Jag minns hur det började...
Det hela började någon gång i nådens år 1982, när jag blev uppbjuden på min dåvarande bästis pojkrum. Rummet låg på 2:a våningen i deras villa och jag kunde inte bärga mig innan jag skulle få se vad han nu hade fått för kul pryl. Denna killen fick alltid en massa roliga prylar av sina päron eftersom dom hade det gott ställt och drev en hyfsat framgångsrik verksamhet. Detta ledde till att han ofta var själv hemma och detta lämnade fältet fritt för oss snorgärsar att husera lite som vi ville i kåken. Något som skulle visa sig extra praktiskt några år senare när vi även upptäckte flickor och öl. Men nog om det nu.
-Här ska du få se något häftigt, sade polarn. Vi kan kalla honom Glenn. Han lyfte, med fingrar vibrerande av iver handduken från tangentsatsen som satt på den vita lådan med en färggrann och glittrig dekal som det stod COMMODORE-VIC-20 på. Bredvid den vita tingesten stod en kassettbandspelare som det också stod ”Commodore” på. Till detta kopplades en camping-tv som luxuöst nog var i färg. Annars hade man oftast en gammal svartvit tv som ”extra-tv” på den här tiden.
Han började knappa på apparaten och mixtra med kassettbandspelaren. Efter en stund dök ett spel upp på skärmen. Det var den finaste grafik jag sett i hemmamiljö någon gång. Glenn förklarade att man kunde ladda olika spel i maskinen, inte bara ett som i arkadmaskinerna som fanns i kioskerna. Jag grep en joystick och kände hur jag blev svag i benen av kärlek till den vita, fina saken med tangenter på.
Hela världen gungade under mina fötter när jag gick hem den kvällen. Sicken cool maskin! Inte blev man mindre sugen när det började dyka upp reklamannonser i serietidningarna heller om ”VIC-20 nöjesmaskinen.”
Ett par dagar senare var jag hos Glenn igen. Denna gång satt det en skäggig amerikan där i rummet, med gigantiska glasögon. En man som ett par år senare skulle hålla datakurser i programmering som jag gick på.
Den skäggige mannen satt och bräkte på bruten Svenska. Han slungade ur sig termer och mystiska ord som jag aldrig hade hört förr om minnesstorlekar och expansionsmoduler. Att man kunde köpa moduler med extra kommandon eller moduler med mer minne som dessutom krävdes för vissa spel. Mannen kunde lika gärna talat om kvantfysik för min stackars 12-åriga hjärna. Men det lät ju bra det han sade, och han var ju äldre så det stämde nog tänkte vi.
Jag och Glenn började intressera oss för annat än spel, vi började köpa datortidningar inriktade på VIC-20 som fanns att köpa. Där fanns ofta, i teorin spännande spel och program som man kunde skapa själv genom att för hand knappa in flera sidor med tätskriven kod i datorn.
Vi började sova över hos varandra och sova i skift. Den ene skrev och den andre sov tills morgonen grydde. Då var det dags att köra igång spelet som i fyrfärgstryck och med fantasifulla bilder eggat oss i många timmar. Naturligtvis sket det sig gång på gång, inte minst eftersom vi skrivit in en massa fel under nattens lopp. SYNTAX-ERROR och TYPE MISMATCH såg vi hela tiden och inga hintar heller om vad som var fel. Man fick stirra i tidningen och jämföra med det på skärmen tills ögonen blödde. Och när man väl (om man alls lyckades) fick igång det hela så rörde det sig om något så fjärran från det man sett teckningar på att man kände sig som om man just betalt för en juvel och fått en gråsten. Det var dock något som tränade upp ens tålamod och just förväntningarna och nyfikenheten var ju det som gav en orken att sitta i timtal med de fördömda tecknen i tidningen.
Vi hade också spelskapare som idoler. Jeff Minter var nog den som vi höll högst. En långhårig skägglurk som knackade ihop spel om lamor. Hans företag hette tom ”Lamasoft” det gillade vi skarpt.
Jag lyckades med tiden tigga till mig en VIC-20 och jag slirade runt som en drucken av lycka. Jag inredde en liten datorhörna på mitt pojkrum och hade också en handduk fint vikt över tangentsatsen som jag sett Glenn ha.
Efterhand och ett par år senare började hemdatorerna bli vanligare, även hos klasskamraterna. Många hade VIC-20 maskiner och Zinclair Spectrums med gummitangenter. Men en i klassen hade en gammal Z-81 utan färggrafik och med endast några pipande läten som missnöjt slirade ur maskinen mellan varven. Där hade vi inga större spelorgier…
Vi körde hem på middagsrasterna från skolan och spelade spel som ”Shadowfaxe” ”amok” och Wacky Waiters. Gemensamt på den här tiden var handritad grafik på spelomslagen som fick en att dreggla av förväntan. Men när man startade spelet var det ett par prickar som fläskade runt på skärmen och pep till mellan varven. Men man älskade det och tyckte att det var världens största underverk.
Detta var min trevande inledning i datorernas spännande värld för över trettio år sedan. Och på den tiden visste egentligen ingen vad datorerna skulle vara bra för, de var mest en leksak med någon slags avlägsen tanke om seriös användning. Ett par år senare skulle jag bli totalt knockad av grafiken i en klasskamrats Commodore-64 som jag genast var tvungen att bearbeta min stackars far för att få.
Då började det talas om modem och BBS:er och 90-minuterskassetter fulla av spel som cirkulerade. 1541-drive som man beställde svindyra disketter till och klippte upp så att bägge sidorna kunde användas, etc etc, men det är en annan historia. Och det var där, i framtiden det började spelas på allvar.
Speldjävulen angrep mitt kranium...
