Hoppet

Jag tänkte nog att det inte gick. Att hoppa över 2.48 i #London 2012, alltså. Sedan i oktober förra året har jag stått still. Men tro inte att jag inte försökt. Jag har hoppat tusentals hopp och spenderat över 90 timmar på ett spel som ärligt talat inte har så hemskt många förtjänster – förutom en som är briljant.

London 2012 har en vansinnigt eggande höjdhoppsmekanik, som förutsätter en perfekt ansats, perfekt upphopp, perfekt vinkel och perfekt tajming över ribban. Och alla som känner mig vet att jag älskar höjdhopp. Ja, alla som läst min artikel "Pennan är mäktigare än spelet" i PC Gamer vet att när det kommer till höjdhopp är jag rätt sjuk i huvudet. Milt uttryckt.

Så i lördags hände något. Efter ett par dåliga tävlingar, en där jag inte ens hoppade högre än 2.30, sa jag lite nonchalant till Simon: "Jag ska visa hur det ser ut när man hoppar på 2.48". Jag ville visa hur svårt det var att få till ett okej hopp på höjden, hur svårt det är att ens få upp kroppen till den vansinniga höjden. Meningen var ju inte att ribban skulle ligga kvar.

Men det gjorde den. Den hoppade, skakade och darrade. Men den låg kvar. I första försöket slank jag alltså över 2.48. Bara att skriva det känns out of this world. Som en personlig bragd. Och nu är jag på tionde plats bland världens alla digitala höjdhoppare.

Nu börjar jakten på 2.50.

[ia=817929; large]
[ia=817930; large]
[ia=817928; large]
Äntligen. Nu var det min tur.

#blogg