Läser om svunna tider
Nostalgin slår till tidigt i livet. Själv var jag väl i 10-årsåldern när jag för första gången började tycka att saker var bättre förr. Just då var det fotbolls-vm i Italien 1990 som gjorde mig besviken. Inte pga Sveriges misslyckande utan för att fotbollen var så cynisk och tråkig. Det var mycket bättre förr helt enkelt. Sen har det ju bara fyllts på.
Barnprogrammen var bättre för, Disney-filmerna, musiken, ja ni känner nog igen er. Som gamer har man också en naturlig fallenhet (de verkar åtminstone så) att hela tiden se tillbaka på det som varit med nostalgiglasögonen på näsan. Allt var bättre förr. De var inte bara roligare uran de var också bättre gjorda. De hade definitivt mer känsla. Och sen var de ju längre också. Det där sista tycker jag är lite skrattretande faktiskt. Man måste ju skilja på det som tar lång tid att spela igenom och det som bara är svårt att klara.
Hursomhelst så är ju jag inte bättre än någon annan när det gäller det här. Jag älskar att prata om tider som varit och hur underbara de var det blir liksom så när man blir äldre. Dock har jag lärt mig den hårda vägen att inte låta det gå särskilt mycket längre än minnen. Alltför många gånger har mina nostalgiska minnen smutsats ner av att ha spelat igenom det fantastiska spelet jag lirade 1987 bara för att inse att det är rätt kasst. Självklart finns det undantag här men generellt tycker jag att man ska vara försiktig och vara rädd om de minnen man har.
Därför har jag det senaste året blivit en trogen läsare av retro gamer. Jag har nämnt den flera gånger här tidigare men jag kan inte nog många gånger påpeka hur kul det är att läsa intervjuer med utvecklare som kanske inte ens är aktiva men som var med och skapade en klassiker som formade spelvärlden. Eller att bara se bilder och texter om spel man helt glömt bort.
Nu sitter jag tex på ett café i stan och läser om hur personerna bakom Shadowrun till SNES utnyttjande en hårdvarubugg för att kunna gömma gubbar som går bakom en pelare. För att inte tala om hur de fick slita med att utveckla i assembler eftersom de inte kunde använda som C då de hade för lite RAM att tillgå. Något som alla gamer där ute skulle må bra av att läsa faktiskt, kanske ännu mer om man inte är en av dem som var med när det begav sig.
]
Wow. Berätta gärna för oss om svunna tider, din dyra blaska eller vilket café du fikar på. Berätta om din syn på nostalgi. Men berätta inte för oss att alla gamers skulle må bra av att läsa Retro Gamer.
Jag menar, för det första får du det att låta som något viktigt man borde läsa om i skolan eller några viktiga nyheter. Det är en blaska om gamla spel, lite perspektiv. För det andra, vem är du att säga hur andra gamers borde agera och vara?
Nu låter jag kanske jättesur, men det är jag inte alls. Det råkade väl mest bli lite den tonen när jag skrev dock. Egentligen ville jag mest säga att jag tyckte att du hade fel och att du gick lite för långt.
Jag tycker själv att man bör spela (eller spela om) gamla spel först och främst istället för att läsa om dem eller titta på dem. Det ger mer för min del, men alla gör som de vill.
Sedan det här att man för fram att spel skulle vara längre förr, jag är inte så säker på att det nödvändigtvis är en bra sak. Spel var kortare och svårare förr, vilket ledde till flera omspelningar. Man kan nog sträckspela ett Mega Man på en timme om man är duktig, men det gör man sällan om man är ny till serien eller om man inte är van vid så svåra spel, och det gjorde inte jag när jag var yngre och spelade det. Samma sak med gamla Mariospel till exempel. Man kan nog klara Super Mario Bros på en kvart (om man hoppar över några nivåer) men de flesta av oss som spelade det när vi var små fick nog kämpa många timmar med det. Hellre kort och svårt än långt och utdraget.
