädsla för vem man var, sen

Det kan vara jävligt svårt att förstå varför man inte gör allt man vid stunden tänker att man vill göra. Ibland är det kanske för att man inte är säker på att man vill ha det man gjort när man blickar tillbaka. Själv vill jag skriva mer, skjuta iväg lite tankemissiler som slår ned och blir något mer konkret än flyktiga tankar. Dock har jag något av en inneboende rädsla för att misslyckas med att uttrycka mig på ett sätt som nästan alltid tolkas "rätt" framledes, som jag tänkte när jag skrev det.

Nyss kollade jag igenom några slumpmässigt utvalda inlägg från just FZ-bloggen. Det var... intressant. Jag kan se hur mina tankar utvecklats dit dom är idag med vissa av de dåvarande tankarna som språngbrädor, men om någon skulle vilja förstå sig på Hampus Erlandsson och började läsa mina tankar kronologiskt korrekt, ja då tror jag att det är svårt att få en rättvis bild av nuet. Mycket tack vare/på grund av det underliga fenomen vi kallar "första intrycket" (kommer troligtvis ett perspektiv-inlägg på ämnet senare).

Jag märker att jag för bara något/några år sedan skrev mer kortfattat, mindre genomtänkt och till min stora glädje känns det ändå så naturligt. Jag har trots allt utvecklats! Har du känt det någon gång? Kanske är jag vuxen på riktigt snart.

Det är lite på samma sätt som att kolla texter från de flesta skribenter, skillnaden i deras förmåga att uttrycka sig från början till några snäpp längre fram i livet. Även det förtjänar ett "första intrycks"-tillägg, så det är nog bäst att återgå till kärnan i det här inlägget.

Jag är rädd att jag inte är utvecklad nog att uttrycka mig på sätt som består tidens tand, att jag ännu inte är kapabel att formulera mina resonemang så det är enkelt att förstå att de är del av resonemangens tidperiod, i samband med hur jag själv utvecklats. Detta har i många fall lett till att jag helt enkelt låtit tystnaden få majoritetsröst, istället för att våga/vilja förstå att om jag vill låta andra utvecklas, så måste jag nog låta mig själv utvecklas också. Genom att våga vara öppen med att man inte är perfekt (en tanke de flesta är bekanta med), är det antagligen lättare att låta andra vara minst lika icke-perfekta, eller i mer konstruktivt underlag – formbara degklumpar som är öppna för såväl bett av tidens tand som mer eller mindre riktade tankar.

Så vad är egentligen kontentan av det här inlägget?

Var beredd på att du kommer förändras på sätt du i många fall inte kan föreställa dig. Var därmed beredd på att du framledes kommer blicka bak och då i vissa fall säkert fundera: "Hur i helvete tänkte jag där?".

Men jag tror det finns en poäng i att helt enkelt fullhjärtat acceptera det, tillåta att jag inte har full kontroll över mina tankar och sinnen och därmed lättare respektera att andra människor fungerar på samma sätt.

Vi är alla vi som vi kan föreställa oss

Med det sagt kommer jag oftare blogga/författa funderingar igen. Det känns... befogat. Och något tragiskt om jag inte gör det baserat på ovanstående text. Om du tycker det är intressant med mitt sätt att tänka, ge gärna idéer kring andra områden att reflektera kring, som jag kan "sätta perspektiv på". Och ge oerhört gärna dina egna perspektiv, det vore väldigt skoj att läsa.

#blogg