Learned the Hard Way

Medlem
Learned the Hard Way

Dishonored à la hardcore. Redan efter att ha sett första trailern dreglade jag efter att få spela Assassin's Creeds och Bioshocks kärleksbarn. Jag skulle briljera - redan vid första spelgenomgången... trodde jag. Istället sitter jag här och är bitter över att jag inte kan njuta av spelet som jag borde och har längtat efter. Och allt är mitt fel.

När även spelandet är en del av mig borde jag ha räknat ut att även detta kommer återspegla vem jag är som person. Främst när det kommer till kreativa saker ger jag mitt ALLT, blir överdrivet envis och pedantisk över att allt ska bli perfekt - för att sedan bli förbannad och tappa intresset helt när det inte blir så som jag tänkt.

Problemet är att jag ville för mycket och begärde mer av mig som spelare än vad jag kunnat hantera. Jag la min själ och nästan ett halvt dygn i speltid på att försöka att INTE döda en enda person i uppdragen trots att mitt dåliga tålamod gör att stealth-spel inte är något för mig. Men det skulle ge Kalex89 guldtrofén Clean Hands. Det var alltså mitt enda personliga huvudmål med Dishonored.

Men jag gjorde bort mig - ofta.

R2 - stryper fienden tills de svimmar.
R1 - hugger ihjäl dem.

Kanske inte så svårt att lista ut vad jag mer än ofta råkade göra när jag hamnade i en knivig situation? Det och många andra problem gjorde att jag tvingades ladda om och ladda om och ladda om tills jag nästan kräktes på det. Så när kapitel 2 avslutades kunde jag ta en lättnads suck - I MADE IT!.. NOT?!

Hostiles killed: 1

VAAAAAAAAAAAAD IIIII HEEEEELVEEEETEEE! - utbrast jag.

Nej nej nej, det är inte sant! Nej nej nej!

Och DÄR förstördes all lust till att spela vidare. Jag har försökt spela några gånger nu, och jag skiter fullständigt i om jag skjuter dem med bedövningspilar eller kastar bomber på dem. Jag vill ha min spelglädje tillbaka - om jag så får offra människor och förvärra pesten i landet. Frågan är bara om det inte är försent nu.

#blogg


The irony of being a zombie is that everything is funny, but you can't smile, because your lips have rotted off.

Chefredaktör
Learned the Hard Way

Go creative istället, mörda dem på de roligaste sätt. Få dem att tuppa av, bär dem, blinka upp högt, råka tappa.


Din vänlige kvartersspindel - följ mig på Twitter

Testpilot

Haha , jag försöker att inte ta kål på dem men misslyckas ofta.
Som den gången jag bar bort en medvetslös vakt och lade ner honom på ett par rör i luften och han gled över kanten och föll ner med dödligt utfall.

En annan gång hade jag lagt en prydlig hög med vakter i ett hörn , men öppnade en dörr och där fanns det en massa råttor som jag snabbt flydde från , högen med medvetslösa vakter däremot blev snabbt råttornas mellanmål .. OOOPS!

Strunta i om nån dör av misstag , shit happens!

Icke dödliga genomgångar samt 100% stealth är för 2a eller 3e genomspelningen då man kan banorna

Medlem

Jag har inte spelat än - jag är fortfarande upptagen med XCOM - men en kompis berättade för mig att råttor räknas som hostiles, så man får inte döda dem heller. Hon blev nästan lika arg som du när hon märkte det.

Medlem

Exakt likadant tänkte jag när jag började med Deus Ex: Human Revolution, men det höll inte så länge. Smygande är inte heller min grej riktigt, man får ge fter för sin spelnatur.

Medlem

Misslyckades jag med. Du är inte ensam. Men jag har inte tappat spelglädjen för det, spelet är så pass bra! Det är bara att spela om spelet om man nu måste ha trofén


"No one will be left to prove that humans existed". - Dave Mustaine

Jag har inte spelat Dishonored ännu. Jag håller igen på utgifterna och tycker också att spelet låter som en perfekt Jul titel, något att falla i skink-koma efter släkten gått hem.

Men jag tänker gå helhjärtat in för att inte döda en enda oskyldig(alltså oprovocerat om det finns möjlighet att gå runt i det dolda) För är det en egenskap jag har som jag är stolt över så är det mitt tålamod, spelar ofta som krypskytt i BF3 och så, kan gå en hel runda utan en kill, men det måste bli perfekt.


"Satire is meant to ridicule power. If you are laughing at people who are hurting, it's not satire, it's bullying." - Terry Pratchett

Medlem
Skrivet av Traveller in time:

Jag har inte spelat Dishonored ännu. Jag håller igen på utgifterna och tycker också att spelet låter som en perfekt Jul titel, något att falla i skink-koma efter släkten gått hem.

Men jag tänker gå helhjärtat in för att inte döda en enda oskyldig(alltså oprovocerat om det finns möjlighet att gå runt i det dolda) För är det en egenskap jag har som jag är stolt över så är det mitt tålamod, spelar ofta som krypskytt i BF3 och så, kan gå en hel runda utan en kill, men det måste bli perfekt.

Oh, you little sniper!

1
Skriv svar