Jag började inte spela förrän 992 och mitt spelande var i det läget utan historia och ihålig nostalgi. Kommer själv ihåg hur jag tyckte att Mario- och Zeldaspelen (t.ex.) till SNES var bättre än de till NES, och det gällde väl de flesta spelen. Kanske särskilt Metroid faktiskt. Det handlar lite om vad man spelar först också antar jag.
Men det finnsganska många gamla spel som fortfarande är rätt roliga, vilket i flera fall har med att de är svåra och ganska korta att göra. Battletoads, Adventure Island och Ninja Gaiden till exempel. Hellre tighta 2D-spel med skarp och enkel pixelgrafik än utdragna röriga spel i 3D med bångstyrig kamera, grötig grafik, suddiga texturer och problem med skärmuppdatering...Många av koncepten som de här äldre spelen bygger på är ju rätt enkla (inte så konstigt när man har två actionknappar att jobba med och perspektivet är ju låst också så att man redan på den tiden kom ganska långt och ganska nära att med att förfina spelen är kanske ej så konstigt. (Om man bortser från ytan, grafiken, ljudet - sådant gör också sitt till. Kanske extra mycket i rollspel och äventyrsspel).
Började nog spela runt slutet av 90-talet. Då var det Playstation 1 som gällde och efter det Gamecube.
Spelar fortfarande dessa "gamla" spel och som tur har jag än sålänge inte fått mina nostalgiska minnen nedsmutsade
Dock så blir man lite deppig över när man märker att man helt enkelt inte har samma känsla för spel som man hade då. Allting var så mycket mer spännande när man var yngre som gamer.
Everybody needs help.
Härligt med en kraftig och sansad reaktion!:)
Jag håller med dig om det mesta men jag tycker ändå att det kan vara bra att läsa om hur det var för att få lite perspektiv på saker och ting. Visst håller super mario, mega man, sonic, zelda, contra och andra spel fortfarande men det är ljust för att de är relativt enkla sett till dess upplägg. Att de fortfarande tilltalar spelare visar sig ju inte minst på de "klassiska" nyversioner som kommer.
För mig är dock de spelen en minoritet. Defender of the crown var helt fantastiskt när det kom men när jag spelade om det så förstördes alla de bilder rolantiska bilder jag byggt upp. Samma sak med operation wolf, shadowgate, shadow of the beast, etc, etc. Jag tror nog inte ens jag skulle gilla Last ninja om jag spelade om det nu. Redan då störde jag mig på syrningen och nu skulle jag förmodligen bara blir sur. Då förstörs mina barndomsminnen och det är faktiskt inge vidare kul, så därför håller jag mig undan för der :/
Så det är den rent nostalgiska biten. Vad gäller att läsa om spelen i sig så kommer jag alltid hävda att det är bra att känna till historien bakom det man gillar och jag tror att alla skulle få en ytterliggare uppskattning för sin hobby tack vare det. Det betyder inte att man är en sämre människa för att man inte gör det, men jag tror att man får miste om något. Jag har visat många klassiker för barn eftersom jag vill att de ska få se var det hela började och det uppskattar de inte alls. De fnyser mest åt den primitiva grafiken, spelmekaniken, etc. Men när man förklarar att det här spelet gjordes av en enda person på en vecka (eller vad det nu må vara) så får de iaf en respekt för det även om de säkerligen aldrig kommer gilla spelet ifråga. Därför tycker jag det är så viktigt att också läsa om det.
Sen spelar det självklart ingen som helst roll om var man läser det heller. Lägger ingen värderingen i om du läser på internet, lånar en bok på bibiioteket eller som i mitt fall köper en "dyr" tidning. Jag föredrar bara tidningen. Antar att det känns tryggt att göra på samma sätt som man gjorde de gånger man läste nintendo power, high score eller någon dyr brittiskt tidning som storebrorsa köpt
