Svårt att vara positiv
"Positivitet ingår inte i min filosofi. Enligt min så om man tänker posetift så tänker man också blint. Man missar mycket i sitt tänkande. Med negatift tänkande så ser man klarare."
Vad tycker ni om det här påståendet? Känns mer som att den människan är blind själv på grund av att vara negativ. Iallafall mitt liv har blivit så mycket bättre av att se det positiva "i allt".
Det känns som om den människa behöver ha koll på sin grammatik. Vad det gäller påståendet så "måste" man både ha negativitet och positivitet i sitt liv. Förresten "måste" är ett onödigt ord. Det blir så vare sig man vill eller inte. Det går inte att fly från det ena eller det andra.
Jag hålled med om att det är viktigt att se positiva saker i allt, jag skulle inte orkat med alla motgångar jag har mött de senaste åren utan det.
Samma här. Har haft så mycket problem med olika saker och hade jag varit negativ till allting hade jag kanske inte suttit här just nu. Positiviteten från mina föräldrar har gått över till mig och bara lärt mig mycket.
Hur kan man överhuvudtaget uppskatta det positiva om vi inte upplever det negativa ibland. Men som med så mycket annat så tror jag att det är lättare att se det negativa i livet.
Klart man ser negativa saker men jag försöker alltid vara så positiv det bara går. Min pappa har väldigt lätt för att bli negativ så fort något händer, saker går bara sämre, han mår dåligt och går helt ur balans.
Nyår t ex så gjorde morsan en fin middag, tänkte bära in lite för mycket på matbordet och större delen av maten föll pladask på golvet. Farsan blir ursinnig (står inte och skyller på henne självklart) och säger allt är förstört blablabla. Själv så gjorde jag bara i ordning potatis och lite annat som fanns och det blev en salig blandning av godhet (efter man städat, mamma hjälpte till), och så var middagen räddad!
Hade min far med sin negativitet fått styra i det tillfället hade han bara låtit det vara, satt sig ner i något hörn och varit sur hela dagen bara för han är så negativ till allt. Nu är han också ett praktexempel men tål ändå att nämnas.
Det är lättare för psyket att se det mesta i ett positivt ljus, bara man inte börjar se på negativa saker med en apatisk eller meh attityd.
"Det är lätt att blunda för det obekväma men svårare att rannsaka sig själv när konsekvenserna visar sig" - min kära mormor sa det till mig när jag var liten. En människa som levt och lärt i första hand, klart jag lyssnar.
"Satire is meant to ridicule power. If you are laughing at people who are hurting, it's not satire, it's bullying." - Terry Pratchett
Det är inte bra att bara se det positiva i saker och ting och det är inte heller bra att se det negativa i allt. Bästa är (som i princip allting) att ha balans i det. Dock skulle jag nog inte vilja umgås alltför mycket med en person som är alltför negativ, då tar jag hellre en som är obotligt positiv. Har svårt att se hur saker och ting skulle utvecklas till det bättre om man hela tiden ser det negativa och problemen i saker och ting.
Ville bara återkomma lite till den här tråden. Min mor har varit svårt sjuk länge med en viss sjukdom och ligger inne på sjukhuset. Hon fick då höra att det verkar som att hon fått något mer på sig som bara gör allting värre, operation är ett måste och om den misslyckas eller inte görs så...
Just det här är en sådan situation där jag verkligen inte vet vad jag ska göra, tycka, eller ens tänka. Jag kan inte annat än sitta och vänta på telefonsamtal från henne eller någon annan för att få mer information om vad som händer. Visst försöker jag "se allt från den ljusa sidan" men när verkligheten hinner ikapp mig så blir det svårare. Med tanke på hur svårt det var med hennes operation för flera flera år sedan (när hon var runt 19-21 år) och det ska vara ännu värre den här gången? Medans hon är en gammal och svag dam?
Vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag älskar min mamma över allt annat och känner mig så otroligt hjälplös. Jag antar att jag måste klämma åt den lilla chansen det finns att allt kan bli bra igen och hålla hårt.