En liten pojk vid skogens kant
Någonstans ute i den finska vildmarken äger min släkt en liten stuga. De semestrar jag hade där, främst i mina tidiga år, var speciella av huvudsakligen en anledning: aldrig har jag känt mig så frånkopplad från resten av civilisationen som då. Om man i hela sitt liv levt en halvtimme från Stockholm har man visserligen sett sin beskärda del av skog och mark, men ens liv har aldrig riktigt definierats av det. Jag skulle kanske inte riktigt definiera mig som storstadsbo, men jag har hyfsat nära till så gott som allting jag kan önska mig av en storstad.
Vid stugan i Finland är det inte ens nära till närmaste toalett. Närmaste matbutik är flera mil bort. Om bomberna föll och världen gick under skulle man förmodligen inte ens se svampmolnen.
Däremot ligger den nära till den omgivande naturen. Vi har en sjö och en djup och mörk skog, strax bortanför huset. När solen fortfarande lyser upp himlen kan man se ett par granngårdar, men när månen intagit stjärnvalvet står man ensam med naturen. En så till synes enkel sak som att gå till utedasset blir lätt surrealistiskt då vandringen dit inte går genom den mänskliga civilisationens vanliga vägar utan längs djurens stigar. Det spelar ingen roll att det är högst trettio meter till utedasset – om natten, när vinden blåser genom det höga gräset och djur gömda i skogsbrynets skuggor trampar sönder små grenar, blir man lätt påmind om att man trots allt har en plats i näringskedjan. Och när man tittar ut mot den svarta skogen och hör massiva djur som man inte kan se, då blir man plötsligt osäker på var exakt i den näringskedjan som man har sin plats.
Vad ens barndomsfantasi än säger är det givetvis inga mordlystna rovdjur som strövar vid skogens kant. Det är så tyst att den minsta lilla gren som bryts framkallar en helt förträfflig känsla av paranoia. Logiken säger en sak; fantasin en helt annan. Det är en fantastisk upplevelse.
När mörkret faller i en av det svenska indiespelet Shelters inledande nivåer återvänder jag plötsligt till den finska vildmarken. Skogen som man vandrar genom är givetvis inte densamma som står strax bortom min barndoms semesterhem, men det hade lika gärna kunnat vara det. I mörkret är det en petitess.
Det finns några viktiga skillnader. Dels upplever jag inte skogen som en tonårig grabb, utan som en grävlingsmamma som försöker leda sina små ungar i säkerhet. Dels är jag i spelet fullt medveten om min plats i näringskedjan: jag och mina ungar står högre än möss och grodor, men det finns otvivelaktigt större djur än så ute i nattmörkret. En grävling är ett ömtåligt litet djur och Shelter påminner mig om det med skoningslös ärlighet.
Men den största skillnaden gentemot mitt möte med den nattsvarta skogen i Finlands vildmark är att jag nu inte har möjligheten att gå tillbaka till stugan. I Finland stod jag på gott avstånd från alla okända varelser i skogen, lika hänförd som kittlande nervös, men till syvende och sist fullkomligt säker.
I Shelter är det en lyx som är helt främmande för grävlingsmamman, som måste vandra in mot skogens hjärta. Genom mörkret, tassandes förbi alla faror som kan höras trampa på kvistar och morra, grymta, ryta någonstans strax utom synhåll. Som mamma till fem små ungar måste man vara modig, även när ens ungar tappar sitt mod och springer ut i mörkret när skogen ger ifrån sig läskiga ljud. Där väntar rovdjur och man måste snabbt hinna ifatt sina ungar om de inte ska försvinna i natten.
Spelet ger mig är möjligheten att utforska skogen i stället för att retirera till stugan, vedugnen och familjens trygghet. Ett annat val, en andra chans: fruktansvärt och hjärtskärande och underbart. En extra dimension i mitt personliga narrativ. Kanske är det inte så underligt att jag blev helt hänförd av upplevelsen.
